Archive

Monthly Archives: September 2014

Idag träffade jag en mamma vars lilla barn var mitt emellan bebis och tultare. Vad är då en tultare? Jo, på engelska delas barnens åldrar ofta in i ”baby, toddler, pre-teen och teen”. Ordet toddler tycker jag är gulligt, så för några år sedan importerade jag det lite halvt till svenskan genom att börja kalla den åldersgruppen för tultare. De börjar ju sin tid i denna åldersgrupp med att tulta runt, på sina små ben. (Att tulta: ”gå med osäkra steg (om små barn)”)

Just det här barnet var alltså mitt mellan bebis/baby och tultare/toddler. Hen kunde gå, litegrann, med mammans hjälp. Kunde kanske ta något enstaka steg själv.

För mig var detta en påminnelse om att kategorier inte existerar ute i den fysiska verkligheten. Visst existerar de, men bara i de interna verkligheter som utgörs av våra psyken och i de sociala verkligheter som utgörs av våra kulturer. Gränsen mellan åldersgrupper, precis som mellan alla andra grupper, är alltid flytande.

Men myndighetsåldern då, undrar ni kanske? Det är väl ändå en skarp gräns? Javisst, men den gör ju inte heller anspråk på att vara en del av naturen, utan hör helt och hållet hemma i kulturen. Den innebär helt enkelt att de personer som har levt ett visst antal dagar faktiskt har levt detta antal dagar, och att samhället har bestämt att det är efter detta antal dagar som samhället anförtror dem att få rösta.

Det lilla barnet på restaurangen var inte redo att gå, än mindre redo att rösta. Snart kommer hen att kunna gå på riktigt. Då är hen inte en bebis längre, utan en tultare. Tills dess sitter hen fast mellan dessa båda kategorier. För långt kommen för att fortfarande riktigt vara bebis, inte tillräckligt långt gången för att redan riktigt vara tultare.

När kommer detta barn vara mogen att rösta? Tja, inte än på många år i alla fall. Blir väl någon gång mellan 15 och 25 ungefär.

Om hen blir politiskt intresserad innan artonårsdagen är chansen god att hen ändå får vara med och rösta i nästa val – det är ju trots allt fyra år mellan dem. Kanske kommer hen att missa ett val, och det är ju lite trist… men att ge sig till tåls till nästa val är inte så stor uppoffring. I gengäld slipper en massa andra barn ta ansvar för hur landet styrs. Och det ansvaret kan ibland vara tungt att bära.

Om hen i stället inte känner sig redo att rösta när första valet kommer, ja, då kan hen ju självmant hoppa över att rösta denna gång. Och om hen röstar på något dumt så kan hen ju alltid ursäkta sig med att alla mognar i sin egen takt men att samhället måste dra gränsen någonstans. För individuell rösträttsålder vill vi INTE ha. Fatta vilken dragkamp det skulle bli, när olika politiska grupper kämpar för att just de som är benägna att rösta på just deras parti ska få sin rösträtt först – och att de som riskerar att rösta på något annat parti helst aldrig ska få sin rösträtt.

Nej, artonårsgränsen är en bra kompromiss. Men för att gå behövs det inte några regleringar. Det kommer när det kommer.

Advertisements

På förekommen anledning vill jag slå ett slag för två nya ord: ”Privilegieblind” och ”privilegiekränkt”. Att vara privilegieblind är att inte se sina privilegier, och att vara privilegiekränkt är att bli upprörd över att tillvaron inte är riktigt så orättvis till ens egen fördel som en är van vid. Inte särskilt svåra ord, right?

Den förekomna anledningen är att idag hamnade jag återigen i den trista situationen att två av mina vänner började gräla med varandra om termen ”vit kränkt man”. Själv håller jag med båda sidor. Alltså, å ena sidan är det helt riktigt att vi behöver sätta ord på fenomenen privilegieblindhet och privilegiekränkthet. Och då är just ”vit kränkt man” den term som folk i allmänhet känner till. Men å andra sidan är det också riktigt att det är rasistiskt att fördöma människor för deras hudfärg och sexistiskt att fördöma dem för deras kön. Till detta kan vi även lägga följande problem med termen ”vit kränkt man”:

* Rasifierade män är också män. Att vara privilegieblind och privilegiekränkt som man är inget unikt för män som råkar vara just vita.

* Vita kvinnor är också vita. Att vara privilegieblind och privilegiekränkt som vit är inget unikt för vita som råkar vara just män.

* Rasism och sexism existerar inte bara var för sig, utan det finns även rasistisk sexism. Till exempel positionen att jämställdhet bara är för vita kvinnor, medan rasifierade kvinnor däremot har en skyldighet att “stanna i köket”.

* Det finns väldigt mycket förtryck som baserar sig på andra parametrar än kön och hudfärg. Till exempel socioekonomisk klasstillhörighet, eller sexuell läggning/minoritetsposition. Många av de som blir nedtryckta i samhället utifrån syn på utbildning/meriter/nätverk/subkultur/funktionalitet/whatever råkar vara just ”vita män”. Detta är samhällsgrupper som de mer väletablerade i samhället bör bry sig om, inte avfärda med en attityd av ”vi skiter i er, ni får väl gå och rösta på SD i stället”. (Det är väl värt att notera att de som föraktfullt använder termen “vita kränkta män” om sina medmänniskor väldigt ofta själva är just vita män – och oftast då vita män som är privilegierade även utifrån andra parametrar än just kön och hudfärg.)

* En socialt privilegierad position, eller vilken struktur som helst, existerar bara i en kontext. Det samtida svenska samhället i stort gynnar just kategorierna vita och män. Men det finns också gott om lokala kontexter där dessa kategoritillhörigheter ger mycket mer nackdelar än fördelar, och vice versa.

* Verklig kamp för mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet handlar om allas lika värde, inte om att ställa grupper mot varandra och dela upp befolkningen i bra och dåliga utifrån till exempel hudfärg eller kön.

Termen ”vita kränkta män” är sålunda oerhört problematisk: Det är en term som inte fångar det problem den försöker beskriva, och dessutom legitimerar förtryck mot marginaliserade grupper. Nej, i soptunnan med den: Tala i stället om privilegieblinda och privilegiekränkta.