Archive

Monthly Archives: March 2014

Under den gångna veckan återvände jag till en mardrömsvärld som jag besökte en gång för länge sedan. En sagovärld där monster lurar bakom varje buske, så att den späda kvinnliga huvudpersonen knappt kan gå utanför dörren utan att de försöker slita henne i stycken. Ett samhälle som på ytan ser ut som en vanlig samtida västerländsk småstad, men i själva verket är skådeplats för ett ständigt pågående krig. Ett krig som är lågmält och vanligtvis ensidigt, ett krig där de monstruösa metodiskt utrotar de mänskliga. Ett krig där huvudpersonen nu börjat jämna ut oddsen genom att slå tillbaka. Trots att hon är mycket mindre, och monstren nästan alltid attackerar först, går hon segrande ur varje strid. Ofta just för att monstren inte förväntade sig någon strid alls, utan bara ett värnlöst offer att förgöra.

Den värld jag syftar på är inte den fiktiva staden Sunnydale från teveserien ”Buffy The Vampire Slayer”, även om beskrivningen stämmer lika bra på den. I stället syftar jag på den fiktiva version av den verkliga staden Brighton som figurerar i romanen ”En djävla helg”, med originaltiteln Dirty Weekend”. Den version jag har läst är Barbro Lagergrens översättning från 1993, vilken eventuellt skiljer sig från originalet på viktiga punkter.

Dirty Weekend publicerades 1991, med en filmversion 1993. Filmversionen av Buffy The Vampire Slayer kom 1992, medan teveserien började sändas först 1997. Det som skiljer de båda berättelserna från varandra är framförallt monstrens natur, huvudpersonernas sociala status och de iblandades psykiska hälsa.

Monstrens natur
I Buffys värld är monstren övernaturliga varelser, bokstavligt talat själslösa och omänskliga. I Bellas värld är monstren helt enkelt män. Man får aldrig helt säkert veta om denna mardrömsvärld är en där just män som naturen eller patriarkatet gjort till ondskefulla monster, eller om det är en värld där alla människor av naturen är onda.

Även om berättelsen är möjlig att tolka som en manshatande fantasi om att ”män är djur”, det vill säga mindre mänskliga än kvinnor, så är det rimligare att tolka den som en mer allmänt människohatande fantasi om att människor är djur. Närmare bestämt bestialiska vilddjur. Och att skillnaden mellan män och kvinnor inte är moralisk eller psykisk till sin natur. Utan helt enkelt att män är fysiskt större och starkare, vilket spelar oändligt stor roll i samspelet mellan bestialiska vilddjur i en värld som styrs av djungelns lag att äta eller ätas.

Några av männen uttalar sig väldigt nedsättande om kvinnor. Men det är oklart om kvinnohat är en del av deras egentliga motivation, om det bara är en förevändning som de använder inför sig själva, eller helt enkelt något de drar till med som verbalt våld – att de väljer sina ord utifrån chansningar på vad som skulle kunna såra deras utvalda offer. Att tolka dem som någon slags soldater i medveten ideologisk kamp för Patriarkatet eller dylikt är möjligt, men tämligen långsökt. I de flesta fall verkar de ha en avskyvärd människosyn rent allmänt, snarare än någon avskyvärd kvinnosyn rent specifikt. Några av dem kan dock mycket väl ha gått på en ideologi enligt vilken kvinnor inte är riktigt mänskliga.

Att Bella själv framstår som mycket mänskligare än bokens övriga karaktärer (varav alla utom en är män) beror helt enkelt på att Bella är den enda som läsaren alls får tid att lära känna.

Huvudpersonernas sociala status
Buffy är en populär flicka som kan välja och vraka vilka hon skall vara vän med. Visst, hon är med i det mobbade gänget i stället för mobbargänget, men det är bara för att hon tyckte att mobbargänget var ojusta bimbos och därför valde att umgås med de smartare nördarna i stället.

Bella lever i total isolering. Inga vänner. Någonstans i bakgrunden finns det föräldrar som fortfarande älskar henne för den person som de felaktigt tror att hon är.

De bär sedan länge på varsin hemlighet. Men Buffys hemlighet är att ha superkrafter och att vara fruktad och respekterad inom en subkultur av magiker och övernaturliga varelser. Medan Bellas hemlighet är att vara en stigmatiserad och föraktad före detta sexarbetare.

De iblandade och deras psykiska hälsa
I Buffys värld förekommer det inte någon naturlig psykisk ohälsa. Alla, inklusive slumpvalda gymnasieungdomar, är starka nog att klara av trauman som hade drivit in de flesta vanliga människor i livskriser, posttraumatiska stressyndrom och depressioner.

Visst händer det ibland att människor som utsatts för mörk magi blir deprimerade, tappar minnet, får psykotiska vanföreställningar eller blir lallande dårfinkar i största allmänhet. Men även med magi är det helt otänkbart att någon skulle drabbas av någon psykisk ohälsa under en hel säsong (mycket sällan varar det längre än ett avsnitt), eller alls drabbas utan att övernaturliga krafter legat bakom. Det mörka och sjuka ligger utanför människornas värld. Nedanför den, bortom den.

I Bellas värld är det i stället det mörka och sjuka som är människornas värld. Det är tveksamt om berättelsen innehåller en enda person som inte lider av massiv psykisk ohälsa. Samtliga ger intryck av att ha ohyggligt destruktiva psyken med en inneboende oförmåga att hantera ett civiliserat liv där människor behandlar varandra som medmänniskor på justa villkor. Låt oss helt enkelt gå igenom samtliga karaktärer i boken. De är ändå inte så många. Låt oss börja med huvudpersonen.

Bella själv är helt gränslös, oförmögen att hålla en balanserad distans till sina medmänniskor. Håller sig på enormt avstånd och lever helt isolerad, eller överlämnar sig totalt till personer som inte gjort sig förtjänta av något förtroende alls. När hennes universitetslärare har ett one night stand med henne och har en självgott nedlåtande attityd till det efteråt klagar hon inte till någon och försöker inte hämnas på någon rimlig nivå, utan väljer i stället att bara ge upp alla sina framtidsplaner och sluta plugga för att i stället bli gatuprostituerad. Hon skaffar sig en hallick som hon låter utnyttja henne hänsynslöst tills han dumpar henne.

När en främmande man börjar sextrakassera henne gör hon inte ett enda seriöst försök att säga ifrån som en vettig människa. I stället viker hon sig platt för honom och accepterar att han förstör hennes liv. Vilket han i viss mån gör direkt, genom sina trakasserier, men i första hand indirekt genom att hon begränsar sitt liv för att han inte skall se henne. Så förspiller hon sitt liv, tills den dag då hon plötsligt tiltar totalt. Bryter sig in i hans hem när han sover och väcker honom genom att utsätta honom för sexuella övergrepp. Slår sedan sönder hans huvud till köttfärs och benflisor, varpå hon sätter sig ner och äter en måltid i lugn och ro medan hon tittar på liket. Medan detta pågår babblar bokens berättarröst, som här förmodligen representerar hennes egen inre röst, på lite osammanhängande om vilken fin och framför allt EMPATISK människa hon är.

Kvällen därpå blir Bella kåt och vill ha ett one night stand, men har då inte vett på att ens försöka välja någon sympatisk person som hon finner attraktiv, som behandlar henne väl och som som det finns anledning att tro att han kommer att vara snäll mot henne. I stället låter hon sig väljas av en man som hon finner fysiskt motbjudande och som redan från början visar alla tecken på att vara en självupptagen skitstövel som helt saknar ett fungerande känsloliv. Smart drag, tjejen.

Detta om Bella. Över till de övriga karaktärerna. Med reservation för att jag kan ha missat någon (och inte ids dubbelkolla) så är de:

* Tim: Sextrakasserar och hotar Bella under en längre tid, helt enkelt för att han tycker om att ha någon att trampa på.

* Läraren & Hallicken: Dessa båda män flimrar bara förbi i bakgrunden, och då enbart i egenskap av skitstövlar som passat på att göra stackars lilla Bella illa för att hon varit för mesig för att säga ifrån.

* Nimrod: Han träffar en tjej som varit med om något jobbigt och försöker öppna sig för henne. Men han tar inte reda på vad som hänt henne, utan hånar henne i stället för hennes bakgrund. När hon svarar med att håna honom tillbaka (för hans egen bakgrund, som uppenbarligen är traumatisk för honom) ger han henne en kniv och instruerar henne att mörda vem det nu är som gjort henne illa. Stabilt, mannen.

* Stan & Brown: Två män som flimrar förbi som hastigast. Stan har för vana att trakassera tjejer, och fattar det inte själv eftersom de inte vågat skälla ut honom. Brown skryter med hur han har torterat folk och drivit en ung man till självmord genom att låta ett gäng brutala karlar våldta honom.

* Akademikern: Den man som Bella låter sig raggas upp av trots att hon finner honom motbjudande. När han inte kan få erektion skrattar hon åt honom, varpå han slår henne i ansiktet med en sko tills hennes tand går sönder. Efter detta tvingar han henne till en sexlek. Alltså, hon samtycker till det i utbyte mot att han ska sluta misshandla henne. Och han är så ypperligt flängd i roten att han föreslår en sadomasochistisk lek där han själv skall försättas i hjälplöst tillstånd – ensam med en främmande tjej som han precis har utsatt för grov misshandel. Hur självdestruktivt aningslös (alternativt aningslöst självdestruktiv) får man bli?

* Tandläkaren: Den tandläkare som Bella vänder sig till för att laga den tand som akademikern slog sönder visar sig hata patienter i allmänhet, kvinnor i allmänhet, och kvinnliga patienter i synnerhet. Ändå erbjuder han henne skjuts, vilket visar sig vara i syfte att våldta henne. Men först måste han pladdra på lite om sin trettonåriga dotters oskuldsfullhet. Bella kör över honom med hans egen bil.

* Trion & Mary: Tre unga yuppies som försöker mörda en gammal uteliggare – bränna upp henne levande bara för att de är uttråkade. När Bella plötsligt dyker upp så försöker de våldta Bella i stället, men får i stället hennes pistolkulor prydligt placerade i väl valda inre organ.

* Seriemördaren: de sista tre kapitlen ägnas åt en seriemördare som planerar att våldta och mörda Bella, men eftersom han är lite slarvig med att strypa henne lyckas hon knivhugga sönder något av hans inre organ i stället.

Helheten
Allt som allt dödar Bella sju personer inom två dygn. Om man inte räknar med bakgrundspersoner som bara omnämns utan att delta i handlingen så innehåller boken tolv personer. Varav en är Bella, sju är personer som begår sexuella övergrepp mot Bella och som hon dödar för det. De återstående fyra är personer som faktiskt inte begår några sexuella övergrepp mot just Bella personligen (även om en av dem skryter med att ha begått övergrepp mot andra), och som därför överlever.

Det som gör historien så fullständigt surrealistisk är att hon aldrig väljer sina offer, trots att de dyker upp i en så strid ström. I stället ger de sig alltid på henne först, ger sig på henne så grovt att hon aldrig mördar någon utan bara dödar i konkret och bokstavligt självförsvar. Det går aldrig mer än ett par timmar innan en ny främmande man får syn på henne, och bestämmer sig för att våldta henne utan att veta något mer än att hon är tjej och mindre och svagare än honom. Hur mycket blod hon än får på sina händer är hon ändå alltid oskyldig.

Alltså i den utgåva som jag har läst. Eventuellt finns det även en annan version av romanen. En version där akademikern inte misshandlar henne först, en version där hon helt enkelt mördar honom för att han är överviktig och masochist. Det vill säga en version där Bella inte bara försvarar sig mot personer som faktiskt begår övergrepp mot henne, utan även begår oprovocerade hatbrott mot oskyldiga kroppstypsminoriteter och mot dito oskyldiga sexuella minoriteter.

I denna version, eller i någon tredje version som jag också läst om på nätet, är det också så att Bella går till polisen men inte får någon hjälp av dem. I den utgåva jag läst går Bella aldrig till polisen – eftersom gärningsmannen säger till henne att inte gå till polisen, och hon snällt lyder honom.

Tolkning
Bellas Brighton och Buffys Sunnydale kan ses på flera sätt. Ett alternativ är att se dem som meningslöst fiktivt underhållningsvåld. Ett annat att se dem som metaforer för människors rädslor och aggressioner. Ett tredje att missta dem för att vara realistiska bilder av hur vår egen värld fungerar.

Både Bellas och Buffys världar är gjorda så att de passar utmärkt för att utan någon djupare eftertanke konsumeras som rent underhållningsvåld. Om man begränsar sig till en sådan syn missar man dock en mycket stor del av kakan.

Den metaforiska nivån är mycket mer intressant. Vi människor har instinkter som driver oss att ständigt söka efter monster att fly från eller förgöra. Detta är en ren överlevnadsinstinkt, vilken har tjänat våra förfäder väl genom tidsåldrarna. Utöver denna grundläggande nivå innehåller också båda verken mycket som kan användas som metaforer och filosofiska tankeexperiment. Inte minst när det gäller att dekonstruera könsroller.

Det vore ett misstag att tolka dessa världar bokstavligt. Men tyvärr finns det människor som tror att världen ser ut som Bellas Brighton, eller rentav Buffys Synnydale. Tyvärr, eftersom det i många fall får dem att känna en massa ångest och fatta en massa olyckliga beslut utifrån denna syn på världen.

Bellas äventyr är det som är lättast att missta för att vara realistiskt, eftersom det bara innehåller händelser som var för sig ibland inträffar i verkligheten. Tyvärr finns det en del personer som systematiskt begår våldshandlingar, trakasserier, sexuella övergrepp eller rent av mord mot sina medmänniskor. Offren är betydligt fler än gärningspersonerna, eftersom det i många fall är så att samma gärningsperson ger sig på flera olika offer. Dessa förövare är sällsynta, men de finns. Och en del av dem beter sig precis så vidrigt som de fiktiva personer Bella möter. Att de begår sina dåd mot mer eller mindre slumpvalda främmande kvinnor, män eller barn är dock sällsynt, även inom denna redan sällsynta grupp individer med osedvanligt destruktivt beteende. Det är här som det blir orimligt att se Bellas Brighton som en realistisk skildring av tillvaron. Risken att bli överfallen lite hipp som happ ute på stan (eller av en tillfällig kontakt) är extremt liten om en är man, och ännu mindre om en är kvinna. Bellas värld är en mörk fantasivärld där abnormt destruktiva personer inte bara existerar, utan faktiskt lurpassar bakom vartenda jämrans gathörn. Tyvärr så finns det många som intalar sig att världen faktiskt ser ut så, och lever sålunda sina liv i mycket större doser av skräck och avsky änn vad de har rimlig anledning till.

Buffys värld är svårare att tolka bokstavligt, men desto farligare om man ändå gör det. Det är säkert en lockande tanke för många, tanken att en del människor i själva verket inte är människor utan själlösa monster. Varelser som det vore okej att överfalla och döda oprovocerat, eftersom de själva ändå kommer att överfalla någon så fort de får chansen. En sådan premiss fungerar utmärkt som premiss för en actioninriktad teveserie, men fungerar inte som premiss för någon meningsfull diskussion om våld och moral.

Trots att Bella bara handlar i självförsvar medan Buffy systematiskt gör utrensningar av medvetna och självständigt tänkande personer (som vill fortsätta existera, och gör vad de kan för att klara sig undan) framstår Buffy som både friskare och mer moralisk. Detta eftersom hon är huvudperson i en berättelse som dehumaniserar huvudpersonen fiender. Sådana berättelser är helt okej att låta sig underhållas av. Men bara så länge som man håller dem på behörigt avstånd, och inser att det är fiktion. Verkligheten är full av politiska extremister vars självbild liknar Buffys. Som på fullaste allvar tror på att de gör det som måste göras, och på att deras fiender ändå inte är riktigt mänskliga. De tror sig leva i en värld som Buffys, men det är mycket troligare att de lever i en värld som Bellas. En värld där de själva inte är den trasiga huvudpersonen med akut behov av att försvara sig, utan i stället är några av de betydligt mera störda självgoda kräk som överfaller henne. För att hon är kvinna, jude, muslim, ateist, homosexuell, sexarbetare, fattig, rik, mörkhyad, ljushyad, ursprungsbefolkning, invandrare i det land där hon lever, eller vilken kategori det än är som de självrättfärdiga har bestämt sig för att de som ingår i den inte är riktigt mänskliga.

Advertisements