Rasism eller antimuslimism, sak samma

Brief recap in English: Someone in a forum debate used the word ”racism” for categorism in general. When someone else replied that the targeted categories of people are not races, I told them about categorism. One participant replied that certain categories of people should be permissible to criticize, while others should not. I argue that what matters is how the essence of the critique is, not category of people is targeted.

Detta dagboksinlägg är ett svar på ett debattinlägg på ett webbforum. Mitt svar är designat för att kunna läsas fristående, och börjar därför med en liten sammanfattning av debatten.

Denna diskussion började med att trådstartaren formulerade sig på ett sätt som ställde kategorierna ”svenskar” och ”invandrare/muslimer” mot varandra. Detta med hänvisning till en artikel där någon sägs ha gjort det dåliga valet att ställa de båda minoriteterna homosexuella och invandrare/muslimer mot varandra. Vissa debattörer i tråden argumenterade i liknande banor.

Detta ansåg vissa andra debattörer vara rasistiskt, vilket ledde till det obligatoriska ”god dag i yxskaft”-svaret att islam inte är någon ras. Då förklarade jag att många använder ordet ”rasism” som en synonym för det som jag kallar för kategorism. Det handlade alltså aldrig om att religioner skulle vara raser.

Då svarade någon annan att vissa kategorier av människor bör vara okej att kritisera, medan andra inte bör vara det. Argumenten för detta var dels att inte urvattna, och dels att det går att lämna en religion men inte en ras. Dessa båda argument tar jag å det bestämdaste avstånd från.

Urvattning
Jag argumenterar för att vi skall se människovärde och mänskliga rättigheter som något som gäller alla. Varje människa har rätt att slippa fördomar, bigotteri, diskriminering, marginaliering, monolitisering (att utmålas som en drönare i ett hivemind, en grupprepresentant utan egen individualitet) och så vidare. Helt oavsett vilka kategori-tillhörigheter som personen i fråga har eller mer eller mindre grundlöst anklagas för att ha. I gengäld kan ingen individ eller grupp åtnjuta immunitet från kritik som sådant.

Förvisso innebär detta resonemang en urvattning av den uråldriga principen att vissa människor är mer värda än andra och att vissa kategorier av människor har en större inneboende rätt till skydd än andra. Men dessa principer är dåliga, och BÖR urvattnas. Eller ännu hellre avskaffas helt.

Men skyddsbehov, då? Låt gå för att alla människor oavsett grupptillhörighet har samma rättigheter, men har inte vissa grupper mer behov av att skyddas? Är inte vissa grupper mer utsatta än andra för strukturellt förtryck?

Jovisst! Men det finns inte en enda social struktur. I stället finns det en massa olika sociala strukturer som hela tiden vävs samman med varandra i olika mönster.

”Äkta svenskar” och att lämna sin religion
Kritiken mot ickearier och mot muslimer handlar i grund och botten om att man på deras bekostnad vill definiera ”den riktiga svensken”. Påståendet att en religion inte är en ras är därför meningslöst. En person med ursprung i det europeiska landet Sverige argumenterar för att de som kommer från länder i Afrika är mindervärdiga. Hur stor roll spelar det egentligen om denna mobbare hänger upp sig på sin måltavlas hudfärg eller på deras religiösa bakgrund? I praktiken ingen alls!

Dessutom handlar religion för de flesta inte enbart eller alls om att tro på vissa teologiska trossatser. I stället handlar det om att ha växt upp i en viss gemenskap, med vissa gemensamma berättelser och så vidare. Man föds in i en religion, precis som man föds in i en så kallad ”ras”. Det finns gott om sekulära judar, kristna och muslimer. Personer som fortfarande ingår i den religiösa grupp de föddes in i, utan att för den skull tro på Gud. Bland de som är troende finns det i sin tur en enorm variation. Vad det innebär att vara muslim varierar lika mycket mellan två muslimer som vad det innebär att vara kristen varierar mellan två kristna. Med ”två kristna” menar jag då inte bara skillnaden mellan KG Hammar och Ulf Ekman. Utan även skillnaden mellan den kristna lesbiska konstnären Elisabeth Ohlson Wallin och de kristna miliser som begick folkmord i Rwanda och fortfarande tvångsvärvar barnsoldater när de får chansen.

På ytan kan man göra sig av med sin religion eller ”ras” genom omvändelse respektive plastikkirurgi. Men man bär alltid med sig sin bakgrund och sina gener. Detta innebär inte att man ”egentligen” fortfarande är den grupptillhörighet man valde att lämna, bara att hur mycket man än kämpar så finns det spår kvar. För många som ser en sådan grupptillhörighet som en identitet eller världsbild är det känslomässigt omöjligt att alls försöka lämna den. Detta även bortsett från det höga pris man skulle få betala, på flera plan. Att lämna sin religion eller whatever kan vara en fantastisk frigörelse, om man gör det för att man tröttnat på den och känner att man vill gå vidare. Att lämna sin religion för att någon direkt eller indirekt tvingar en är däremot att bli utsatt för ett psykiskt övergrepp.

Politisering av religion är farligt
Avslutningsvis vill jag påpeka att politisering av religion är livsfarligt. Religiösa påtryckargrupper som försöker teokratisera samhället är ett hot mot oss alla. Särskilt mot de som är religiösa, eftersom politiserade religiösa grupper tenderar att bekämpa dels andra religioner och ickereligiösa grupper (hedningar!) och dels andra inriktningar inom den egna religionen (kättare!).

Så länge som vi inte hänger oss åt löjliga konspirationsteorier som the Zionistic Occupation Government… nej visst nej, förlåt, den MUSLIMSKA världskonspirationen heter det ju nuförtiden… så är det kristendomen och inte Islam som är det stora problemet här i Sverige. Det är kristedmokraterna som fortfarande blockerar alla förbättringar för HBTQ-personer så mycket de orkar med, inte de där islamistiska partierna som inte ens existerar. Det är kristna Ja Till Livet som hotar den fria aborten, inte islamistiska lobbygrupper.

Teokratiska partier och lobbygrupper måste mötas inom ramen för demokratin. Så länge som de håller sig till de demokratiska spelreglerna kan de vara en fungerande del av samhället och vi kan arbeta bort deras sämre sidor ett steg i taget. Brottslingar och terrorister måste däremot bekämpas rakt av, oavsett vilken ideologi eller religion de använder som ursäkt för sin destruktivitet.

Givetvis är enskilda islamister lika djävliga som enskilda kristianister. De utgör ett brutalt hot mot många unga invandrares frihet och till och med liv. Men hot mot samhället? Blä. Jag önskar att dessa så kallade islamkritiker var sarkastiska, att deras konspirationeteorier var ett tankeexperiment för att visa hur orimligt det är att acceptera förtryck i Islams namn. Om så hade varit fallet hade de haft min fulla respekt. Men i stället är deras paranoia helt seriös, och de kämpar i praktiken för att ge de värsta islamisterna tolkningsföreträde och äganderätt till islam, på alla vettigare muslimers bekostnad.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: