Archive

Monthly Archives: April 2015

I morse läste jag en artikel som en av mina vänner hade delat på facebook. Artikeln gick under rubriken ”Kvinnohat vs. Manshat”. Dess huvudtes var att kvinnohat är ett stort samhällsproblem medan manshat bara är en liten bieffekt av detta kvinnohat. Att både kvinnohat och manshat i första hand kommer från en förlegad samhällsordning där män är strukturellt överordnade kvinnor.

Så långt håller jag med artikeln. Det mesta av dess resonemang är vettigt. Tyvärr finns det också två väldigt stora problem med artikeln. För det första att den blandar ihop att bli privilegierad av en struktur med att upprätthålla denna struktur, och för det andra att den rättfärdigar missaktning och förtryck mot oskyldiga individer. Dessa problem hänger ihop med varandra.

Destruktiva normer både upprätthålls och bekämpas såväl av personer som förlorar på dem som av personer som vinner på dem. Dessutom går det att vinna och förlora på många olika sätt.

En patriarkal kultur premierar i första hand sitt eget manlighetsideal, och i andra hand sitt tillhörande underordnade kvinnoideal. En sådan kultur gynnar de människor som dels räknas som män och dels anpassar sig så mycket som möjligt till kulturens manlighetsideal ideal. Samtidigt som den missgynnar alla andra. Särskilt då de människor som dels räknas som kvinnor och dels inte anpassar sig till det underordnade kvinnoidealet. Men även de kvinnor som passar in i kvinnoidealet, och de män som inte passar in i mansidealet.

I den kända världshistorien har det aldrig funnits någon kultur som varit enbart patriarkal. De kulturer som varit patriarkala har även varit kyriarkala på andra sätt. Kyriarkat är samma princip som patriarkat, men utifrån många olika maktordningar som går i varandra i stället för enbart kön. I praktiken har både manlighetsideal och kvinnlighetsideal i hög utsträckning hjälpt överklassen att utnyttja såväl manliga som kvinnliga undersåtar. ”Gå nu och dö för din kung, annars är du ingen riktig man.”

Artikeln förutsätter, helt felaktigt, att det inte bara är manlighetsideal som är överordnade kvinnlighetsideal och avvikelser från idealen. Utan att det är alla kvinnor som alltid är underordnade alla män. Att detta helt enkelt är fel vet vi sedan länge. Den typen av enkelspåriga analysmodeller utan intersektionalitet var fräscha på 60-talet, men hör nu hemma på historiens sophög. Det är därför absurt att rättfärdiga manshat med att ”Det är helt naturligt att hata sina förtryckare”. Visst är det rätt att hata förtryckande strukturer. Vilket är något helt annat än att hata andra människor, så länge som en skiljer på sak och person.

Människor far illa av hat. De var illa av att odla destruktivt hat inom sig själva, de far illa av att utsätta andra människor för hat, och de far illa av att bli utsatta för hat. Manshat gör skada. Manshat skadar kvinnor som dras in i en paranoid mardrömsvärld där alla män i hela världen vill dem illa. Manshat skadar män som inte överensstämmer med det patriarkala mansidealet att känslomässigt vara avstängd och därmed osårbar. Manshat skadar socialt utsatta människor som råkar vara män. Kvinnohat är inte okej, och manshat är inte okej det heller. Manshat är mindre illa än kvinnohat i och endast i den bemärkelsen att det inte är lika djupt rotat i samhället som kvinnohat är.

Därmed inte sagt att en ska fördöma de som hatar sina medmänniskor. När en person säger något dåligt bör en så långt som möjligt ta avstånd från den dåliga sak som personen säger. Inte från allt som personen säger, eller från personen som människa. Och i valet mellan dåliga alternativ är det mindre dåliga att föredra. Visst är det bäst att hata förtryck utan att hata de som utövar förtrycket. Men att hata människor som aktivt deltar i förtryck är mindre illa än att hata oskyldiga människor för deras kategoritillhörighet som till exempel kön eller hudfärg. Och att hata oskyldiga människor är i sin tur i praktiken mindre allvarligt ju mindre risk det lider att leda till hatbrott eller förstärkande av förtryckande strukturer. Avslutningsvis är det ofta mindre illa att orättvist hata oskyldiga medmänniskor än att orättvist hata sig själv. Så om du måste hata människor, kanalisera åtminstone detta hat så att det gör så lite skada som möjligt. Men inbilla dig helst inte att hatet är din vän, eller ett redskap för att bygga en bättre värld.