Archive

Monthly Archives: August 2012

Klockan är kvart i tre på eftermiddagen, lokal tid. Lämnade thailändsk mark för en liten stund sedan. Flygplanet lutar inte särskilt mycket längre, uppenbarligen har vi snart nått vår marschhöjd. Om lite knappt tre timmar har jag landat i Jakarta. Har dock inget wifi på planet, så detta kommer att publiceras först senare.

I går kväll var min sista kväll i Thailand. Efter att ha spenderat dagen och det mesta av kvällen med min vän satt jag ensam på hotellets veranda och surfade på deras wifi. Klockan var ett på natten när jag gick upp till rummet. I trappan mötte jag en supersnygg tjej med rådjursögon och långt böljande hår.

Utgick från att hon också var hyresgäst där, så jag hälsade på henne. Då blev hon väldigt intresserad av mig. Vi pratade lite grann. Ganska snart så höll hon mig i handen, och med en röst som antydde att hon precis råkat bli handlöst blixtförälskad i just mig föreslog hon att vi skulle gå upp på mitt rum och l
lära känna varandra närmare.

Socialt inkompetent som jag är tackade jag artigt nej. Förklarade att jag behöver sova och gick ensam till rummet. Det socialt önskvärda i denna situation hade så klart varit att inte göra den lilla sötnosen besviken, utan i stället göra henne till viljes och umgås en stund på tu man hand. Förmodligen hade hon i det läget föreslagit ett one night stand i all vänskaplighet, vilket det hade varit närmast oartigt att tacka nej till. Efteråt hade det varit ganska sent på natten, så det hade varit lämpligt att vara en generös gentleman och ge tjejen pengar till taxin så hon kommer hem ordentligt. Några enstaka tusenlappar hade antagligen varit lagom.

Alltså tusenlappar i Bath. Fast, nej, i och för sig. Med tanke på hur duktig hon var på att låtsas vara personligen intresserad av just mig, och dessutom så oerhört vacker, så hade det mycket väl kunnat komma upp i svensk tusenlapp också. I värsta fall skulle det rentav kunna röra sig om en intensiv romans – där det plötsligt visar sig att hennes mamma tyvärr är mycket sjuk och behöver massor av pengar till en akut operation.

”Låtsas vara intresserad”? Är jag inte lite väl cynisk nu? Oh nej då. Tjejen hade ingen som helst möjlighet att veta något om min personlighet eller mitt intellekt. Det enda hon hade att gå på var första intrycket: En kille i fula kortbyxor, enkel t-shirt, gymnastikskor, och fjantig-men-praktisk magväska. Vit, orakad, och med ännu en dålig hårdag i den tropiska luftfuktigheten. Helt uppenbart en generisk turist, varken mer eller mindre. Chansen att hon var ute efter något annat än en genomsnittlig turist med en genomsnittlig turist-reskassa, den chansen var plus minus noll. (Fast låt säga att det bara var jag som övertolkade, och hennes intresse faktiskt var utan baktankar. Desto större skäl att tacka nej, då. Var ju trots allt bara tio timmar kvar till bussen till flygplatsen.)

Därmed inte sagt att hon ägnade sig av någon form av bedrägeri. Nej, med all sannolikhet handlade det i stället om en helt hederlig illusion. Det är nämligen så att det gäller åt andra hållet också, det där som jag skev för ungefär en vecka sedan om den egocentriska katten.

Då handlade det om att det är egocentriskt att tro att vilt främmande människor vill en illa. I själva verket är man inte en del av deras liv, och i allmänhet är deras intresse för en väldigt begränsat. I normalfallet bryr de sig inte tillräckligt mycket för att på en personlig nivå vilja en illa… eller väl.

Det handlar inte bara om att skydda sig mot potentiella hot. Det handlar också om en längtan efter att stå i centrum. Att vara den som syns, den som folk reagerar på. Hellre älskad än hatad, men hellre hatad än inte sedd.

Konspirationsteorier fyller detta behov. Man inbillar sig att man själv är viktig för de makter som styr världen i hemlighet. Tillräckligt viktig för att de skall idas djävlas med en. Sexarbetare fyller samma behov, men åt andra hållet. En stripteasedansös som säljer lapdances eller en prostituerad som säljer samlag, båda säljer ofta kunden en illusion av att vara en mycket eftertraktad generös gentleman. Förmodligen är det många sexköpare som egentligen betalar för den illusionen, snarare än att de betalar för själva den sexuella tjänsten.

En bidragande faktor är också detta med ”deniability”. Om man går in i rollen som naiv turist som inte har en aaaaaning om att tjejen är sexarbetare… då är man ju inte någon torsk utan bara ett stackars lurat offer. Eller hur?

Tyvärr finns det rasistiska myter om att thailändska tjejer i allmänhet är sexarbetare. Dessa myter saknar verklighetsbakgrund: En överväldigande majoritet av de tjejer man kommer i kontakt med som turist håller inte på med sådant, trots att turister i allmänhet kommer i kontakt med sexarbetare oftare än vad de fast bosatta gör. Såvida man inte begränsar sin vistelse i Bankok till barerna i dess Red Light District, givetvis. Visst, jag blev förmodligen erbjuden sexuella tjänster mot kontant betalning i går kväll. Visserligen var tjejen propert (om än sexigt) klädd och gjorde inte några sexuella anspelningar, men ändå. Samtidigt. Hemma i Sverige får jag motsvarande erbjudanden, och betydligt mindre subtilt formulerade, ungefär varannan vecka. (Rosenlund ligger mitt emellan mitt hem och det gym jag brukar gå på.)

Så vad beror då denna myt på? Förmodligen tror jag att det handlar om tre saker. För det första handlar det om att som västerlänning få en ursäkt att se ner på lokalbefolkningen. En ursäkt att få känna sig mer värd än dem, en ursäkt att slippa bry sig om folk.

För det andra ett skydd för naiva västerländska män, så att de inte blir lurade. Detta gäller både de som är genuint naiva och de som av diverse skäl väljer att anta en naiv position.

För det tredje, slutligen, är myten väldigt användbar dels för de västerländska killar som vill anlita sexarbetare under semestern – och dels för deras monogama västerländska flickvännner. Killarna kan använda myten som argument för att ”man måste ta seden dit man kommer”, medan flickvännerna kan ta det som argument för att killarna inte bör resa alls. Båda parter har dessutom ett gemensamt intresse av att skydda sin relation genom att definiera problemet som något som hör hemma hos landet som killen besöker – inte hos killen själv eller hos hans relation med flickvännen.

Den stackars generösa gentlemannen har blivit lurad. Han kan inte rå för att han bedrog sin flickvän eller att han bidrog till att sexköp är en så lukrativ bransch. Halledudane. Det finns mycket att vinna på att tillämpa lite dubbeltänk. Att leva i två helt olika verkligheter samtidigt.

Även för den som väljer att inte köpa finns det vissa fördelar med att förakta sexarbetare. Med eller utan rasistiska stereotyper ovanpå. Tjejen försatte mig i en situation som hade varit svår för mig att hantera om jag hade haft en ”hård men spröd” identitet som heterosexuell man. Eller om jag hade lidit av den dåliga form av social kompetens som gör en lättledd. Eller om jag hade haft ett känslomässigt behov av att värja mig för en verklighet där det finns folk som far illa. Om jag hade lidit av något av dessa tre problem så hade det varit en enkel genväg att förakta tjejen. En dålig och ojuste genväg. Men enkel.

Angående att folk far illa i sexindustrin så kommer mina erfarenheter i första hand från sexarbetare som jag pratat med i egenskap av aktivist. I andra hand från ett brett sortiment av litteratur om ämnet. Detta ger mig en mycket bredare och mer nyanserad bild än vad jag hade fått om jag hade fått mina erfarenheter som kund eller som socialarbetare. Inför kunder och socialtjänst behöver en sexarbetare i allmänhet framställa sin arbetssituation i så god respektive dålig dager som möjligt. En kund vill man inte skrämma bort, och en socialarbetare vill man inte riskera att göra till fiende. Hellre bli sedd som ett (oskyldigt) offer än som en ”omoralisk” kvinna. Plus att de sexarbetare som har det fördjävligt på riktigt ofta kommer i kontakt med socialen. Medan de som inte har det inte gör det.

Den svenska kulturen innehåller ett kompakt förakt mot sexarbetare, ett förakt som myndigheterna på senare år har mildrat genom att omforma det till en kvävande och nedlåtande form av omtänksamhet. Ett system där man skall tycka synd om ”de stackars stackars små hororna”, men absolut inte möta dem som medmänniskor och lyssna på dem som vuxna människor. Är horan lycklig eller inte? Som om alla sexarbetare vore samma person, med samma bakgrund och rentav samma sinnesstämning.

I denna kultur är det ett fantastiskt framsteg att Rose Alliance kunnat delta i Stockholms Prideparad två år i rad. Hoppas de kommer nästa år också.

Frågorna om sexarbete är komplicerade, i alla länder. Det är bevisligen många som far illa. Men vad som är orsak och vad som är verkan inom detta socialpsykologiska garnnystan, det varierar nog från fall till fall. Förakt och tomt medlidande gör inget för att lösa problemen, att vältra sig i sådana känslor gynnar bara en själv genom att föda ens behov av att känna sig bättre på andras bekostnad.

En sak vet jag, och det är att den svenska stigmatiseringen av sexarbetare gör det svårare att lämna branschen. Det är tragiskt att en del svenska organisationer försöker exportera dessa attityder till länder som Thailand. Man försöker bygga upp en mentalitet av ”en gång hora, alltid hora”, en mentalitet som inte finns där i dagsläget. Man kallar sin propaganda för information om hur dåligt det är med prostitution, och använder den svenska sexköpslagen som argument för varför man skall driva en sådan kamp. Usch.

Anyway. Att köpa några illusioner eller sexuella tjänster är jag inte intresserad av. Men jag önskar tjejen all lycka till i livet. Oavsett hur kort eller lång tid hon stannar i branschen.

Advertisements

Regnet vräker ner. Åskan dundrar. Gatan har förvandlats till en grund flod. Klockan är kvart över åtta på kvällen, lokal tid, så det har även hunnit bli kolmörkt. Själv sitter jag i godan ro under tak på värdshusets veranda och tittar ut över hur regnet smattrar mot allt där ute.

Har precis ätit en god middag med min vän och hans flickvän. Var jättetrevligt, om än lite stelt på grund av språkbarriären. Alltså mellan mig och henne. Killen pratar redan thailändska flytande, så de kan kommunicera med varandra på en blandning av engelska och thailändska. Rar och trevlig tjej hursomhelst. De verkar passa bra tillsammans.

Det regnade inte alls när vi gick, så jag tog inte med paraplyet. (Solgass var inte heller aktuellt – vi är mitt inne i stan, och det hade dessutom redan hunnit bli kväll.)

Efter middagen gick vi till 7-eleven för att köpa något. Regnade en del redan då, men var ett milt sommarregn. Affärskedjan i fråga finns för övrigt precis överallt, både i Bankok och på Koh Samet. Väl inne i butiken kom skyfallet. Vi investerade i några nya paraplyer för knappt tjugo svenska kronor per styck. Sedan rusade vi tillbaka till hotellet. Efter att ha sagt god natt till paret och gjort ett snabbt klädombyte (främst med tanke på strumpor och skor) så gick jag ner igen för att på lagom avstånd njuta av det vackra vädret.

Idag har varit en bra dag. Varit ute med min kompis. Sett diverse uråldriga tempel och lite av staden, plus ett shoppingcenter. Vi pratade en del om politik och sociala strukturer i Thailand, något som jag tänker återkomma till i ett framtida blogginlägg.

Det värdshus/vandrarhem där vi bor är jättebra. Ungefär samma standard som det vandrarhem jag bodde på i Stockholm i våras. Förutom att här har jag eget rum i stället för att behöva dela med två klasskompisar. Och priset är mindre än en fjärdedel: Båda ställena kostar en femhundralapp per natt, fast i Bath respektive svenska kronor.

Tyvärr blir min tandvärk bara värre, och jag misstänker att jag kommer att behöva ett kirurgiskt ingrepp under hösten. För några månader sedan fick jag plocka bort en tand i höger underkäke, för att visdomstanden inte fick plats. Nu verkar det vara dags på vänstersidan också. Oh well, tur att det finns smärtstillande piller nuförtiden. 🙂

Solbränna har jag också haft det lite jobbigt med, men det pärsen är över nu. Första dagen på ön var jag duktig med ATT smörja på sololja, men inte på att applicera den på ryggen. Blev ingen allvarlig brännskada, men tillräckligt för att bli djävligt jobbigt i omgångar ett par dagar senare. Hela processen tar sju dagar, från i onsdags till imorgon. Första dagen noterade jag att det blev lite rött, men det kändes knappt. Andra dagen kändes det inte så mycket med jag upplevde ett starkt behov av skugga. Tredje och fjärde dagen gjorde det stundvis överdjävligt ont. Jag har inte idats googla på hur den här sortens skador fungerar, men jag utgår från att det hade bildats ny hud och att det nu var ett mellanliggande hudlager som slets sönder. De tre sista dagarna (igår och idag, och säkerligen även imorgon – men antagligen inte längre än så) flagnar den gamla huden av.

Den andra dagen tog jag en långpromenad. Gick från min stuga på öns nordostspets hela vägen ner till öns sydspets. Längs vägen kunde jag beskåda den lokala naturen och besöka diverse badorter. Efter att ha besökt sydspetsen vandrade jag tillbaka en femtedel av vägen. Hade nästan kommit fram till en stugby där jag tänkte övernatta när en taxi kom förbi och frågade om jag ville hänga med. Jag tackade ja, och fick därmed sova i min vanliga stuga i stället. Att åka bil längst dessa vägar var en underlig upplevelse. Vägarna är extremt backiga, extremt kurviga, och extremt illa skötta. Sådant som inte spelar någon egentlig roll när man promenerar till fots.

Det var nära att fotvandringen inte blev av, att jag gav upp efter en liten bit. Solen brände utan nåd och allt det där. Stekhett, brist på skugga. Min solbrännskada från dagen innan täcktes av en ordentlig t-shirt, men bidrog säkert ändå till den dåliga stämningen. Knappast ett moln på himlen. Men lyckligtvis hade jag planerat för att det kanske skulle bli regn, och därför tagit med mig mitt paraply.

Kära läsare, vad var din spontana och omedelbara reaktion på förra meningen? Alltså, utan att tänka efter före? Tog du kommentaren om paraplyet som någon slags sarkasm eller non sequitor? Eller kopplade du omeelbart att ett paraply avsett för att skydda mot regn precis lika gärna kan användas som ett parasoll mot solen? Tja, om jag hade varit du så hade jag med största sannolikhet INTE kopplat direkt.

Det här med att kategorier ibland låser fast vårt tänkande, det är något som drabbar oss alla. Och just denna dag utgjorde jag ett ovanligt fånigt exempel. Först gick jag någon timma hoppandes från skugga till skugga. Sen fanns det ingen skugga att få tag på längre, så jag gick där i solgasset och funderade på huruvida jag skulle vara tvungen att vända och ge upp. Sedan insåg jag att javisst ja, den där lilla prylen av metall och orange plast kan ju lika gärna skydda mot sol som mot regn. Sedan använde jag detta oranga lilla parasoll under resten av vistelsen på ön. Under dess skugga var solgasset inte längre något problem.

Det var bland annat detta jag hade tänkt skriva om i förrgår kväll. Alltså när jag blev avbruten av det inbrott som jag då kom att skriva om i stället. När jag var på väg för att checka ut morgonen därpå var det en tonårskille som stod vid byggarbetsplatsen och gav mig världens konstigaste blick. Skulle inte förvåna mig om det var han. Men det kan lika gärna ha varit att jag blev misstänksam mot honom först, och att han glodde tillbaka bara därför. Fastigetsskötaren hävdade i vilket fall att de hade haft problem med ett gäng killar från Kambodja kvällen innan, och att det säkert var en av dem. Fan trot.

Jag hade även tänkt skriva lite om en svensk kvinna jag träffat tidigare under dagen. Två år tidigare hade hon skadat sig i en trappa lite längre söderut. Antingen hade den gått sönder eller så hade hon halkat – jag pressade henne inte på detaljer. Oavsett vilket så hade hon skadat ryggen och blivit förlamad. Väl hemkommen till Sverige kunde hon inte återgå till yrkeslivet, och tröttnade snabbt på hemtjänsten och livet som sjukpensionär. Så hon flyttade tillbaka till ön. Trivs bra där, och det varma klimatet gör att hon inte har lika ont.

