Hemma på stranden

Efter en natt på ett slumpvalt hotell har jag nu flyttat in i min egen lilla stuga vid stranden. Kallar den inte för bungalow, eftersom dess arkitektur går i västerländsk stil och baseras på cement och korrugerad plåt. Stugan kostar bara 600 bath per natt, ganska exakt 140 kronor. I gengäld håller den mycket lägre standard än hotellet, men för mig är det strunt samma. Läget är perfekt. Bara 20 meter från stranden, och ändå lite avsides utifall att det blir festande nere på stranden ikväll.

Just nu sitter jag på min veranda. Skriver på laptoppen och mumsar medhavd lyxchoklad (en av presenterna från min födelsedagsfest härom veckan) medan jag blickar ut över havet.

Tyvärr finns det ingen wifi här, så jag ångrar lite att jag inte tog det dyrare kontatkortspaketet. Har redan förbrukat en tredjedel av mina futtiga 150 megabyte.

Har lämnat in pass och plånbok i receptionen, för säker förvaring. Inklusive visakortet. Lite osäker på den biten, men det är lite ”damned if you do, damned if you don’t”. Ahja, lika bra att jag tömmer mitt eget konto så att inte någon annan kan göra det. Med internetbanken tar det bara några sekunder att föra över pengarna till ett konto som man inte kommer åt med visakortet. Sparar en tusenlapp för den händelse att jag själv får behov av att ta ut en slant.

Får förresten komma ihåg att alltid ha dörren låst. Stugan brevid är inte färdigbyggd. Lokala hantverkare kommer och går medan deras barn springer runt och leker.

Har varit ute i havet och simmat någon kilometer. Lagom varmt i både vattnet och luften. Lite molnigt, så man slipper riskera att bränna sig. Regnperioden är verkligen en utmärkt period att resa hit, om ens målsättningar inte inkluderar det som i min barndom kallades för att ”bli hobbyneger”. Alltså att tävla i vem som kan skaffa sig mörkast solbränna. Någon som vet vad detta fenomen kallas nuförtiden? Om det alls existerar längre, i dessa tider av cancermedvetenhet.

Funderade lite på att simma ön runt. Det är väl bara 20 kilometer ungefär. Med ordentliga pauser skulle jag nog hinna på två-tre dagar. En av de födelsedagspresenter jag fick var en vattentät halsbandsbörs. I den kan man ha ett par lager plastpåsar med en mindre plånbok i. Har man bara pengar kan man alltid köpa mat och övernattningar längs vägen. Handdukar ingår i övernattningarna.

Kom snabbt fram till att jag är för lat. Någon måtta på hurtbullerierna får det vara. Sedan kom jag fram till att det dessutom är för farligt. Vågorna är höga, korallreven osynliga, och ibland kan det dröja flera kilometer mellan bra ställen att gå iland. Skar mig faktiskt lite på ett korallrev. Inget allvarlig, tack och lov provade jag mig fram med fotens ovansida så att såret inte kom på trampdynan. Glad att jag kom ihåg att köpa desinfektionssprit på flygplatsen i Istanbul.

Kanske tar jag mig ändå ön runt på en dag eller ett par, men då till fots. Imorgon tänker jag betala stugan tills på söndag. (Just nu har jag den bara för i natt, så att jag kan flytta vidare imorgon om det visar sig vara något problem.) Då kan jag ha kvar min packning här, och sova över någon annanstans om andan faller på. Imorgon drar jag ut på fotvandring söderut. Går så långt som jag känner för. Sedan kommer jag tillbaka hit, eller hyr någon annan stuga för en natt.

De flesta turisterna här är asiater, antagligen mestadels från andra delar av Thailand. Precis som de flesta svenskar turistar inom Sverige. Men här finns också folk från hela världen. Libyerna jag nämnde igår var absolut inte något specialfall. Tvärtom. När jag skrev mitt blogginlägg ”Dräller runt i Istanbul” nämnde jag att det var mycket sällsynt kvinnor i Niqab, alltså slöja som täcker ansiktet. Senare samma dag insåg jag att de kvinnor som var klädda på det viset i allmänhet bar på kameror och vistades vid särskilda sevärdheter som Ayasofya (Hagia Sophia). Säkerligen var de turister från Mellanöstern och Nordafrika. I de mer vardagliga stadsdelarna såg jag aldrig en enda kvinna i niqab. Däremot var det i vissa stadsdelar hyfsat vanligt med hijab (alltså vanlig shalett).

Anyway, skönt att inte åka någon sådan där ”all inclusive” som jobbar hårt för att få turisterna att se landet som något främmande och exotiskt. En reseguide jag laddade ner från Internet irriterade mig något enormt. Den pratade barnspråk med mig, och försökte få mig att tro att Koh Samet inte är en del av verkligheten. Verkligheten ligger nämligen hemma i Sverige, så enkelt är det med den saken. Tänk om jag skulle få den attityden uppkörd i ansiktet hela resan igenom. Huvaligen! Detta förutom att all-inclusive vanligtvis är dels dåligt för miljön och dels exploaterar lokalbefolkningen med låga löner och med slutna system designade för att turisternas pengar skall stanna inom de globala turismbolagen.

Det här är ett vanligt land med vanliga människor, inte något sago-joller. Kommer att tänka på en strip av serien Nemi, där titelpersonen delar en parkbänk med en gubbe som har mycket långt skägg. I hennes fantasi tar han på sig en trollkarshatt och förklarar att han har väntat länge på henne för att få ge henne Den Magiska Kulan. Efter att ha fantiserat om detta, och gubben i verkligheten inte visat henne något som helst intresse, sitter hon och tjurar över att verkligheten suger. För mig är denna strip en utmärkt sammanfattning av att magiskt tänkande är egocentriskt tänkande. En annan underbar sammanfattning av detta fenomen är följande citat, som någon shareade på facebook härom dagen:

”Om en svart katt korsar din väg, så innebär detta att djuret är på väg någonstans.”

Med andra ord: ”Nej, det handlar inte om dig. Du är inte universums centrum.”

Fast när en svart katt faktiskt korsade min väg för en stund sedan, så handlade det faktiskt om mig. Jag hade råkat skrämma upp den stackars katten, genom att med raska steg promenera mot min egen dörr – där den låg och vilade.

På vägen till stranden i morse bjöd en gammal buddhistmunk in mig till någon slags lokalt tempel. Jag fick tända lite rökelse, han gav mig en liten buddhamedaljong, och jag lade en slant i donationsbössan. Han hade definitivt inte väntat på just mig i tusen år, eller ens fem minuter. Men det var rätt rart.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: