Archive

Monthly Archives: October 2013

Fick just frågan vad begreppet ”kulturmarxism” egentligen innebär: ”Vad är egentligen kulturmarxism? Har aldrig riktigt förstått konceptet.” Frågan ställdes apropå en kille som nyligen anklagade allt och alla dels för att vara ”marxister”, och dels för att inte hata alla muslimer.

Konceptet kulturmarxism kan förvisso te sig förvirrande, av den enkla anledningen att ordet ”marxism” har minst tre väldigt olika innebörder. Prefixet ”kultur-” är enklare, det innebär helt enkelt att marxismen tillämpas på kulturella frågor. Men vad är då marxism?

Låt oss skilja på marxism som akademisk samhällsvetenskaplig teori, marxism som livsåskådning och marxism som skällsord.

Marxism som akademisk samhällsvetenskaplig teori handlar om att analysera socioekonomiska förhållanden utifrån att göra en uppdelning i förtryckta (förslagsvis arbetarklassen) versus privilegierade (förslagsvis kapitalägarna). Utifrån detta analyserar man maktförhållanden, exploatering, och så vidare. Denna förklaring är givetvis en enorm överförenkling. För en längre förklaring, gå vidare till Wikipedia. Kulturmarxism som akademisk inriktning handlar helt enkelt om att analysera kultur, och hur kultur kan användas för att upprätthålla förtryck, utifrån marxistiska teorier.

Inom samhällsvetenskap är teorier verktyg för analys. Många samhällsvetare har med marxism i sin verktygslåda. Väldigt få låter sitt tänkande helt domineras av marxism, för de flesta är det ett verktyg bland andra. Marxism som samhällsvetenskaplig analys är alltså väsensskilt från marxism som livsåskådning, även om en akademiker med marxistisk livsåskådning givetvis kommer att vara benägen att tillämpa marxistisk analys i sin akademiska gärning.

Marxism som livsåskådning innebär* att man ser tillvaron som en kamp mellan arbetarna och kapitalägarna. En kamp där arbetarna till sist kommer att vinna, och skapa ett jämlikt samhälle. Denna kamp och dess slutliga seger för arbetarklassen anses vara historiskt förutbestämd och på lång sikt oundviklig. Hur kampen förs anses dock som viktigt för hur lång tid kampen kommer att ta, och kan vara avgörande för huruvida våra egna barn och barnbarn kommer att få uppleva detta tänkta lyckorike.

Det bör betonas att det går utmärkt att ha en marxistisk livsåskådning utan att vara marxist-leninist eller på annat sätt totalitär. Demokratiska marxister kallar sig ofta för socialdemokrater, medan totalitära marxister ofta kallar sig för kommunister. Dock har det ända sedan ryska revolutionen funnits personer som tar avstånd från Sovjet och från väpnad revolution som sådant, men som ändå kallar sig för kommunister. Det bör också betonas att akademisk marxism och totalitär marxism-leninism i allmänhet inte har något med varandra att göra. Givetvis finns det enskilda akademiker som har låtit sig inspireras av diktatorer som Lenin och Stalin, men det innebär inte att alla som använder Marx teorier skulle komma fram till samma slutsatser som agitatorn, och sedermera diktatorn, Lenin.

* = Angående vad Marxism som livsåskådning ”innebär” så bör det här betonas att jag själv inte är marxist. Jag har inte någon marxistisk livsåskådning eller identitet, och även om jag anser att Karl Marx hade en del intressant att komma med på sin tid så finns han inte med på min tio-i-topp-lista över intressanta teoretiker. Detta bör betonas, eftersom det alltid är vanskligt att definiera en livsåskådnings ”sanna innebörd” från ett utifrånperspektiv. Självidentifierade Marxister kan ha en annan syn på Marxismens innebörd än vad jag själv har.

Avslutningsvis bör det betonas att begreppet ”livsåskådning”, som jag använder det, inte gör skillnad på teistiska livsåskådningar som till exempel Kristendom och sekulära livsåskådningar som till exempel Marxism. De flesta Krista och marxister skulle inte hålla med om detta, utan ser sina livsåskådningar som väsensskilda. Som utomstående ser jag dock just Kristendomen och Marxismen som väldigt nära besläktade, att de utgör likartade berättelser om den slutgiltiga striden mellan Gott och Ont och om det framtida lyckorike som oundvikligen väntar de rättrogna.

Marxism och kulturmarxism som skällsord, slutligen, har sina rötter i Weimarrepubliken, den instabila demokrati som rådde i Tyskland mellan Första Världskriget och Hitlers maktövertagande. Kommunister och nazister slogs på gatorna. Inte bara i form av våldsamma gäng, utan som mer eller mindre välorganiserade privatarméer.

Nazisterna drev linjen att alla måste ansluta sig till dem för att skydda landet mot sovjetunionen och dess lakejer. Tillmälena ”marxist” och ”kulturmarxist” användes om alla som inte vara nationalsocialister eller åtminstone högerkonservativa. Det handlade alltså en en strikt ”Guilt by Association”: Om du inte är med nazisterna, då är du med stalinisterna.

Denna syn på vad marxism innebär, alltså som ett innehållslöst skällsord mot alla som inte är högerextrema eller åtminstone djupt konservativa, vårdades under de följande decennierna ömt av nynazisterna. Under tredje rikets dagar var både ”marxist” och ”kulturmarxist” populära varianter, men nynazisterna använde främst ”marxist”.

Under åren före Breiviks terrordåd hade det blivit på modet att använda epitetet ”kulturmarxist” i stället för ”marxist” – men innebörden var densamma, och båda skällsorden har sina rötter i 30-talets NSDAP, NationalSozialistische Deutsche Arbeiterpartei . Att extremhögern bytte skällsord handlade i hög utsträckning om att man ville distansera sig från nynazismen. Man hade precis bytt inriktning från att skylla allt på ”judarna” till att i stället skylla allt på ”muslimerna”, och därmed i mångas ögon lyckats framstå som mer rumsrena. Man lät håret växa ut och bytte bombarjackorna mot kavajer.

Efter Breivik blev även epitetet ”kulturmarxist” obekvämt att använda. Gradvis återgick man sålunda till det klassiska ”marxist”.

Ovanstående beskrivning av skällsordens bakgrund och innebörd baserar jag dels på min egen erfarenhet som aktiv antirasist från tidigt 90-tal och framåt, och dels på sådant jag läst genom åren – allt från nynazistiska skrifter et.c. som jag läste i studiesyfte (Inklusive Sverigedemokraternas och SDU:s medlemstidningar, i och med att dessa organisationer var öppet högerextrema på den tiden) till historieböcker och DN-artiklar. Dock är jag inte historiker, och min beskrivning begränsar sig till att förklara utvecklingen så som jag har förstått den.

Advertisements

Hamnade nyligen i en skum debatt med en person som hatar muslimer och tror att det finns någon slags enhetlig “muslimen” som är allmänt kvinnohatande.

I själva verket är olika muslimer väldigt olika som människor, med väldigt olika värderingar.

Att ha ett patriarkalt kulturarv som inkluderar en massa kvinnohat och diskriminering är inte något som skiljer Islam från Kristendomen och Judendomen, utan det är ett problem som alla tre religionerna får dras med.

Moderna muslimer, kristna och judar har i hög utsträckning frigjort sig från detta kulturarv.

Det är i vilket fall absurt att göra bokstavstrogna folkningar av Gamla testamentet, nya testamentet, torah eller koranen. De moralkonservativa nötter som påstår sig tolka sin heliga skrift bokstavligt bortser i själva verket från massor av verser som inte passar dem. Sålunda existerar det inte några “äkta” fundamentalister, bara hycklare som låtsas att just deras bullshit är det äkta fundamentet.

En parantes om Torah, en kul grej som jag lärde mig när jag pluggade religionsvetenskap: Judendomen är i själva verket en yngre religion än kristendomen. Vi har Nya Testamentet från 300-talet, de har Torah från 400-talet.

Gamla Testamentet har båda religionerna som gammal referenslitteratur, men inte som sin primära heliga skrift. Den gamla hebreiska religionen som bara hade Gamla Testamentet dog under vår tideräknings första sekel. Under seklen däremellan existerade bara diverse övergångsformer. Förstadier till dagens Kristendom och Judendom.

För en genomsnittlig svensk läsare av böcker som “Hatar Gud Kvinnor?” torde det vara självklart att det som tas upp i denna bok inte gäller modern kristendom i allmänhet, än mindre alla kristna. Utan att det handlar om delar av det kristna kulturarvet.

Samma sak är sant om islam: Det som tas upp i denna bok gäller inte modern Islam i allmänhet, än mindre alla muslimer. Utan att det handlar om delar av det islamska kulturarvet.

Sen är det givetvis så att kungahusen i gamla kristna teokratiska diktaturer som till exempel Sverige har förlorat sin makt, medan länder som Saudiarabien fortfarande har kungamakt på riktigt – en diktatur som försöker klösa sig fast vid makten just med hjälp av religionen. Detta innebär dock INTE att vi skall gå med på tanken att just muslimer skulle vara de religiösa organisationernas egendom på något sätt.

Att den genomsnittliga svensken inte så lätt generaliserar om kristendom utifrån boken beror på att de flesta av oss vet ganska mycket om kristendom, och känner en del kristna. De flesta av oss saknar motsvarande kunskap om islam, vilket tyvärr gör det lättare att generalisera. Som motvikt rekommenderar jag boken “Vems Islam? : De kontrastrika muslimerna”.