I går kväll, nyss anländ till Bankok, blev jag stoppad av en polispatrull som rotade igenom alla mina saker. De var mycket misstänksamma mot en tvål som jag hade med mig. Antar att de misstänkte att den var förklätt knark. Lyckligtvis visiterade de mig på en offentlig plats. Till en början var jag rätt orolig, eftersom jag läst om falska poliser som haffar turister. Tar med dem till något random hotellrum för ”förhör” och antingen stjäl grejjer under visiteringen eller kräver mutor för att släppa sitt offer. Men detta var riktiga poliser, så ingen skada skedd. Jag fick behålla tvålen. 😀

Sedan i går kväll är jag tillbaka i Bankok och lyckligen incheckad på ett vandrarhem som jag blev tipsad om av en god vän. Fram tills idag har jag intr träffat honom på något år, eftersom han flyttade till Thailand. Men nu har vi käkat frukost tillsammans och skall snart ut och titta på ett gammalt tempel. Kul att ses igen! Hade det inte varit för honom hade jag antagligen inte brytt mig om att mellanlanda i Thailand alls.

Under samtalet kom vi in lite på den positiva egenskap som han brukar kalla social intelligens och jag brukar kalla social förmåga. Samt den negativa egenskap som jag brukar kalla för social kompetens, och som vi enades om att det behövs ett bättre och tydligare ord för. ”Social kompetens” används så olika. Därför vill min vän inte använda det ordet alls, varken positivt eller negativt.

Så som jag använder orden är social förmåga att man kan läsa av och känna av. Förstå hur folk känner och vad som är socialt önskvärt och varför. Samtidigt som man håller en hälsosam distans så att man själv kan välja hur mycket man skll anpassa sig till social önskvärdhet.

Med ”Social kompetens” menar jag i stället en mer instinktiv förmåga att inta de positioner som är socialt önskvärda. Man har de beteenden, åsikter och trosföreställningar som är lämpligt att ha. Vilket inkluderar att man okritiskt lägger sig till med fördomar och deltar i mobbning. Sagan om Kejsarens Nya Kläder handlar om en skock socialt kompetenta människor som ser det som är lämpligt att se. Plus en liten unge som lyckligtvis inte ännu tillägnat sig den rätta sociala kompetensen.

En grundfråga är hur man lär sig saker. Genom att förstå och skaffa sig överblick, eller genom att härma? Inlärning genom härmning går ofta snabbare och har mindre risk för kortsiktiga fel. Men har i gengäld större risk för långsiktiga problem, eftersom man lär sig dels sina egna missförstånd och dels fördomarna et cetera hos de som man lär sig från.

Idag har jag varit ute hela dagen, haft mina värdesaker med mig. För en stund sedan kom jag hem, bytte om till badbyxor och gick ner till vattnet igen. Det enda jag hade med mig var badbyxorna, med stugnyckeln fäst i det åtdragbara ”bälte” som sitter på insidan.

Min smartphone låg framme och min plånbok låg framme. Alla värdesaker utom mitt ena pass (ja, jag har ett i reserv) och en plånbok med visakortet och 2000 bath fanns på rummet.

Efter att ha badat en stund till ljuset från stjärnorna och alla barerna på stranden så gick jag tillbaka till stugan, redo att ta en dusch och blogga om de senaste dagarna. Men det var redan någon i min stuga! Jag såg hans silluett, han stod framåtlutad precis där jag förvarar min packning.

Jag låste upp dörren och rusade in på rummet. Samtidigt såg jag en thaikille hoppa ut genom fönstret på andra sidan. Såg bara hans svarta hår, nakna rygg och vita shorts.

Sprang tillbaka ut igen, och runt huset. Men då var han så klart redan långt borta i nattmörkret. ”Ahja”, tänkte jag: ”Åker ändå in till Bankok imorgon, får väl köpa en ny Smartphone där”. Men så blev det inte. För ibland är tur och bra planering en bra kombination. Tur att jag kom hem innan han hann rota igenom stället i lugn och ro. Bra planering att mina prylar och rutiner är sådana att de inte inbjuder till snabb lokalisering av värdeföremål.

* Min plånbok ser inte ut som en plånbok. I stället är den helt uppenbart ett smartphonefodral. Att den även har ett penningfack är mycket mindre uppenbart.
* Min Xperia Go smartphone låg inte i nyss nämnda fodral, utan på en svart t-shirt. Min smartphone är också kolsvart. Om tröjan eller mobilen hade varit vit eller dylikt så hade jag förlorat den, men nu var den prydligt naturligt kamoflerad.
* Det mesta av mina pengar låg inuti ett bälte som i sin tur låg nerpackat i min stora ryggsäck.
* Laptoppen låg i ett diskret fodral, som i sin tur låg nedpackat i min lilla ryggsäck.
* Framme och väl synlig låg en hel kasse, närmare bestämt en genomskinlig plastpåse, full med elektronik. Sladdar, elkonverterare, en tom plånbok, en cirka tio år gammal mobiltelefon, billigaste webbkameran jag kunde hitta på Media Markt för något år sedan, och så vidare.

Det var denna påse han hade stått och rotat igenom. Mobiltelefonen låg särskilt framlagd, men uppenbarligen hade han insett att även den var osäljbar. Tur för mig det: Dels gillar jag ha en reservmobil, och dels innehöll denna simkortet med mitt svenska abbonemang. Om den hade försvunnit hade den inte längre varit möjligt att nå mig via SMS till mitt ordinarie nummer.

Sammanfattningsvis är jag rätt säker på att han inte kom sig för att stjäla något alls. Dock är jag säker på att både fönstret och dörren var låsta när jag gick ner till stranden. Samtidigt var ingenting uppbrutet. Detta innebär antingen att fönstret (eller dörren) är lätt att dyrka upp, eller att tjuven hade egen nyckel. Så imorgon ska jag prata med fastighetskötaren, och antagligen även med polisen. För min egen del bryr jag mig inte. Slutet gott, allting gott. Men den här stugan behöver nog byta minst ett lås innan man hyr ut den igen.

I mitt förra inlägg nämnde jag att det är egocentriskt att tro att svarta katter betyder otur. När du ser en katt gå över vägen, tror du då att kattens vandrande handlar om katten själv, eller om dig? Givetvis handlar det om katten, även om det för ögonblicket är dig som katten reagerar på. Måhända utgör du för ett ögonblick centrum av kattens uppmärksamhet, men du utgör aldrig centrum av kattens universum. Centrum av kattens universum utgörs av katten själv.

I samma inlägg nämnde jag en katt som blev rädd för mig. I den mån katten alls tänkte så gjorde den samma tankefel som görs av en människa som tror att svarta katter betyder otur. Jag var ute och promenerade. Katten fick för sig att mina steg handlade om den, att jag var ute efter den. I själva verket hade jag inte ens sett den. Och om jag hade sett den så hade jag inte brytt mig. Har sett många katter på sistone. Katten var egocentrisk, och överskattade därför sin egen betydelse.

Nu tänker du kanske att det var självklart att katten skulle reagera som den gjorde. Och visst är det så! Men det är också detta som gör kattens beteende intressant. Om kattens reaktion inte vore självklar så hade den inte sagt någonting mer än ett enskilt djurs beteende vid ett enskilt tillfälle. Men just eftersom det är så självklart så säger det något om alla katter. Och i förlängningen om alla andra levande varelser också. Inklusive oss människor. Vi har samma instinkter som katten. Och det finns tillfällen då dessa – till vardags missledande och därför dåliga – instinkter räddar våra liv.

Vi människor är inte designade, vi är evolverade. Våra hjärnor är inte designade för något syfte, som till exempel att förstå universum. I stället har de evolverat därför att de ökar våra chanser att överleva.

För några år sedan läste jag en bok om evolutionspsykologi. När den tog upp konspirationsteorier och religion föreslog den att detta handlade om vår benägenhet till ”false positive”: Hellre tro att något finns när det inte finns, än tro att något inte finns när det faktiskt finns. Låt säga att du är ute i djungeln och hör ett ljud. Var det en tiger, eller var det bara vinden? Tro gärna att det var en tiger! Eller vilket annat farligt rovdjur som helst. Om det bara var vinden förlorar du inte särskilt mycket på att bli rädd i onödan. Men om det var en tiger kan det kosta dig livet att inte vara vaksam på den.

Samma princip gäller för egocentrism. All egocentrism. Någonting händer, någon beter sig på ett visst sätt, eller vad som helst. Antingen handlar det om dig, eller så handlar det inte om dig. I en primitiv social situation, precis som i vildmarken, är det nästan alltid säkrast att utgå från att allting handlar om dig. En false positive gör inte så mycket, medan en false negative kan kosta dig allting.

Evolutionspsykologin skall tas med stora nypor sant. Den kan aldrig bevisa någonting, aldrig ge oss någon säker kunskap. Den är värre än värdelös som moralisk vägledning – som guide till hur världen borde vara, eller till ”hur världen egentligen ser ut”. Men så länge som vi begränsar den till att ge ledtrådar och hypoteser kan evolutionspsykologin vara oerhört givande. Den är en metod för att tolka utifrån den kunskap vi samlar på andra sätt, snarare än för att samla kunskap.

Vi människor är inte genetiskt hårdkodade för att tänka på vissa sätt. Vi är bara genetiskt hårdkodade till att ha en benägenhet att tänka på vissa sätt. Dessa benägenheter kan vi övervinna.

I en mer avancerad social situation är det inte längre särskilt bra att vara egocentriskt. Och den värld som våra förfäder har byggt åt oss är mycket avancerad. Vår värld… våra samhällen, och med dem själva den planet vi lever på… har inte råd med en mänsklighet full av egofixerade skitstövlar som alla tror sig vara ensam om att vara universums centrum. Det är för &%¤# dags för folk att växa upp.

Här har religionerna gjort stora och viktiga insatser under de senaste årtusendena. De läror som i sina nuvarande former kallas för till exempel Hinduism, Buddhism, Kristendom och Islam uppmuntrar människor att se saker i större perspektiv, att tänka bortom sig själva. Det på sin tid kanske mest briljanta var reinkarnationsläran respektive läran om himmel och helvete. Alltså: Att knyta människornas egoism och egocentrism till krav på att åtminstone bete sig som att man ser saker i ett större perspektiv och tänker på andra. Bete dig som om du brydde dig om andra, så får du din belöning efter döden. Samma idé fyller också mer cyniska behov, som möjligheter att exploatera folk ekonomiskt och övertala dem att dö i strid för en. Men detta är en annan historia.

Nackdelen med löften om belöning och hot om bestraffning är att det bara räcker en bit. När man kommit till en viss nivå riskerar löften och hot snarare att låsa fast en, att hämma fortsatt utveckling. Var och en av oss måste lära sig följande läxa: ”Nej, det handlar inte om dig”.

Efter en natt på ett slumpvalt hotell har jag nu flyttat in i min egen lilla stuga vid stranden. Kallar den inte för bungalow, eftersom dess arkitektur går i västerländsk stil och baseras på cement och korrugerad plåt. Stugan kostar bara 600 bath per natt, ganska exakt 140 kronor. I gengäld håller den mycket lägre standard än hotellet, men för mig är det strunt samma. Läget är perfekt. Bara 20 meter från stranden, och ändå lite avsides utifall att det blir festande nere på stranden ikväll.

Just nu sitter jag på min veranda. Skriver på laptoppen och mumsar medhavd lyxchoklad (en av presenterna från min födelsedagsfest härom veckan) medan jag blickar ut över havet.

Tyvärr finns det ingen wifi här, så jag ångrar lite att jag inte tog det dyrare kontatkortspaketet. Har redan förbrukat en tredjedel av mina futtiga 150 megabyte.

Har lämnat in pass och plånbok i receptionen, för säker förvaring. Inklusive visakortet. Lite osäker på den biten, men det är lite ”damned if you do, damned if you don’t”. Ahja, lika bra att jag tömmer mitt eget konto så att inte någon annan kan göra det. Med internetbanken tar det bara några sekunder att föra över pengarna till ett konto som man inte kommer åt med visakortet. Sparar en tusenlapp för den händelse att jag själv får behov av att ta ut en slant.

Får förresten komma ihåg att alltid ha dörren låst. Stugan brevid är inte färdigbyggd. Lokala hantverkare kommer och går medan deras barn springer runt och leker.

Har varit ute i havet och simmat någon kilometer. Lagom varmt i både vattnet och luften. Lite molnigt, så man slipper riskera att bränna sig. Regnperioden är verkligen en utmärkt period att resa hit, om ens målsättningar inte inkluderar det som i min barndom kallades för att ”bli hobbyneger”. Alltså att tävla i vem som kan skaffa sig mörkast solbränna. Någon som vet vad detta fenomen kallas nuförtiden? Om det alls existerar längre, i dessa tider av cancermedvetenhet.

Funderade lite på att simma ön runt. Det är väl bara 20 kilometer ungefär. Med ordentliga pauser skulle jag nog hinna på två-tre dagar. En av de födelsedagspresenter jag fick var en vattentät halsbandsbörs. I den kan man ha ett par lager plastpåsar med en mindre plånbok i. Har man bara pengar kan man alltid köpa mat och övernattningar längs vägen. Handdukar ingår i övernattningarna.

Kom snabbt fram till att jag är för lat. Någon måtta på hurtbullerierna får det vara. Sedan kom jag fram till att det dessutom är för farligt. Vågorna är höga, korallreven osynliga, och ibland kan det dröja flera kilometer mellan bra ställen att gå iland. Skar mig faktiskt lite på ett korallrev. Inget allvarlig, tack och lov provade jag mig fram med fotens ovansida så att såret inte kom på trampdynan. Glad att jag kom ihåg att köpa desinfektionssprit på flygplatsen i Istanbul.

Kanske tar jag mig ändå ön runt på en dag eller ett par, men då till fots. Imorgon tänker jag betala stugan tills på söndag. (Just nu har jag den bara för i natt, så att jag kan flytta vidare imorgon om det visar sig vara något problem.) Då kan jag ha kvar min packning här, och sova över någon annanstans om andan faller på. Imorgon drar jag ut på fotvandring söderut. Går så långt som jag känner för. Sedan kommer jag tillbaka hit, eller hyr någon annan stuga för en natt.

De flesta turisterna här är asiater, antagligen mestadels från andra delar av Thailand. Precis som de flesta svenskar turistar inom Sverige. Men här finns också folk från hela världen. Libyerna jag nämnde igår var absolut inte något specialfall. Tvärtom. När jag skrev mitt blogginlägg ”Dräller runt i Istanbul” nämnde jag att det var mycket sällsynt kvinnor i Niqab, alltså slöja som täcker ansiktet. Senare samma dag insåg jag att de kvinnor som var klädda på det viset i allmänhet bar på kameror och vistades vid särskilda sevärdheter som Ayasofya (Hagia Sophia). Säkerligen var de turister från Mellanöstern och Nordafrika. I de mer vardagliga stadsdelarna såg jag aldrig en enda kvinna i niqab. Däremot var det i vissa stadsdelar hyfsat vanligt med hijab (alltså vanlig shalett).

Anyway, skönt att inte åka någon sådan där ”all inclusive” som jobbar hårt för att få turisterna att se landet som något främmande och exotiskt. En reseguide jag laddade ner från Internet irriterade mig något enormt. Den pratade barnspråk med mig, och försökte få mig att tro att Koh Samet inte är en del av verkligheten. Verkligheten ligger nämligen hemma i Sverige, så enkelt är det med den saken. Tänk om jag skulle få den attityden uppkörd i ansiktet hela resan igenom. Huvaligen! Detta förutom att all-inclusive vanligtvis är dels dåligt för miljön och dels exploaterar lokalbefolkningen med låga löner och med slutna system designade för att turisternas pengar skall stanna inom de globala turismbolagen.

Det här är ett vanligt land med vanliga människor, inte något sago-joller. Kommer att tänka på en strip av serien Nemi, där titelpersonen delar en parkbänk med en gubbe som har mycket långt skägg. I hennes fantasi tar han på sig en trollkarshatt och förklarar att han har väntat länge på henne för att få ge henne Den Magiska Kulan. Efter att ha fantiserat om detta, och gubben i verkligheten inte visat henne något som helst intresse, sitter hon och tjurar över att verkligheten suger. För mig är denna strip en utmärkt sammanfattning av att magiskt tänkande är egocentriskt tänkande. En annan underbar sammanfattning av detta fenomen är följande citat, som någon shareade på facebook härom dagen:

”Om en svart katt korsar din väg, så innebär detta att djuret är på väg någonstans.”

Med andra ord: ”Nej, det handlar inte om dig. Du är inte universums centrum.”

Fast när en svart katt faktiskt korsade min väg för en stund sedan, så handlade det faktiskt om mig. Jag hade råkat skrämma upp den stackars katten, genom att med raska steg promenera mot min egen dörr – där den låg och vilade.

På vägen till stranden i morse bjöd en gammal buddhistmunk in mig till någon slags lokalt tempel. Jag fick tända lite rökelse, han gav mig en liten buddhamedaljong, och jag lade en slant i donationsbössan. Han hade definitivt inte väntat på just mig i tusen år, eller ens fem minuter. Men det var rätt rart.