Archive

Monthly Archives: November 2013

Är det någon här som har sett filmen “The Host”, och vad tycker ni i så fall om den?

Själv råkade jag precis se den, och tycker att den var jättebra.

Fram tills nu har jag undvikit den filmen, eftersom recensenterna fördömde den så fullständigt. Efter att ha sett själva filmen har jag jättesvårt att förstå recensionerna. Hur fasen tänker de egentligen? För er som inte har sett filmen, glöm recensionerna. De har inte ens fattat vem som är filmens huvudperson.

Filmen handlar om en rastlös person som kallar sig för Wanderer. I början av filmen kommer hen till ännu en av de världar som civilisationen har koloniserat. Eller invaderat, beroende på hur man ser på saken. För på den här planeten finns det fortfarande våldsamma vildar som gör motstånd. En av dem infiltrerar hens tankar och känslor. Manipulerar henom in i ett bakhåll så att de andra vildarna kan tillfångata henom.

Att Wanderer efter hand byter sida är inte bara Stockholmssyndrom, utan mer komplicerat än så. Det är rimligt att sluta se urbefolkningen som vildar och solidarisera sig med dem. Det är rimligt att börja se koloniseringen av planeten som en orättfärdig invasion. Och den planet vi pratar om är för övrigt Jorden.

På sätt och vis är detta alltså samma story som Avatar, fast med mycket mindre våld och mycket större psykologisk komplexitet. Och naturligtvis med en invaderande rymdvarelse i en människokropp i stället för en invaderande människa i en Na’vi-kropp.

Låt oss nu ta en titt på de absurda recensionerna i Metro och SvD. Mitt helhetsintryck är att båda recensenterna för det första fått för sig att det är människan Melanie som är filmens huvudperson, och för det första redan från början bestämt sig för att hata filmen för att den bygger på en bok av samma författare som Twilight.

(Och Twilight måste man hata, för det är ju obligatoriskt. Dessutom tillhör författarinnan en religiös minoritet, och sådana måste man ju hata. Eller hur det nu var.)

Metros recencent klagar på att filmen inte har tillräckligt mycket våld, att rymdvarelserna inte är grotska monster, och att filmens budskap inte har ett tillräckligt pedagogiskt övertydligt budskap. Ur detta drar hon slutsatsen att filmen helt saknar poäng och att den kategoriskt är “plågsam” för “oss åskådare”. Och att man därmed inte behöver gå in på vad filmen faktiskt innehåller. I mina ögon är detta ett absurt sätt att skriva en så kallad recension på.

SvD:s recension är ännu värre. Recenseneten anklagar filmen för att vara “ologisk”, men avsaknaden av logik verkar snarast ligga i hur hennes mer specifika anklagelser har väldigt lite anknytning till själva filmen.

>>”Den kyske, unga killen och den kåta unga tjejen känns igen från ”Twilight”.”

Jasså? Att killarna skulle vara “kyska” märkte jag inget av?

>>”Melanie/Vandraren får dock betydligt mer stryk än Bella Swan för sin slampighet – tankarna går till något slags hedersförtryck.”

Vad fasen? Att människorna är fientliga mot Wanderer har inte ett dugg med sexualitet att göra. I stället handlar det helt och enbart att hen är en av de rymdvarelser som invaderat deras planet, tagit ifrån dem deras hem, och i deras ögon mördat de flesta av deras nära och kära inklusive Melanie. Recensenten verkar tro att människorna har tillfångatagit människan Melanie, när det i själva verket är rymdvarelsen Wanderer de tillfångatagit. Människorna vet inte ens om att Melanie fortfarande lever någonstans inne i Wanderers hjärna.

>>”Vi får även en repris av triangeldrametemat ”två killar och en tjej”.”

Eh, nej. de båda killarna är aldrig intresserade av samma tjej. den ena är kär i Melanie, den andre i Wanderer. Filmen innehåller inte någon svartsjuka eller konflikt mellan killarna, och inte heller hos Wanderer. Den enda som har känslomässiga relationsproblem är Melanie, som naturligtvis mår rätt dåligt över att sitta i baksätet efter att Wanderer har tagit över hennes kropp.

>>”Vidare har vi de märkliga anspelningarna på islamistiska terrorister.”

Eh, wtf? Det där måste recensenten ha fantiserat ihop helt på egen hand.

Så, hur sjutton tänker dessa recensenter egentligen? Jag vet inte. Kanske var de bara fel personer att se just denna film. Som recensent ser man de filmer man måste se, för jobbets skull. Det ska gå snabbt, man ska slippa tänka efter. Detta utgör i så fall ett underliggande strukturellt problem. De flesta filmer följer bara en väldigt snäv uppsättning av standardmallar. Det blir svårare att bryta detta trista mönster när det får recensenterna att vildsint slå bakut.

Advertisements

I dag fick jag en liten debattartikel publicerad i Expressen. Dock begränsad till 1500 tecken, så inte så mycket utrymme för nyanser. Fick med det centrala, i alla fall. Artikeln fick namnet ”En skev bild av spelkulturen” och är ett svar på debattartikeln ”Spelkultur som
stinker sexism
”.

***

Hos rasen Castanic i spelet Tera klär sig killarna och tjejerna ungefär likadant. Eftersom en Castanic-tjej fick illustrera Grönings artikel i Expressen illusterar jag den här artikeln i bloggen med en Castanic-kille.

Hos rasen Castanic i spelet Tera klär sig killarna och tjejerna ungefär likadant. Eftersom en Castanic-tjej fick illustrera Grönings artikel i Expressen illusterar jag den här artikeln i bloggen med en Castanic-kille.

Onlinerollspel och lajvrollspel är en fantastiskt kreativ miljö där människor kan leka med roller och identiteter. Spelandet är inte bara att konsumera populärkultur, utan att tillsammans skapa en social värld.

Visst finns det problem med till exempel sexism. Men den avgrundsmörka bild som som Tharos Gröning målar upp är väldigt skev. Rasism, sexism, homofobi och så vidare hänger ihop. De är olika fokus av kategorism: De är fördomar, förakt, diskriminering och så vidare, baserade på en kategorisering av människor. När kategorismen baseras på kön kallar vi den för sexism.

En meningsfull kamp mot sexism handlar sålunda om att bekämpa fördomar, förakt och diskriminering. Är det sexistiskt att nya lajvare får spela pigor eller drängar? Nej, inte om det gäller både killar och tjejer. Om det görs skillnad så är det skillnaden vi behöver prata om.

Onlinerollspel gör ingen skillnad på spelarens kön. Eller rollpersonens, förutom rent utseendemässigt. Om en speltillverkare pressar kvinnliga (men inte manliga) rollpersoner till en sexig stil så kan det vara diskriminerande. Men när en spelare själv väljer att låta sin rollperson ha urringning och bar midja så är det inget sexistiskt med det. Tvärtom är det sexistiskt att avfärda och förminska kvinnliga spelare eller rollpersoner för deras kön eller klädstil.

Avslutningsvis så behöver spel inte vara realistiska. Och den oövervinnerliga krigarkvinnans bara midja är i vilket fall mindre orealistisk än det två ton tunga svärd hon svingar.

***

Här på min blogg har jag däremot utrymme att breda ut mig fritt. Så här kommer den långa versionen!

Sexighet är inte alltid sexism

Tyvärr är sexism ett utbrett problem i samhället. Detta gäller även populärkultur och subkulturer där folk umgås med varandra. Att spela dataspel online är en blandning av att konsumera populärkultur och att umgås i en subkultur. Givetvis är sexism ett problem även i denna onlinespelsvärld.

Tyvärr finns det ganska olika idéer om vad sexism är för något. Den definition jag använder är att sexism är fördomar, förakt, diskriminering och så vidare, baserat på föreställningar om kön.

Rasism, sexism, homofobi och så vidare är i grund och botten samma sak, det är bara olika fokus av kategorism. Med kategorism menar jag fördomar, bigotteri, diskriminering och så vidare baserat på en kategorisering av människor. När kategorismen baserar sig på en idé om ras, hudfärg eller etnicitet kallar vi den för rasism. Där den baserar sig på idéer om kön kallar vi den för sexism.

Men det finns även helt andra idéer om vad sexism är. En vanlig vanföreställning är att sexighet i sig självt skulle vara sexistiskt. Orden låter ju så lika. Och många försök till sexighet blir faktiskt sexistiska på riktigt. Det är sexistiskt att bygga upp en dynamik där män är till för att se, handla och ha åsikter, medan kvinnor är till för att vara passiva objekt för männen att titta på, göra saker med och ha åsikter om. Men sexighet är inte dåligt i sig självt. Det är inte automatiskt sexistiskt, utan det beror på hur det görs. Vad som görs av vem, och på vilka villkor.

Utifrån detta måste jag kritisera den nattsvarta bild som Tharos Gröning målar upp (Expressen 2013-11-11). Han talar om ett verkligt problem, men på ett sätt som är så generaliserande att det inte bara blir orimligt utan även i viss mån blir sexistiskt. Det är ett stort problem att kvinnliga spelare och rollpersoner blir orättvist avfärdade och föraktade. Till exempel att de blir bedömda utifrån sitt utseende snarare än utifrån hur de faktiskt beter sig. Det finns pinsamt gott om spel där alla spelbara karaktärer är män. Eller där manliga och kvinnliga karaktärer framställs väldigt olika – nästan alltid till kvinnornas nackdel.

När det gäller hur spelare behandlar varandra har jag själv stört mig på hur kvinnliga rollpersoner ibland antas vara spelade av cis-män så länge som de gör ett bra jobb, men i stället antas vara tjejer eller transpersoner så fort de spelar dåligt. Och det kan tänkas att vissa lajvrollspel pressar in kvinnliga spelare, men inte manliga spelare, i underordnade positioner. Fördjävligt i så fall. Men hur utbrett är det, egentligen?

När Gröning fördömer lajvrollspel gör han ingen skillnad mellan att spela piga och att spela sexarbetare. Inte heller går han in på HUR dessa roller spelas, eller hur pass fritt valda rollerna är. Samtidigt säger han ingenting om hur stor andel av killarna som fick spela drängar. Om ett fantasylajv har som policy att nya spelare börjar som dräng respektive piga så är det inget sexistiskt med det. Att börja från botten har många fördelar. Däremot är det viktigt att det finns utvecklingsmöjligheter. Arrangörerna behöver tänka om ifall det faktiskt är så att tjejer uppmuntras att spela pigor som skall stanna i köket medan killar uppmuntras att spela väpnare som får följa med riddarna på äventyr.

Samtidigt påstår Gröning att kvinnliga rollpersonerna i World of Warcraft ser ut som underklädesmodeller. Detta är absolut inte sant. De flesta kvinnliga rollpersoner i WoW klär sig konservativt. Fram tills ganska nyligen gällde detta nästan alla, eftersom de flesta och bästa kläderna i spelet ser ut så. De kläder som är relativt lättklädda är få och speltekniskt dåliga. För ett tag sedan fick spelarna dock möjlighet att ändra utseende på sina kläder. Då valde många spelare av båda könen att själva ändra sina kläder till det utseende man tyckte var snyggast.

En del tjejer gillar att gå med midjan bar ute i verkligheten. Det är inte något konstigt eller sexistiskt med det. Och inte heller med att en del tjejer, och en del killar som spelar tjejer, gör samma sak i ett onlinerollspel. Däremot är det sexistiskt att avfärda en kvinna som dum, slampig eller inkompetent bara för att hon har kort kjol. Oavsett om man möter henne i verkligheten eller i en onlinevärld.

Expressen väljer att illustrera artikeln med tre bilder på en Castanic-tjej från onlinerollspelet Tera Rising. Just det spelet har förvisso en väldigt sexualiserad stil, något som dock gäller båda könen. En Castanic-kille i full rustning har magen bar. Hur ska han annars kunna visa sina sexpacksmuskler? Högalvs-killar går runt i öppen rock utan tröja under, så att de visar nästan hela bröstkorgen.

Ändå är det bara de kvinnliga rollpersonerna vissa kritiker avfärdar som om de vore menlösa våp. Detta trots att Tera Rising, precis som World of Warcraft, inte gör någon skillnad alls mellan manliga och kvinnliga rollpersoner. De är exakt lika bra i strid, och de får exakt samma bemötande socialt. Den sexistiska normen att diskvalificera just kvinnor är alltså inte en del av själva spelen, utan ligger i betraktarens värderingar. Sen angående realism så är båda spelen orealistiska på alla sätt och vis. Vapnen är i allmänhet värre än rustningarna på den punkten. Så stora att de inte borde gå att lyfta ens en gång, än mindre svinga i strid.

När Gröning påstår att alla fantasybilder på nätet föreställer ”undergivna porrprinsessor” säger det väldigt lite om själva bilderna, och desto mer om hans egen syn på dem. Förvisso förekommer det en hel del urringningar och bara midjor om man googlar på ”female warrior”. Ännu mer om man googlar på ”drow sorceress”. Men undergivenhet? Sådant borde man väl se på ansiktena snarare än på urringningarna? Av de bilder jag fick upp var det bara ett enda ansikte som signalerade undergivenhet. Det ansiktet satt för övrigt på en halvnaken drow-kille, som hölls i koppel av en drow-tjej.

Låt oss kämpa mot sexism. Låt oss kämpa mot fördomar, kvinnoförakt och diskriminering. Låt oss kämpa för en öppen och juste attityd, där normen är att alla skall behandla varandra juste och respektfullt – oavsett kön och klädstil, både i spelvärldar och i verkligheten.

Xzenu Cronström Beskow
Tidigare journalist med inriktning på internetkultur och dataspel. Skriver just nu på en masteruppsats om mänskliga rättigheter.