Archive

Monthly Archives: February 2015

Skriver nu om relationen mellan å ena sidan kirurgiska ingrepp på spädbarn och å andra sidan byråkratin kring födelsebevis.

I länder som Sverige är det sjukvårdens ansvar att varje barn får ett födelsebevis, att detta födelsebevis identifierar barnet som antingen pojke eller flicka, och att denna identifiering är korrekt. När ett barn föds intersexuellt (i stället för att ha ett renodlat biologiskt kön) så blir denna struktur ett problem, och leder på många håll i världen till medicinskt omotiverade kirurgiska ingrepp på spädbarns könsorgan. I många länder har detta väckt ganska mycket kritik, eftersom många anser att kirurgiska ingrepp på spädbarn bör göras enbart av medicinska skäl, inte av byråkratiska och kulturella skäl. I Tyskland ledde denna kritik 2013 till införande av ett tredje juridiskt kön.

Den artikel jag skriver på kommer att handla om svenska förhållanden. Den är en masteruppsats i sociologi, med målsättningen att bli intressant nog att även publiceras i en vetenskaplig tidskrift.

Hör gärna av dig om du har några synpunkter eller tips. Särskilt om du själv har egen erfarenhet av dessa frågor. Till exempel från ditt arbetsliv, eller från att själv vara en av de som blivit opererade. Alla samtal är helt konfidentiella. De kommer inte att användas i själva artikeln, utan den kommer i stället att bygga på analys av myndighetsdokument och dylikt. Att jag ändå söker efter personer att prata med är för att få överblick, uppslag och ledtrådar för att söka vidare.

Maila mig på study@categorism.com

Mvh
Xzenu Cronström Beskow

Advertisements

Inom Hollywoods universum av filmer och teveserier finns det gott om kärlekspar som är lyckade, lyckliga och oproblematiska. Fina människor som älskar varandra på ett fint sätt, och som rent allmänt framstår som goda föredömen att avslappnat och ångestfritt låta sig inspireras av. Men bara för de tittare som råkar tillhöra amerikansk mainstream. För sexuella minoriteter ser det helt annorlunda ut.

När såg du senast en film eller teveserie där till exempel en homosexuell, en sadomasochist eller en sexarbetare tillåts ha ett bra liv? Alltså inte bara för ett litet ögonblick mellan de obligatoriska tragedierna? Att faktiskt få ha en relation som börjar okej eller bättre, fortsätter okej eller bättre, och slutar okej eller bättre? Själv kan jag tyvärr inte på rak arm komma på ett enda sådant exempel.

Visst händer det att minoritetspersoner får vara huvudpersoner. Filmerna ”50 Shades of Grey” och ”Pretty Woman” är jättepopulära. Så även teveserien ”Buffy the Vampire Slayer”. Dessa torde vara de i särklass mest kända, och i populärkulturen mest banbrytande, skildringarna av kärleksrelation med en sadomasochist, med en sexarbetare respektive med en lesbisk.

Visst har dessa karaktärer fina kvaliteter. En snygg och stenrik sadomasochist. En snäll och vacker sexarbetare med stark vilja och gott hjärta. Två unga snygga häxor som räddar världen tillsammans och blir kära i varandra. Men vad är det egentligen för psyken och kärleksliv dessa huvudpersoner har? Aldrig de harmoniska, aldrig de lyckliga.

Nej, i stället har dessa huvudpersoner tre saker gemensamt. Nämligen tragisk bakgrund, tragisk relation, och tragiskt slut.

Tragisk bakgrund
Christian Grey i ”50 Shades” har varit med om alla slags hemskheter. Han utsattes för svält och övergrepp, hans mamma knarkade ihjäl sig när han var fyra år gammal, och under mer än två tredjedelar av hans tid som tonåring var han sexslav åt en mycket äldre kvinna – en väninna till hans mamma.

Vivian i ”Pretty Woman” har farit väldigt illa som sexarbetare. Det lilla hon berättar om sitt liv fokuserar på hur dåligt hon har mått, och själva filmen börjar för övrigt med att hennes mördade kollegas lik släpas fram ur en container.

Tara i ”Buffy the Vampire Slayer” kom från en förtryckande familj som under alla år bland annat lurade henne att tro att hon är en demon. ”I lived my life in shadow, never the sun on my face”, som hon sammanfattar sitt liv.

Tragisk relation
Christian Grey i ”50 Shades” beskriver sig själv som ”50 shades of fucked up”. Och det med all rätt. Han tål inte känslomässig eller fysisk intimitet, och beter sig allmänt muppigt och creepy. Hans sadomasochistiska läggning verkar i första hand vara hans förevändning för att slippa kommunicera på allvar.

Vivian i ”Pretty Woman” blir gång på gång utsatt för misstro och förnedring. Inte bara från omgivningen i största allmänhet, utan även från Edward som hon av någon anledning ändå håller på och kärar ner sig i.

Tara i ”Buffy the Vampire Slayer” hålls hemlig jättelänge. När relationen mellan henne och Willow väl blir officiell dröjer det länge till deras första kyss. När den väl kommer så är det under jättetragiska omständigheter: En god vän till Willow har precis dött, hon är är jätteförtvivlad och Tara kysser henne för att trösta henne. Kort därefter blir Tara utsatt för övernaturliga övergrepp som förstör hennes hjärna, så Willow får bli hennes personliga assistent. När hon väl har tillfrisknat börjar Willow själv utsätta henne för övergrepp, vilket driver henne till att lämna henne.

Tragiskt slut
Christian tar ut sin vrede och förtvivlan på sin flickvän så att hon får känna sig tillräckligt äcklad och arg och otrygg för att dumpa honom åt helvete i sorg och vrede.

Vivian blir utsatt för ett våldtäktsförsök av Edwards affärspartner, och bryter strax därefter kontakten med Edward eftersom han inte vill ha ett riktigt förhållande med henne utan bara fortsätta köpa sexuella tjänster av henne. I orginalmanus slutar det hela med att hon tar en överdos knark och dör, men i själva filmen skohornar de i stället in att hon plötsligt inte är sexarbetare så att sagan i stället kan få ett lyckligt slut för en kvinna som minsann inte alls tillhör den stigmatiserade minoriteten så det så. Detta kommer väldigt abrupt under filmens allra sista minuter: Plötsligt slutar Vivian vara sexarbetare, och därefter söker Edward upp henne för att bli ihop med henne på riktigt.

Tara och Willow försonas till sist. Då kommer de för första gången i närheten av att ha en sexscen, och då blir Tara plötsligt mördad av någon random idiot. Vilket förvandlar Willow till en galen ”Psycho Lesbian” vars stora dilemma i livet är om hon ska nöja sig med att bli seriemördare eller om hon ska slå på stort och förgöra hela världen.

Hur representativa är dessa tre exempel?
Tyvärr är de nog väldigt representativa för underhållningsbranschens huvudfåra. Visst finns det andra filmer och serier, men hur mycket mer positiv bild brukar de ge?

Secretary är på många sätt en gullig romantisk komedi om en sadomasochistisk relation. Men filmens första scen är att den masochistiska huvudpersonen blir villkorligt frigiven från ett mentalsjukhus. Att masochism, åtminstone i hennes fall, är djupt sammanflätat med självskadebeteende och psykisk ohälsa löper som en röd tråd genom filmen. ”Preaching to the perverted” är också en ganska gullig romantisk komedi, en där varken masochisten eller hans domina framställs som psykiskt störd. Å andra sidan ägnar han det mesta av filmen åt att hata sadomasochism, och framför allt är filmen extremt okänd jämfört med de båda andra filmerna.

Independence Day innehåller en sexarbetare som i sig själv är en juste och oproblematisk karaktär, men under första halvan av filmen existerar hon bara som förklaring till varför huvudpersonen inte har kunnat bli astronaut: Eftersom han har valt att fortsätta vara gift med henne trots att hon jobbar som strippa så har stigmatiseringen av henne smittat av sig på honom, och detta har dödat hans karriärmöjligheter.

Den sjunde säsongen av Buffy the Vampire Slayer innehåller en ny lesbisk kärleksrelation, efter Taras död i sjätte säsongen. Men denna nya relation får väldigt lite utrymme i säsongen, och är med en ny biperson som får på tok för lite screentime för att ha någon chans till karaktärsutveckling. Av den lilla tid som läggs på Willow och hennes nya flickvän används en del till att etablera att Willow fortfarande har kvar sina tendenser till att begå övernaturliga övergrepp, så att bristande självbevarelsedrift är en grundförutsättning för att hennes nya flickvän ska stanna hos henne. Serien ”Orange is the new black” bygger på en lesbisk relation – närmare bestämt en relation som förstörde båda kvinnornas liv och ledde till att huvudpersonen hamnade i fängelse. Och så vidare.

Nu har jag använt just sadomasochister, sexarbetare och homosexuella som exempel på hur stigmatiserande sexuella minoriteter blir behandlade av Hollywood. Samma fenomen gäller även andra minoriteter. Polyamorösa relationer, hur ofta får de en välvillig porträttering? I den mån de alls existerar? Den edna mainstramfilm jag kommer på så där på rak arm är 2012, där ett triangeldrama utvecklar sig till att de båda männen börjar samarbeta med varandra. Precis när det verkar som att de äntligen ska komma överens om att låta tjejen vara ihop med dem båda två, då säger det plötsligt splatt och den ena mannen har gått en plötslig och brutal död till mötes.

Men tvåsamma heterosexuella vaniljrelationer då, undrar du kanske? Är inte de också ofta problemfyllda på film? Javisst, ofta. Men långtifrån alltid. När det gäller just tvåsamma heterosexuella vaniljrelationer, då finns det även många oproblematiska relationer att hämta trygghet och inspiration från. Problemet med filmer som ”50 shades” och ”Pretty Woman” och serier som ”Buffy the Vampire Slayer” är inte dessa verk i sig, utan bristen på andra verk som framställer de berörda sexuella minoriteterna på ett mer avspänt och juste sätt.

Nej. Kan vi inte pretty please få några sådana filmer och serier? Är det inte på tiden att det börjar komma en del sådant? Att även minoriteter kan få framställas som vanliga vettiga människor? Inte bara som monster att hata eller som trasiga miffon att tycka synd om och hoppas att de plötsligt kommer att bli botade?

Två disclaimers!

Första disclaimern
Min kritik handlar om strukturer, inte om enskilda filmer eller serier. Det är helt okej att gestalta en relation med tragisk bakgrund, tragisk fortsättning och tragiskt slut, oavsett vad inblandade parter har för sexuell läggning, identitet, praktik eller whatever. Problemet handlar alltså inte om de exempel jag nämner, utan om bristen på motbilder.

Nämn tre exempel där mainstreamheterosexuella relationer är tragedier, och det är lätt att nämna tre motexempel på populära filmer och serier där mainstreamheterosexuella relationer är helt oproblematiska och bara finns med som en positiv grej. Och även när relationen slutar tragiskt så har det vanligtvis inte ett smack med läggning eller dylikt att göra, utan beror på yttre orsaker. När folk dör i Titanic så är det för att båten sjunker, inte för att huvudpersonerna är sådana där konstiga monogama heterosexuella. Problemet med de tre exempel jag nämner är att de med sina tragedier och allt intar en särställning som mainstreamkulturens första riktigt stora skildring av en sexuell minoritet, och det finns väldigt ont om kända motbilder där icke-uppfuckade personer från minoriteten i fråga får ha icke-uppfuckade kärleksrelationer.

Andra disclaimern
Just när det gäller homosexualitet börjar det sakta men säkert etablera sig sådana motbilder även inom mainstream. “Modern Family” och “But I’m a cheerleader” har nämnts i diskussioner kring mitt inlägg. Tyvärr har jag inte sett denna serie respektive film, men det sägs att båda är rätt populära inom mainstream och att de innehåller samkönade relationer som i sig själva är helt oproblematiska – även om huvudpersonerna i “But I’m a cheerleader” utsätts för många puckade homofober så är detta problem som kommmer utifrån snarare än at vara en del av själva relationen. Jag hoppas att detta stämmer, och att motsvarande motbilder refter hand kommer att börja dyka upp även när det gäller sexarbetare respektive sadomasochister och andra BDSMF:are. Liksom för polyamorösa/flersamma, för den delen.

Tänk er filmen Wargames. Huvudpersonen börjar spela dataspel med en superdator, vilken får sig en knäpp och bestämmer sig för att starta kärnvapenkrig på riktigt. Sen handlar restan av filmen om hur huvudpersonen och hans flickvän tillsammans försöker stoppa den galna superdatorn. Tillsammans övertalar de professorn som en gång skapade datorn att hjälpa till med att få stopp på den. Längs vägen fördjupar huvudpersonen och hans flickvän sin gemensamma kärleksrelation, och stöttar varandra genom skräcken för att världen ska gå under. Deras relation och deras sexuella läggning/identitet/praktik är helt oproblematiska: De utgör inte en del av filmens problem, utan hör tvärtom helt och enbart till de goda motkrafterna mot allt det hemska. Just därför tänker man inte på deras relation, den är för självklar för att fundera över. Detta är hur vanligt som helst, tusentals filmer följer samma mönster.

Tänk er nu samma film en gång till, men gör om flickvännen till en pojkvän eller lägg till att de har ett BDSM-förhållande – samtidigt som deras relation fortsätter att vara gulligt oproblematisk och fortfarande enbart fyller funktionen av att vara en positiv motkraft till det hemska utomstående hot de måste hantera.

Det är detta som saknas: Filmer och serier där personer från sexuella minoriteter tillåts finnas med på denna typ av positiva sätt, där de enbart behöver möta problem som inte har med deras sexuella läggning/identitet/praktik att göra.

Sisådärja. Nu har jag varit och sett filmen ”50 shades of Grey”. Igår kväll var vi ett gäng från RFSU och RFSL som gick och såg den tillsammans. En film om en tragisk man som inte kan hantera kärlek och som i sitt djupa självförakt säger sig vara ”fifty shades of fucked up”.

Handlingen börjar enkelt. Pojke möter flicka, pojke bjuder flicka på dejt, pojke får panik och kalla fötter så att han snabbt avbryter dejten (mumlandes något om att han inte är rätt man för henne), pojke skickar flicka svindyr present (närmare bestämt en förstautgåva av en gammal klassisk bok som gick till litteraturhistorien med sitt budskap om att flickor som blivit våldtagna också kan vara fina flickor trots att de inte är oskuld längre), flicka himlar med ögonen och tycker att nu får du för fasen skärpa dig. Därefter fortsätter tjejen att umgås med killen, trots att hon redan insett att han är ett praktmiffo. Detta eftersom han är både snygg och spännande, med förmåga att bjuda på både lyx och exotisk sexualitet. En får ta det onda med det goda. Eller något sånt.

Men, skulle inte filmen handla om BDSM? Om Bondage, Dominans och SadoMasochism? Är det inte det som alla har pratat om när det gäller den här filmen? Meh.

Filmen handlar om en känslomässigt distanserad och förvirrad kille som hatar sig själv, som har tonvis med känslomässigt bagage, och som är väldigt obekväm med relationer. Som träffar en tjej som helt saknar tidigare erfarenhet av vuxna relationer. Killen är en framgångsrik affärsman, medan hon är nyutexaminerad från universitetet.

Han tål inte beröring, är livrädd för att släppa henne nära känslomässigt, och vill inte sova tillsammans. Han är målmedveten när det gäller sexuell utlevnad, men totalt handfallen när det gäller att bygga en djupare kontakt. Till exempel är det en sexuell grej han vill göra, en grej som hon aldrig har prövat tidigare och har all anledning att vara väldigt nervös inför. När han väl får henne att gå med på att ta detta stora steg med honom, hur hanterar han då detta? Jo, direkt efter att ha gett henne cirka 30 sekunders sexuell utlevnad så säger han ungefär ”och förresten så måste jag sticka och jobba nu, hej då!”. Hon verkade verkligen gilla sexleken när den pågick, men när han sen bara drar efteråt blir hon – föga förvånande – full av tvivel och börjar gråta.

Vad har då BDSM med den här historien att göra? Well, inte speciellt mycket. Visst, huvudpersonerna har några heta sexscener, varav de flesta innehåller BDSM. Den scen som jag nyss nämnde att han smet ifrån, det var första gången någonsin han gav henne smisk. Men fokus ligger inte på den sexuella utlevnaden och njutningen, utan på att killen är ett praktmiffo som fuckar upp alltihopa. Vilket inte har ett smack med BDSM att göra. Den sexuella kontakt han smet ifrån råkade visserligen vara just BDSM, men om den i stället hade varit hennes första gång för oralsex eller whatever så hade hans beteende varit lika miffo och hennes reaktion lika begriplig.

I den här filmen blir BDSM dominansdynamik i första hand ett verktyg för killens kamp för att undvika beröring och undvika att prata om känslor. Genom att gömma sig bakom sin roll som ”dominant” kan han smita från att konfrontera sig själv eller henne, för att i stället gömma sig bakom olika varianter av ”gör som jag säger, för att jag har sagt det”.

Han växlar ständigt mellan att bete sig extremt reserverat och att bete sig extremt gränslöst. Växlar mellan att vara jättenoga med att respektera hennes gränser och att vara extremt påstridig. Vid ett tillfälle rentav flyga på henne så att det närmast verkar som ren tur att han råkade hamna på rätt sida av gränsen till våldtäkt. Hans sätt att presentera sin sadomasochistiska läggning för henne pendlar också mellan säljsnack och något som mest verkar vara internaliserad kategorism eller internaliserad parafobi – alltså samma sak som ”internaliserad homofobi”, fast för andra minoriteter än just homosexuella. I början gör han verkligen sitt bästa för att hon ska se hans läggning som en mörk hemlighet. Och på slutet verkar deras utlevnad mest handla om att hjälpas åt att bevisa för varandra att BDSM är något dåligt. Dagens tips: När ni redan är arga och förtvivlade och konstaterar att ni misslyckas med att kommunicera med varandra, då är det INTE rätt tillfälle att tänja de sexuella gränserna med experiment som utgör ett extremt stort steg för någon av de inblandade… mkey?

Rent allmänt är tjejen inte på långa vägar lika illa som killen, men har helt klart en del miffofasoner hon också. När hon precis har flyttat ihop med med sin helt nyblivna pojkvän och ändå bestämmer sig för att åka iväg till en annan delstat för att hälsa på sin mamma, när bestämmer hon sig då för att berätta detta för sin nyblivna sambo? Jo, kvällen innan hon ska åka. Och hon berättar det inte i enrum, utan inför hela hans familj som hon mycket väl vet aldrig har sett honom med en flickvän förut. Cheezus.

Allt som allt utgör filmen ett intressant psykologiskt drama om två ganska uppfuckade människor och deras tafatta försök att närma sig varandra. Mitt enda klagomål gäller inte själva den här filmen, utan bristen på filmer som gestaltar människor som håller på med BDSM utan att vara helt uppfuckade i skallen. De flesta sadomasochister och andra BDSMF:are (där F står för fetischism) är vanliga vettiga människor, utan Christian Greys fruktansvärda kollektion av oläkta barndomstrauman.