Kategorisering och Kategorism

Börjar komma igång på allvar nu, både med jobbet och med mitt sociala liv i Jakarta. Börjar så smått lära känna några av arbetskamraterna, och har även träffat några av mina bekanta från Internet.

På jobbet har jag än så länge två långsiktiga arbetsuppgifter och en daglig arbetsuppgift. Två projekt jag skall hjälpa till med, respektive att varje dag gå igenom Jakarta Post efter artiklar relevanta för dessa projekt.

Idag skall jag ge mig själv en extra uppgift, på mellannivå. Jag skall börja sammanställa den information jag fått tag på om förföljelserna mot shiamuslimer i Sampang. Problemet har många aspekter. Den aspekt som ligger närmast min egen akademiska inriktning är att här i Indonesien räknas protestantism och katolicism som olika religioner, medan Islam räknas som en enda religion. Sålunda har shiamuslimer väldigt svagt skydd för förföljelse från sunnimuslimer: Lokala ledare kan välja att se det inte som att en religiös grupp förföljer en annan, utan i stället att en religiös grupp har en intern konflikt mellan å ena sidan majoriteten och å andra sidan några avvikare som inte följer den teologi som folk i allmänhet är överens om. Den lokala domstolen har varit slapp mot de som trakasserat shiamuslimerna, men däremot dömt shhiamuslimernas ledare till två års fängelse för blasfemi.

Min erfarenhet från Sverige är att vi på en mycket mildare nivå har haft samma typ av problem mellan protestantism och katolicism som vi här i Indonesien har mellan sunni och shia: I Sverige räknas kristendomen i allmänhet som en enda religion – Svenska Kyrkans protestantism ses som den normala kristendomen, medan katolicism och frikyrkor ses som avvikande former av kristendom.

Det hat mot katoliker som jag stött på i mainstreamkristna kretsar har ibland varit förfärande. Minns särskilt en i övrigt mycket frisinnad och progressiv ledamot av kyrkorådet. Hon ville ge protestantismen äran för ett visst framsteg, varpå jag föreslogatt katolicismen då skulle få äran för ett annat. Då vrålade hon, med en röst plötsligt fylld av bottenlöst hat: ”En djävla papistdjävel! Jämför du MIG, med en djävla papistdjävel???” Denna kvinna är bara ett exempel av många.

Anyway. Det grundläggande fenomen som jag studerar är det som jag kallar för kategorism.

Kategorisering är nödvändigt och oundviklit, det är den metod som människohjärnan använder för att få överblick över tillvaron. Kategorism är när kategoriseringen övergår från att vara ett verktyg till att bli ett fängelse eller ett vapen.

I min nuvarande modell för kategorismens struktur har den tre aspekter: Målinriktning, Uttrycksformer och Kategoriseringsproblemet.

Målinriktning är att kategorismen riktar sig mot en viss grupp eller gruppindelning. Rasism, sexism och homofobi är klassiska exempel på mer specifika former av kategorism, men det kan även röra sig om mindre kända måltavlor eller om kategorier som kategoristen helt på egen hand har hittat på eller tillskrivit mening.

Uttrycksformer är sådant som fördomar, bigotteri och diskriminering. Fördomar behöver dock inte nödvändigtvis vara kategorism, de blir kategorism om man håller fast vid dem alltför hårt. Att ha förutfattade meningar (vilket är en vanlig definition av fördomar) är både sunt och oundvikligt – men man måste vara beredd att uppdatera sina föreställningar.

Kategoriseringsproblemet, slutligen, handlar om att alla kategoriseringar är problematiska och mer eller mindre godtyckliga. Vem avgör efter vilka linjer man skall dela in människor? Med vilka kriterier? På vilka villkor? I vems intresse? Vem har rätt att föra vems talan, i vilken mån, och varför?

Ovanstående utgör kärnan i min kommande masteruppsats ”Kategorisering och Människovärde”. Själva kategorismbegreppet hittade jag på för många år sedan, och har bland annat skrivit om det i tidskriften Sexologinytt. Mitt projekt nu är att förankra det vetenskapligt. Att analysera dessa problematiker utifrån Arendt, Foucault, Spivak, Butler, Popper, et cetera.

Den tänkare som inspirerade mig till kategorismbegreppet är Iris Madison Young, med sin essä ”Förtryckets fem ansikten”. Där hävdade hon att förtryck inte bör konstruseras som en fråga om den som blir förtryckt, utan som en fråga om den som förtrycker.

Begrepp som rasism, sexism och homofobi tar två stora problem. Det ena är att dessa ord sätter fokus på den utsatta gruppen. Som om rasism vore ett problem med hudfärg eller homofobi ett problem med sexuell läggning. Båda är problem med fördomar, stereotyper, bigotteri, diskriminering, och så vidare. Varken mer eller mindre. Det andra problemet är att hur många nya kreativa ord vi än hittar på så finns det alltid utsatta grupper som vi missar.

Därför vill jag komplettera de befintliga orden. Förutom mer specifika ord som rasism och homofobi skall vi ha det övergripande ordet kategorism. Som inkluderar alla tänkbara utsatta grupper men utan att lägga fokus på dem. Fokus läggs i stället på de individer, subkulturer, organisationer, mainstreamkulturer och så vidare som gör dessa destruktiva uppdelningar av människor.

Kategorism är sedan flera år tillbaka huvudfokus både för mina akademiska studier och för min aktivism i olika NGO:s. Det behövs en helhetssyn, inte bara ett värnande om specifika grupper. Masterprogrammet om Mänskliga Rättigheter har visat sig vara en perfekt plattform för att vidareutveckla dessa tankar. Så jag är mycket nöjd med livet. 🙂

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: