Archive

Monthly Archives: November 2014

Kampen för allas lika värde är blocköverskridande. Gång på gång finner sig liberaler och socialister sida vid sida i kampen mot rasism, sexism, homofobi eller något annat fokus av kategorism. Sida vid sida både med varandra och med aktivister som håller sig utanför blockpolitiken. Tyvärr är försöken att marginalisera dessa kamper även de blocköverskridande. Gång på gång händer det att en debattör från det ena eller andra blocket försöker avfärda kampen för en utsatt minoritet genom att konstruera denna kamp som något som egentligen tillhör den andra sidan.

Nu senast Aftonbladets Åsa Lindeborg, med ett tappert försök att framställa kamp för transpersoner som något fult och suspekt. Bland annat genom att flitigt använda ordet ”liberal” som ett skällsord att kleta ner kampen med, så att ingen lydigt gruppidentitetsmedveten vänstermänniska ska våga ta i kampen med tång ens en gång. Andra skällsord som används i samma artikel är ”åsiktspolis” och ”identitetspolitik”.

Att i svepande ordalag anklaga motståndarsidan för att vara ”åsiktspoliser” ligger snubblande nära det klassiska ”jag är inte rasist, men…”, till exempel ”…alla vet ju hur det är egentligen, men det får man ju inte säga i det här landet”. Vanligtvis då med hänvisning till ”kulturmarxisterna”, ”pk-maffian”, ”feministerna” eller dylikt.

Det handlar om att skapa en bild av att kampen är ondsint, eller åtminstone suspekt. Att de som för den borde skämmas, så där i största allmänhet. Lindeborg börjar med att konstatera att att de ämnen hon diskuterar är komplexa, och hon hävdar att hon själv bara har frågor. Men de frågor hon ställer bygger på premissen att en ökänt dogmatisk och polariserande debattör och hennes anhängare är oskyldiga offer medan motståndarsidan ensam står för alla övertramp.

Debattören i fråga är Kajsa Ekis Ekman. Känd för en bok som håller sig sig till en strikt könsbinär cis-normativ analys där transkvinnor och promiskuösa inte är riktiga kvinnor. Transkvinnor erkänns inte vara kvinnor, utan konstrueras som tjuvaktiga infiltratörer som försöker stjäla en kvinnlighet de inte har rätt till. Medan cis-kvinnor som kan ha sex utan att sätta sina själar i pant erkänns existera men avfärdas som dåliga kvinnor. Lindeborg framställer det som att Ekman och hennes anhängare i allmänhet är resonabla och vidsynta, medan de som är kritiska mot Ekman i största allmänhet är oresonliga fanatiker som i allmänhet ägnar sig åt att splittra rörelsen och begå diverse grova övertramp. Hur sannolikt är det att denna bild är något annat än avgrundsdjupt partisk till Ekman-sidans fördel? Inte särskilt.

Debatt ska föras med argument, inte med hotelser. Det är helt oacceptabelt att försöka få någon avskedad från sitt jobb för att hen är för eller emot Ekmans bok. Personligen tror jag att sådana övertramp lyckligtvis är extremt ovanliga på båda sidor. I den mån de alls förekommer tror jag för övrigt att de mycket oftare begås av Ekmans meningsfränder än av hennes motståndare.

Dessutom måste vi komma ihåg att det finns en grundläggande obalans i denna debatt. Samma obalans som i ”balansen” mellan homosexuellas rätt att finnas och konservativa kristnas ”rätt” att förvägra homosexuella rätten att existera. Ja, när TERF:s (Trans Excluding Radical Feminists) kämpar för sin rätt att få diskvalificera transkvinnor som kvinnor och hetsa mot transpersoner i största allmänhet… då är detta inte en kamp som är moraliskt jämbördig med transpersoners kamp för att få slippa bli diskvalificerade och hetsade mot.

Detta innebär inte att det skulle vara okej med övertramp från transpersoners och transaktivisters sida, men det innebär att vi behöver vara extra försiktiga med hur vi diskuterar verkliga och påstådda övertramp. Någon sådan försiktighet kan jag inte se från Lindeborgs sida. I hennes berättelse är det en självklar utgångspunkt att all skuld ligger helt och enbart på transpersonerna och deras allierade. Medan de som diskvalificerar och skambelägger transpersoners könsidentitet på sin höjd kan tänkas ha råkat använda fel pronomen någon gång. Bara ett litet ”nämen hoppsan då, så det kan råka bli”. Bara för att Ekman dikterar snäva gränser för såväl könsuttryck och könsidentitet som sexuella uttryck och sexuell identitet ska det väl inte vara okej för de hon fördömer att reagera på detta? Typ.

Där kommer vi då också in på det fantastiska ordet identitetspolitik. Ett starkt negativt värdeladdat ord. Att driva identitetspolitik är något mycket suspekt. I Lindeborgs version är identitetspolitik att vara emot jämlikhet, med hänvisning till att någon ospecificerad person någonstans någon gång ska ha sagt något om att ordet jämlikhet förutsätter könsbinaritet. Däremot är det enligt Lindeborg tydligen inte identitetspolitik när Ekman fastslår dogmer för hur varje människas könsidentitet, könsuttryck, sexuella identitet och sexuella uttryck måste vara för att duga.

Vad lägger vi egentligen i ordet ”identitetspolitik”? I antropologen Thomas Hyland Eriksens bok ”Rötter och Fötter” förknippas ordet bland annat med att omfamna hedersmord och Usama Bin Ladin, vilket i sin tur presenteras som ett alternativ till att viga sitt liv åt kapitalistisk konsumtionskultur. I Stanford Encyclopedia of Philosophy framställs ”Identity Politics” som en bred term som kan betyda lite vad som helst när det gäller kamp för minoriteters självbestämmande eller minoritetspersoners rättigheter.

Det är lätt att se hur dessa breda svepande definitioner är ohyggligt lätta att missbruka på det sätt som Lindeborg gör. Att inte bara använda ordet med så negativa konnotationer som möjligt. Utan att i en kamp om identiteter bara använda ordet om de som försvarar minoriteter, inte om de som i den rena och sanna identitetens namn bekämpar minoriteter och stigmatiserade grupper i samhället. Ta riktigt dålig identitetspolitik och framställa det som att det är så transpersoner och deras allierade i allmänhet är. Problemet är alltså inte att Lindeborg kritiserar vissa avarter i debatten. Det gör hon rätt i. Problemet är att hennes kritik är skev och enkelriktad på ett sätt som blir orättvist stigmatiserande.

Själv har jag alltid kämpat för varje människas rätt att definiera sig själv och leva sitt eget liv efter eget huvud, utan att för den skull förlora sin värdighet och sina rättigheter som medmänniska. Det handlar inte om kamp för identiteter i sig, utan om kamp för de människor vars identiteter används som måltavlor för fördomar, hat och diskriminering. Det handlar om att stå upp för universella mänskliga rättigheter, så som de uttrycks i den universella deklarationen om de mänskliga rättigheterna i allmänhet och dess andra paragraf i synnerhet.

Lindeborg får gärna avfärda mig som ”liberal”, i en trist blockpolitik som kretsar kring att bygga en identitet som antingen socialist eller liberal för att sedan hata den andra sidan djupt och innerligt. Men för mig är det självklart att de universella mänskliga rättigheterna är just universella. Att vi alla bör stå upp för dem, oavsett om vi identifierar oss som liberaler eller socialister eller något annat eller inte håller oss med någon politisk flockidentitet alls. Att vi som konsekvens av dessa universella mänskliga rättigheter bör stå upp för alla människor. Vilket inkluderar att kämpa mot de strukturer av fördomar, bigotteri och diskriminering som drabbar utsatta minoriteter. Men inte att argumentera för att de som står upp för minoriteter borde hålla tyst och skämmas för att de ”splittrar” den enda sanna kampen. Detta oavsett om denna är ”klasskampen” eller ”kampen för individen-bestämd-form-singular” eller något annat.

Advertisements