Archive

Monthly Archives: May 2017

Tänk dig att du fungerar på ett visst sätt, ett sätt som många medmänniskor har fördomar mot. Något som inte syns på utsidan, så omgivningen vet inte automatiskt att du “är en av de där”. När omgivningen får veta hur du fungerar så ser de dig som en sämre människa, din säkerhet hänger på att de inte får veta. Just därför är det enklast att ingen får veta, så att de kan fortsätta odla sina fördomar i fred. Så är det att ingå i en döljbar minoritet.

Nyligen fick jag se ett exempel på hur denna dynamik fungerar. På vetenskapsfestivalen nu i fredags höll journalisten Amanda Duregård ett mycket uppskattat och välbehövligt föredrag om hur en del människor på nätet missbrukar psykiatriska diagnoser som rena skällsord. Här har vi en expert, en neutral person som berättar objektivt utifrån sin kunskap. Sådana personer förutsätts av tradition inte ha några grupptillhörigheter.

Av tradition anses det inte vara någon grupptillhörighet att vara man, medan det däremot i samma tradition ses som en grupptillhörighet att vara kvinna. Att vara man är att vara objektiv, att vara kvinna är att vara det andra könet. Genom att stå där på scenen visade Duregård att även kvinnor kan vara experter. Så här 2017 var detta inte något nytt eller speciellt. Mansnormen har överskridits så många gånger tidigare under det senaste seklet, folk börjar bli vana. Framförallt behövde det inte kommenteras. Amanda Duregårds socialt kodade könstillhörighet framgick av hennes namn, hennes röst och hennes utseende. Säkerligen fanns det inte en enda åhörare som misstog henne för att vara en cisman.

Att vara ciskvinna eller cisman är en grupptillhörighet som vanligtvis syns utanpå, precis som att ha en viss hudfärg. Detta ger en helt annan dynamik än vid döljbara minoriteter. Sådant som att en person har till exempel en viss könsidentitet eller en viss sexuell läggning/preferens. Eller, som i det här fallet, en viss psykiatrisk diagnos. Sådana grupptillhörigheter syns inte utanpå.

Av tradition anses det inte vara någon grupptillhörighet att vara neurotypisk, medan det däremot är en grupptillhörighet att ha en eller annan psykiatrisk diagnos. Att vara neurotypisk är att vara objektiv, att ha en diagnos är att vara “den andre”. Under första halvan av föredraget berättade Duregård inte att hon själv har en diagnos, eller vilken diagnos det i så fall skulle röra sig om. Genom att stå där på scenen visade hon sålunda inte att även personer med diagnoser kan vara experter. Just eftersom diagnosen inte syns utanpå så kan publiken behålla sin dikotomi mellan de normala som är experter och de avvikande som blir studerade. Alltså så länge som personen inte outar sig som diagnosinnehavare eller blir outad som diagnosinnehavare, alternativt blir falskt anklagad för att ha en diagnos.

Halvvägs genom föredraget berättade hon dock att hon själv har en diagnosen Bipolär sjukdom, och att detta var något som hon var ganska nervös för att berätta. Så klart. Den som blir associerad med en stigmatiserad grupp blir själv stigmatiserad. Och när personen i fråga dessutom har outat sig själv så kan folk alltid skylla ifrån sig med någon variant av att “den som sig i leken ger får leken tåla”. Sålunda är det ganska ovanligt och speciellt att en föredragshållare är öppen med att hen har en diagnos. Därför blir den neurotypiska normen inte överskriden särskilt ofta, så folk är inte särskilt vana. Just den här gången gick det bra, ingen i publiken ballade ur. Positionerna flyttades fram, att ha en diagnos blev lite mer normalt och lite mindre stigmatiserat. Förmodligen var det många i publiken som lärde sig mer av detta än av föredragets sakinnehåll. Fick sig en tankeställare inte från något teoretiskt resonemang utan från att få en glimt av de olika villkoren för människors positioner.

Hur många i denna publik har någon gång tidigare hört ett föredrag hållet av en kvinna? Förmodligen alla.
Hur många i denna publik har någon gång tidigare hört ett föredrag hållet av en person som de själva vet är kvinna? Förmodligen fortfarande alla.

Hur många i denna publik har någon gång tidigare hört ett föredrag hållet av en person som har en psykiatrisk diagnos? Förmodligen alla.
Hur många i denna publik har någon gång tidigare hört ett föredrag hållet av en person som de själva vet har en psykiatrisk diagnos? Förmodligen mycket få, kanske ingen av dem.

När en människa som ingår i en döljbar minoritet fungerar bra och gör bra saker får omgivningen nästan aldrig reda på att hen ingår i denna minoritet. När omgivningen får veta att någon ingår i en viss minoritet så sker detta vanligtvis i helt andra sammanhang, på helt andra villkor.

Det är inte helt ovanligt att en person som beter sig illa mot sina medmänniskor försöker urskulda sig genom att påstå att hen har (alternativt borde ha) en eller annan psykiatrisk diagnos. Som sagt, många i publiken har nog aldrig tidigare hört ett föredrag av en person som säger sig ha en psykiatrisk diagnos. Men hur många av dessa åhörare har däremot någon gång blivit illa behandlad av en person som säger sig ha en psykiatrisk diagnos? Blivit illa behandlade av någon som kört hela racet med att “jag rår inte för hur jag beter mig mot dig, så du får bara acceptera det”? Förmodligen har ganska många i publiken någon gång råkar ut för just detta. Själv har jag råkat ut för det flera gånger. Ofta då från personer som faktiskt inte har fått någon diagnos av psykiatrin, utan som bara har självdiagnosticerat sig med en eller annan diagnos. En självskattning som de använder till att skylla ifrån sig med, när de beter sig illa mot andra. Just jag själv har även andra erfarenheter av människor med psykisk ohälsa, men många har inte det. Då kan de lätt få för sig att de elaka människor de möter är representativa. Detta fenomen brukar jag för övrigt kalla för representationsbias, en vardaglig variant av det som i vetenskapliga sammanhang heter selection bias.

Samma dynamik gäller även för andra döljbara minoriteter, På tok för många medmänniskor som har fördomar till exempel mot homosexuella eller sadomasochister vet inte om att de själva känner massor av vettiga människor som egentligen ingår i dessa grupper. Givetvis vet de om att de känner dessa människor, men associerar dem inte med den grupp som de har fördomar mot. I stället hämtar de sina erfarenheter från en eller annan främmande skitstövel, vars beteende i bästa fall bara var irriterande. Till exempel någon som en gång daskade till dem på dansgolvet, och som då försökte rättfärdiga sitt beteende med att påstå att det är hens identitet. En del har även betydligt värre erfarenheter, inklusive rena övergrepp som förövaren har försökt rättfärdiga genom att hänvisa till sin påstådda grupptillhörighet.

Förutom att många har levda erfarenheter som är verkliga men ger en missvisande helhetsbild så blir vi alla även ständigt matade med vrångbilder från underhållningsbranchen, massmedia och,sociala media. I många fall även från myndighetspersoner, vilka tror sig vara experter på hur gruppen i fråga fungerar. Detta bland annat utifrån just den massiva representationsbias som ingår i deras yrkesutövning. Förr var det mycket vanligt att socialtjänsten svartmålade homosexuella föräldrar och försökte ta barnen ifrån dem. Just detta är inte så vanligt längre, men andra minoriteter är fortfarande drabbade av just denna struktur.

Människor tolkar sina medmänniskor utifrån sin egen förförståelse, och därmed utifrån sina egna fördomar. Sålunda blir fördomarna självbekräftande. Om en person som de vet har en diagnos gör något bra så tolkar de lätt detta som att personen gör det trots sin diagnos, snarare än att hen gör det oberoende av den. Om samma person istället gör något dåligt så tolkar de lika lätt detta som att det istället beror just på diagnosen.

Vi som ingår i döljbara minoriteter lever med att vara osynliga när vi själva gör något bra, men är praktiska att använda som syndabockar när någon annan gör något dåligt. Om vi outar oss får vi skylla oss själva, och om vi inte outar oss får vi också skylla oss själva. Om någon annan outar oss så få vi skylla oss ännu mera själva. Detta oavsett om outningen är korrekt i sak eller består av en massa svartmålning med groteska fantasier och rena lögner. Oavsett om jag identifierar mig med en viss grupptillhörighet eller inte så är jag i andras ögon bara mig själv när jag gör något bra, men bara grupptillhörigheten när någon annan person gör något dåligt som folk väljer att lägga gruppen till last.

Detta är ett av skälen till varför vi behöver mer öppenhet för döljbara minoriteter, däribland till exempel människor som lever med psykiatriska diagnoser.