West Pride Göteborg 2013

***

Nu är West Pride slut för i år. På galan efter paraden sades det att vi blev 15.000 deltagare i paraden. Festivalen blev jättebra. Bra drag i paraden och i parken. Många intressanta föredrag på Stora Teatern med flera ställen.

Varje år brukar jag skriva två priderapporter. En om Stockholm Pride, och en West Pride. Eller HBTQ-festivalen, som den hette förra året. I år Gör jag även en videorapport, klickbar ovan. Observera att videorapporten och den här texten är separata från varandra, med mestadels olika innehåll.

I videon pratar jag bland annat om prideparaden. Här i texten tänkte jag i stället ta upp viktiga punkter från en del av de föredrag jag närvarade på. Själv höll jag ett föredrag åt RFSU och ett åt Humanisterna.

”Inga födelsebevis till homosexuellas barn”.
För RFSU talade jag om födelsebevis och folkbokföring, hur det kan bli ett förtryck. Här i Sverige är det främst intersexuella barn och barn till papperslösa som kan bli utsatta. I ett land som Indonesien är det däremot många som drabbas. Ansvaret för att fixa ett födelsebevis ligger på föräldrarna. Många barn får inget födelsebevis, och därmed kan de inte skaffa id-kort eller pass. Ofta får de inte gå i skolan.
Detta blir en strukturell diskriminering baserat på fattigdom, låg utbildning, sexuell läggning, religion och kön. Det är svårt att fixa födelsebevis om man är fattig eller lågutbildad. Ett av de dokument som krävs är föräldrarnas vigselbevis. Homosexuella får inte gifta sig, och personer som inte tillhör samma religion får inte heller gifta sig. Dessutom är det inte alla föräldrar som vill att deras döttrar ska ha födelsebevis.

I mitt andra föredrag, ”Att komma ut som HBTQ eller ateist i Indonesien” för Humanisterna, berättade jag om subkulturer i Jakarta.

Av de övriga programpunkter jag besökte blev det kortare texter på qruiserbloggen om Midoriveckan, Hur arbetar skolsköterskor med hbtq?, Hur är vården för transpersoner?, Playpiercing – hur och varför?, samt Föredrag om diskriminering. Återpublicerar dessa texter nedan, ibland i förlängt format, och skriver även om ytterligare några programpunkter.

Teheran Mon Amour
Vad innebär det att vara homosexuell i dagens Iran? Enligt vem? Vem har
rätt att tolka, och på vilka villkor gör hen egentligen sina
tolkningar? Vilken historia är det egentligen man berättar, och varför
gör man de val man gör?

Teheran Mon Amour är en mycket problematisk film. Det tycker åtminstone
skådespelarna själva, när de presenterar filmen på Stora Teatern under
West Pride. Samtidigt är det så att skådespelarna på scenen stör
filmvisningen. De är i vägen. Det tycker åtminstone skådespelarna i
filmen.

Medan Erik och Ali i filmen lever ut sin förbjudna kärlek på ett
billigt hotell i Teheran står Erik, i egenskap av filmens regissör och
västerländska huvudperson, på scenen och babblar om hur scenen skall
tolkas. Ha mal på, man kan inte höra vad som sägs i filmen. Plötsligt
kastar Ali i filmen en förintande blick på Ali och Erik på scenen. Han
fräser åt Erik på scenen att hålla tyst. Med en tyst nickning visar
Erik på filmen att han håller med sin älskare, att han tar parti mot
sitt eget alter ego på scenen.

Kommer filmen att få ett lyckligt slut? Eller borde den tvärtom sluta
med Guds straffdom över Sodom och Gomorra? Däremot tvistar de lärde,
både på scenen och i själva filmen. Under tiden får publiken fundera
fritt. Både över berättelsens sociala förhållanden, och över de
sociala förhållanden som berättelsen berättar om.

Sex och samlevnad ur ett normkritiskt perspektiv
Sexualupplysning handlar inte bara om biologi och fortplantning, om
sexuell hälsa. Det handlar också om känslor och om normer. Om friheter
och rättigheter. RFSU:s Johanna Karlsson berättar:

– Vi har ett frihetsperspektiv på sexualitet. Friheten att vara, friheten
att välja och friheten att njuta.

Hon förklarar att dessa friheter inte innebär att man får göra vad som
helst. Hatbrott kränker andra människors frihet att vara. Att tvinga
eller pressa någon att ställa upp på något sexuellt kränker den
personens frihet att välja. Och att undanhålla kunskap eller begränsa
andra med förtryckande normer går emot deras frihet att njuta.

– Vi utgår från ett positivt, bejakande och lustfyllt perspektiv på
sexualitet. Och att bredda synen på sexualitet.

– Att jobba normkritiskt handlar om att synligöra olika normer och bredda
perspektiven.

Till exempel kan man problematisera heterosexualitet. Däremot ska man
inte klaga på heterosexuella. Det är okej att vara heterosexuell, så
länge som det inte blir ett tvång. Det är normen som är problemet.

Alla har normer, uttalade eller underförstådda, för hur saker och ting
skall vara. Så även RFSU:

– Det vi vill ha som vår norm är att sex skall vara så att alla vill
det och mår bra efteråt. Vi pratar om att ha en ”bra-känsla”.

Ifrågasätt artonårsgränsen för könskorrigering
I dagens Sverige får en person under 18 år får inte byta juridiskt
kön, och inte genomgå könskorrigerande operationer. Detta även om
läkare bedömer att patienten måste få ta dessa steg för att inte bli
självmordsbenägen. Transaktivisten Lukas Romson förklarar vad det rör
sig om: Det är åldersdiskriminering, det är diskriminering av
transpersoner, det är en klassfråga.

– Rika föräldrar kan rädda sina barn genom att åka till Thailand och
göra operationen där.

Ett av de främsta skälen till åldersgränsen var att det fanns ett krav
på sterilisering: Det sågs som värre att tvångssterilisera barn än
att tvångssterilisera vuxna.

– Nu när tvångssteriliseringarna tagits bort är ungdomarnas
rättigheter den viktigaste frågan. För de mår så dåligt.

Inom Sverige har transungdomar alla rättigheter utom just juridiskt
könsbyte och könskorrigerande kirurgi. Vården har skyldighet att
erbjuda hjälp. Men de flesta vet inte om detta.

– Det är inte socialstyrelsens fel heller, utan det är riksdagen och
regeringen som är felet.

Transrörelsen har tagit ställning för att avskaffa åldersgränsen.
Vänsterpartiet och miljöpartiet håller med. Övriga partier har inte
diskuterat frågan. Man ser det som en ickefråga, eller i
kristdemokraternas fall som något att bekämpa.

Romson rekommenderar att man tillsätter en utredning så snart som
möjligt, och att man då lyssnar på transungdomarna och deras
föräldrar.

BDSM och Juridik
Vad är egentligen okej att göra med en annan människa? RFSU Göteborgs
BDSMF-grupp bjöd in Linnea Wegerstad, doktorand i straffrätt, för att
reda ut begreppen.

– Allt fysiskt våld är kriminaliserat. Men samtycke ansvarsbefriar.

Man får inte slå, knuffa eller hålla fast någon. Men det blir okej om
det finns ett giltigt samtycke och handlingen inte är oförsvarlig.

För att kunna ge ett giltigt samtycke måste man:
1. Förfoga över det aktuella intresset
2, Vara kapabel att förstå innebörden
3. Ge samtycket frivilligt
4. Ha full insikt om relevanta förhållanden
5. Ge samtycket allvarligt menat

Det är alltså okej med kampsport och andra sporter där man kan bli
fysiska med varandra. Och det är okej med sadomasochistiskt sex. Men det
är inte okej att ge sig på en person för att någon annan har sagt att
det är okej. Eller någon som sagt ja utan att förstå vad det innebär,
eller på skämt, eller blivit tvingad att gå med på det.

Med ”våld” på juristsvenska menas inte bara sådant som vi till
vardags kallar våld. Tatueringar är våld, och alla kirurgiska ingrepp
är våld. Som exempel på ”oförsvarligt våld” nämner Linnea
kvinnlig könsstympning, som är totalförbjudet enligt svensk lag.
Däremot ses plastikkirurg som försvarligt.

Linnea berättade nyanserat om flera svenska rättsfall om gränsen mellan
å ena sidan BDSM och å andra sidan misshandel och övergrepp. Till
exempel ett fall där en man i ett utbrott av svartsjuka tog strypgrepp
på sin flickvän. Han blev dömd för detta. Paret hade vid andra
tillfällen haft hårdhänt men frivilligt sex, men domstolen såg detta
som två olika saker.

Playpiercing – hur och varför?

Emelie berättar hur rädd hon är för sprutor. Att gå till doktorn och ta blodprov är en fasa. Men playpiercing är en helt annan sak. Även playpiercing innebär att hon blir penetrerad med kanyler. Fast på ett sätt som fyller henne med lycka i stället för med fasa. Avgörande skillnader är att kanylerna hanteras av en vän som hon litar på. Att man inte sticker så djupt som vid ett blodprov. Och att hon deltar för att hon själv vill det, inte för att det är något som måste göras.

Under föredragets gång berättade Lilaa och Emelie inte bara om playpiercingens känslomässiga och erotiska aspekter. Utan även om säkerhet, anatomi, och inte minst sociala aspekter. Playpiercing har länge varit stigmatiserat, och det har varit svårt att få tag på kanyler. Detta eftersom all BDSM har varit så stigmatiserat och marginaliserat. Alltså varit sett som om det vore något sjukt och konstigt, något som inga vanliga människor håller på med. Och eftersom kanyler förknippats med sprutnarkomaner. Men numera kan man köpa kanyler på vanliga apotek, om man berättar vad man skall använda dem till. Lilaa rekommenderar att man berättar för apoteket om playpiercing:

-Vi är en av deras marknader. Låt oss synas och ta plats.

Under föredragets gång genomförde man också en enkel playpiercingsession, där Emelie fick flera kanyler genom sin hud. Publiken fick se med egna ögon hur det fungerar, hur hon reagerar, och att det inte är något konstigt.

Adoption för homosexuella
Johan Fält från öppna moderater berättade om hur det idag är
omöjligt för homosexuella män att adoptera barn. Adoption tillåtet
sedan 10 år, men fungerar inte på grund av att adoptionscentrum med
flera inte stödjer detta. Det har knappt skett några utlandsadoptioner
alls.

– Det vi behöver är något manligt par som driver detta mot någon
adoptionsorganisation, till exempel adoptionscentrum.

I teorin är reglerna samma för män och kvinnor, samkönade par och
olikkönade par. Men i praktiken fungerar det annorlunda.

– Egentligen är det ju så att för kvinnor finns det lösningar, men
för män finns det inte lösningar. Lesbiska har det lättare eftersom de
kan inseminera eller bli gravida på annat sätt. Man kan adoptera som
ensamstående. Enligt lagen är det öppet både för kvinnor och män,
men i praktiken fungerar det bara för kvinnor. Ensamstående män och
samkönade par får inga adoptivbarn.

Hat och Hatbrott
Hatbrotten ökar när en minoritet börjar bli synlig och ta plats. Det
är då som de främlingsfientliga, rasistiska eller homofobiska går in
för att trycka ner dem.

Detta var en av de saker man fick lära sig på panelsamtalet ”Hat och
hatbrott”, mellan bland andra RFSL:s brottsofferjour och stiftelsen
EXPO. De berättade även att hetslagstiftningen inte täcker alla grupper
som täcks av diskrimineringslagen, och att hetsen i vilket fall har
blivit mer subtil på senare år:

– Myter om ”den andre” får lätt spridning, och man har kanske inte
så mycket källkritik som gymnasieelev. Utan man ser någon facebookgrupp
och tycker det låter bra. Rasisterna har blivit skickliga på att maskera
sina budskap.

Mycket annat viktigt sades också under samtalets gång, men deras allra
främsta råd till oss alla är som följer:

– våga ifrågasätta hur man själv förhåller sig till samhällets
normer, och våga säga ifrån när andra uttalar sig rasistiskt eller
dylikt.

Hur blir det med vården för transpersoner?
I Sverige är transsexualism klassat som en störning. Om det inte vore en
störning skulle de transsexuella inte kunna få tillgång till
hormonbehandling eller könskorrigerande kirurgi. Men behöver det
verkligen fungera på det sättet?

– Globalt sett är trenden att man inte ser transidentiterer som psykiska
sjukdomar, utan att man ser rätten till sin identitet som en mänsklig
rättighet.

I stället för diagnoser satsar man på informerat samtycke. Att den
transperson som skall få behandling är insatt och vet vad hen ger sig in
på.

Detta berättade föredragshållaren Maria Sundin, som förutom RFSL:s
Förbundsstyrelse även sitter i styrelsen för Transgender Europe och i
medlemskommiteen för World association for transgender health.

Hon berättade även om framsteg som sker i Sverige. Att man har slutat
tvångssterilisera transpersoner. Och att socialstyrelsen 2009 tog bort
flera av de diagnoser som stämplade könsidentiteter eller sexuella
identiteter som psykiska störningar. Av de sex diagnoser man tog bort var
det tre som handlade om transpersoner. Dessa var ”Transvestism med
dubbla roller”, ”könsidentitetsstörningar i barndomen” och
”Transvestistisk fetischism”.
Midoriveckan
Göteborgs båda prideveckor började med sista dagen på Midoriveckan.
Midori är en världskänd sexualuplysare som föreläser om queer
sexualitet. Hon är bland annat känd för boken ”The Seductive Art of
Japanese Bondage”, vilken utgör ett av BDSM-subkulturens klassiska
standardverk.

Under en vecka har hon hållit ett flertal föredrag och workshops i
Göteborg, i samarbete med Wish Göteborg, RFSU och RFSL. Måndagen den
20:e maj föreläste hon om analsex. Eller ”butt-sex”, som hon
föredrar att kalla det. Precis som under sina tidigare föredrag var hon
både underhållande och informativ, med en mycket levande interaktion med
publiken.

Ofta blir det rätt krystad stämning när en föreläsare ska förklara
varför man inte bör vara full när man har analsex, eller varför man
bör låta bli att köpa sexleksaker av dålig kvalitet. Men Midori
lyckades väva denna viktiga sexualupplysning till en lustiger show som
stand up comedian. Med utrymme för både skratt och eftertanke.
Underhållande, men ändå hela tiden både seriöst och empatiskt.
Olika former av diskriminering
Göteborgs RättighetsCenter mot diskriminering drog igång 2011. Juristen
Erik Mägi har arbetat där sedan dess. Erik har varit intresserad av
samhällsfrågor sedan tonåren. Att alla ska behandlas lika och att man
skall få bort orättvisor. Engagerat sig fackligt och för miljöfrågor.
När han pluggade juridik insåg han att diskrimineringslagen är
särskilt intressant att arbeta med, eftersom den är till för att
försöka förändra strukturer och förbättra samhället.

Hans föredrag ”Diskriminering på grund av sexuell läggning och
könsidentitet” på tisdagkvällen den 21:a maj blev ett av de första
föredragen på årets West Pride.

Erik berättar att diskriminering kan ske på flera olika sätt. Det
behöver inte röra sig om direkt diskrimineing riktad mot en enskild
person, utan det kan även röra sig om indirekt diskriminering:
”Regler som verkar vara neutrala men i praktiken missgynnar personer
från en viss grupp, till exempel kvinnor.”

Som exempel på detta nämner han en volvofabrik där reglerna sade att
man måste vara minst 165 centimeter lång för att få jobba där. En
regel som inte påverkade särskilt många män, medan många kvinnor inte
uppfyller kravet. Den regeln blev Volvo tvungna att ändra på.

För att diskriminering skall omfattas av diskrimineringslagen, och
därmed räknas som diskriminering i juridisk bemärkelse, måste den
grunda sig på en av de sju diskrimineringsgrunderna. Dessa är kön,
könsidentitet eller könsuttryck, etnisk tillhörighet, religion eller
annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller
ålder.

”Hittills har man valt ut dessa sju områden för att riksdagen anser
att dessa grupper är mer systematiskt drabbade”, förklarar Erik.

När det gäller könsidentitet är lagen tämligen heltäckande.
Diskrimineringsgrunden kön täcker upp det fysiska könet, medan
diskrimineringsgrunden ”könsidentitet eller könsuttryck” gör att
man även inkluderar transpersoner som inte identifierar sig som man eller
kvinna eller som ger uttryck att tillhöra ett annat kön. Däremot
berättar Erik att lagen är mindre heltäckande när det gäller
sexualitet: ”När det gäller sexuell läggning har man valt att bara
skydda Heterosexualitet, Homosexualitet och Bisexualitet. Sen är det inte
alla som faller in i den ramen, men det är vad staten har bestämt.”

Föredraget tog även upp många andra aspekter, som till exempel
fördomen att personer med intellektuella funktionshinder inte kan vara
homosexuella: En idé om att en sådan person inte skall ha någon
sexualitet alls, och om hen ändå har det så skall denna åtminstone
vara heterosexuell.

Hur arbetar sjuksköterskor med HBTQ?
Det kan vara svårt att vara HBTQ-person i den svenska skolan. Christian
Fogelberg berättar:

– Många elever tror att HBTQ inte finns på skolan, att det är något
äckligt. Något man använder som skällsord.

Till vardags är Christian facklig representant i vårdförbundet, men
just nu är han tjänstledig. Tillsammans med Linda Vingård Frank,
ordförande i RFSU Göteborg, har han skrivit en magisteruppsats vid namn:
”Att arbeta med HBTQ-frågor: Skolsköterskors upplevelser och
erfarenheter.” Linda berättar:

– HBTQ är ett laddat ämne i skolan, och det behövs goda förebilder.
Skolsköterskan kan vara en av dem. Det är viktigt att man som
skolsköterska skapar en atmosfär av trygghet och tillit, så att man som
HBTQ-person vågar prata om sin situation.

Christian fyller i:

– Det finns många olika sätt att upplysa om HBTQ på skolan. Det kan
vara att man har informationsmaterial på ställen där ingen annan ser
att man tar materialet. Man kan bjuda in externa föreläsare också, med
livserfarenhet.

Tillsammans avslutar de:

– Vår främsta slutsats är att mer forskning behövs, om HBTQ och
skolsköterskans arbete och även skolans arbete. När vi har sökt
forskning i databaser hittar vi inte så mycket ifrån Sverige.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: