Så gick det med den låga profilen

Det är fredag, den 7:e september. Klockan är 16:30. Om en timma har jag varit i Jakarta i exakt en veckan.

Hade tänkt ta det lugnt. Bara göra vad jag blir tillsagd på jobbet, undvika att ha egna åsikter. Inte vara så där jobbigt självständig som jag brukar.:-)

Men vad fasen, jag är jag. För en timma sedan skickade jag in en debattartikel till en av de engelskspråkiga morgontidningarna här i Indonesien. Om de tar in den så kan folk börja ha åsikter om mig. Vilket brukar vara på gott och ont.

Mina chefer har läst och godkänt texten innan jag skickade in den, så någon större backlash på jobbet lär det inte bli. Redan från början valde jag en organisation vars värderingar verkar vara i linje med mina egna. Samma med mina vänner. Så ni behövr inte vara oroliga, jag har koll på riskminimering.

Har börjat skaffa mig ett socialt liv här – hittills har jag tre bekanta som jag träffat en gång vardera, och en social grupp som jag har hängt med en gång. Sistnämnda grupp skall jag träffa igen ikväll, och imorgon kväll skall jag på bio med en av de tre personer som jag träffat privat. 🙂

Det rör sig inte om några nya bekanstskaper – gruppen har en facebookgrupp som jag har varit medlem av i nästan ett halvår nu, och de tre enskilda personerna har jag brevväxlat med ett tag.

Anyway, lol… Okej, jag befinner mig i ett land där folk sätts i fängelse för “blasfemi”, och innan ens en vecka passerat har jag gjort ett offentligt uttalande om religionsfrihet. Yay!

Men som sagt, några inhemska experter på människorättsfrågor har läst igenom den och är nöjda med den. Hade jag gjort någon stor kulturell tabbe så hade de sett det. Artikeln handlar för övrigt om tragedin i Sampang. När den bliit publicerad eller vederbörligen refuserad så tänker jag publicera den här. 🙂

Tänker fortsätta vara försiktig. Men inte priset av att mesa till mig och inte våga prata öppet och ärligt. Gäller bara att vara försiktig med hur man säger saker, och i vilka sammanhang. Bland moderna storstadsmänniskor är mina värderingar och uppfattningar helt okej, så länge som de presenteras på ett bra sätt. Och de som hatar sådana som mig har inte med oss på sina topplistor över “fiender”. Ironiskt nog är jag nog säkrare här än i Sverige:

* De lokala kategoristerna hatar i första hand shiamuslimer, frikyrkor (både muslimska och kristna), samt de ateister som föddes i muslimska familjer och därför räknas som avfällingar.
* Hemma i Sverige har vi i stället alla &%¤# Breivik-wannabes som hatar oss akademiker, människorättsaktivister och så vidare. De brukade kalla oss “rasförrädare”. Nu har de bytt ord till “kulturmarxister”, men innebörden är densamma.

I båda fallen handlar det om att hata de som ligger nära. I Indonesien är jag för främmande för att utgöra något egentligt hot. Om jag hamnar på islamisternas radar kommer de förmodligen i första hand att förstärka rasistiska stereotyper – genom att anklaga andra indonesier för att lyssna på mig, få sina värderingar från mig, och så vidare. Därmed överdriver de i så fall min betydelse något enormt. Tillskriver mig en helt löjlig överhöghet i egenskap av vit.

Detta scenario är så klart bara en gissning, men en välgrundad gissning. Jag har redan läst en artikel där modernt sinnade indonesier anklagades för att vara hjärntvättade av vita.

Och just detta scenario har jag ju själv stött på många gånger tidigare. Fast då baserat på kön i stället för nationalitet.

De indonesier jag talar med här är i allmänhet mycket intelligenta och självständigt tänkande personer. Så även de vita kvinnor jag träffat i Sverige. Men hur många gånger har jag inte stött på att dessa kvinnor blivit diskvalificerade och nedtryckta av trångsynta radikalfeminister.

* Vi är Kategori X. (Män, kvinnor, vita, svarta, svenskar, indonesier, muslimer, kristna, WHATEVER.)
* Alla som tillhör Kategori X är våra, vi för deras talan. Alltså vi den lilla elitgruppen som bygger hela sin identitet och verklighetsbild på sin vision om Kategori X.
* Vi vet att de flesta i Kategori X inte håller med oss. Men det är bara för att de är hjärntvättade av utomstående, som inte tillhör Kategori X. Män. Vita. Whatever. Eller av ondskefulla “förrädare”. Kättare, avfällingar, rasförrädare, kulturmarxister…

Upplysning och mänskliga rättigheter är globala fenomen och globala kamper. Motkrafterna är också globala, och mer enhetliga än vad deras ständigt skiftande förevändningar ger sken av.

Avslutningsvis. Idag för åtta år sedan blev Munir mördad. Han var en av Indonesiens främsta MR-aktivister. Medan jag skrev min tredje bulletpoint ovan kom min chef in och pekade på teven. Nyheten handlade helt uppenbart om Munir och twitter. Hon översatte detaljerna för mig: Idag har minst två miljoner indonesier använt Munirs ansikte som sin avatar på Twitter. Coolt.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: