Archive

Diskriminering

Idag hamnade jag i en debatt där en av deltagarna spred förakt för människor med överviktiga kroppar. Idén var att det utgör en förolämpning mot omgivningen att ha en stor kropp, eftersom en då rent fysiskt tar upp mer plats än vad en person med mindre kropp gör. Personen jämförde med att det även finns förakt mot män som sitter bredbent – att detta i hens kretsar kallas för “mansspreading” och anses vara okej att fnysa åt.

Mitt svar på detta är som följer:

Kroppar är inte oartiga eller oförskämda! Kroppar är som de är, och när den som tillhandahåller ett fordon inreder detta så att vissa inte får plats så ligger skulden på denne – inte på passagerarna.

Angående paralleller till konceptet “mansspreading” så är det mycket viktigt att se skillnad mellan:

A. När personer sitter bredbent på andras bekostnad fastän de själva har gott om plats. Detta förtjänar att kritiseras, samtidigt som just ordet “mansspreading” är lite missriktat eftersom en del av de som begår detta övertramp är kvinnor. Förvisso må en attityd av att ha rätt att ta för sig på andras bekostnad vara mer utbredd bland män än bland kvinnor. Detta och de bakomliggande kulturmönstren/strukturerna förtjänar att uppmärksamman. Dock hellre på andra sätt än att lägga sig till med ett språkbruk som framställer det som att huruvida en viss handling är okej eller inte beror på könet på den enskilda person som utför handlingen.

B. När personer sitter bredbent på andras bekostnad på grund av att de själva inte får plats. De som gör detta är vanligtvis män, men i detta fall handlar det inte om könsroller utan om att de flesta som är väldigt långa är män. Här är problemet det samma som vid övervikt, att säten är konstruerade så att bara genomsnittliga människor får plats.

C: När personer sitter bredbent utan att det är på någons bekostnad. Detta bör inte kritiseras alls. Låt folk sitta bekvämt! Här har jag en minnesbild som fastnade i mitt huvud när jag var i Venedig för ett par månader sedan. På en jättestor trappa satt några enstaka personer utspridda. En man/cis-male-passing och en kvinna/cis-female-passing satt ganska nära varandra. Båda satt bredbent, kvinnan betydligt bredare än mannen. Då tänkte jag hur tragikomiskt det hade varit om någon hade gått fram till dem och skällt ut mannen för mansspreading, och samtidigt krävt information om kvinnans könsidentitet. Sistnämnda utifrån någon idé om att ifall hon är transperson så ska hon/hen/han också ha skäll, men om hon är ciskvinna så är hennes sätt att sitta okej.

Nej! Människor rår inte för sina kroppar. Längd går knappt att påverka alls, och i den mån en person kan radikalt ändra sin vikt så är detta ett långsiktigt projekt. Samhället bör vara organiserat så att alla får plats, utan att någon blir stigmatiserad för sin kroppshydda.

Det som kallas för “funktionshinder” eller “handikapp” är inte något som en person har i sig själv. Än mindre är det något som en person är. Funktionshinder existerar… men de existerar inte inom individen, utan i relationen mellan individen och omgivningen.

Kolla in den här videon, om en kille som lider av ett funktionshinder och ändå söker ett jobb som han på grund av sitt funktionshinder har svårt att utföra ordentligt.

Hans funktionshinder är att vara för lång. Han är så lång att han slår i taket, vilket gör det svårt för honom att utföra sitt arbete ordentligt. För de flesta tittare framstår det dock i stället som att han är av normal längd, och att det i stället är taket som är för lågt. Så kan man ju också se på saken… men det gäller åt andra hållet också. Personer som sitter i rullstol blir funktionshindrade när de hamnar i lokaler som är har trappor, trösklar, smala gångar och så vidare. På samma sätt som videons kille utan rullstol blir funktionshindrad i en lokal där taket är för lågt och det saknas stolar eftersom alla förväntas ha med sig sin egen rullstol.

Samma sak gäller för psykiska och intellektuella funktionshinder. Om någon har eller inte har sådana funktionshinder beror på var samhället sätter gränsen för vad man skall klara av.

Jag minns en kille som jobbade som lagerarbetare. Enligt den lokala chefen skötte han jobbet utmärkt. Killen var inte bra på matte, och hade absolut inte läshuvud. Att memorisera eller analysera var inte hans grej. Han hade inte passat som akademiker, men han trivdes som lagerarbetare. Men så bestämmer koncernens ledning att alla skall kunna sitta i kassan. Och det kan ju den här killen inte. Så han får sparken… och återanställning. Han börjar arbeta igen, på samma arbetsplats och med samma arbetsuppgifter. Skillnaden är att han nu har fått en diagnos, och att staten därför betalar en del av hans lön.

Behövde företaget verkligen kräva att alla skall kunna sitta i kassan? Javisst, de hade ett ekonomiskt behov av att ställa det kravet: Om de inte kräver att alla skall kunna sitta i kassan, då kan de ju inte få lönebidrag för de arbetare som inte klarar att sitta i kassan. Fast så säger de så klart inte, för det skulle ju låta som att de missbrukar systemet för att pressa skattebetalarna på pengar.

Situationen påminner mig om en gammal anekdot om erövringen av Amerika. Kolonisatörerna hade börjat ta över öar i karribien, och förslava ursprungsbefolkningen för att ha som gratis arbetskraft. Det sägs att Drottning Isabella förbjöd förslavandet av indianerna. Men gjorde ett undantag för indianer som var kannibaler. Och precis då, som en lycklig slump, råkade kolonisatörerna upptäcka att alla indianer i själva verket är kannibaler.

Man får se upp med diagnoser. Använda på bra sätt gör de mycket nytta. Men de kan också ge en falsk bild av att när en individ inte passar in i en mer eller mindre godtycklig norm, eller inte orkar med ett mer eller mindre godtyckligt krav, då är det alltid individen det är fel på. Gråzonerna är stora, och ett system kan vara både stöttande och förtryckande på samma gång.

I dag fick jag en liten debattartikel publicerad i Expressen. Dock begränsad till 1500 tecken, så inte så mycket utrymme för nyanser. Fick med det centrala, i alla fall. Artikeln fick namnet ”En skev bild av spelkulturen” och är ett svar på debattartikeln ”Spelkultur som
stinker sexism
”.

***

Hos rasen Castanic i spelet Tera klär sig killarna och tjejerna ungefär likadant. Eftersom en Castanic-tjej fick illustrera Grönings artikel i Expressen illusterar jag den här artikeln i bloggen med en Castanic-kille.

Hos rasen Castanic i spelet Tera klär sig killarna och tjejerna ungefär likadant. Eftersom en Castanic-tjej fick illustrera Grönings artikel i Expressen illusterar jag den här artikeln i bloggen med en Castanic-kille.

Onlinerollspel och lajvrollspel är en fantastiskt kreativ miljö där människor kan leka med roller och identiteter. Spelandet är inte bara att konsumera populärkultur, utan att tillsammans skapa en social värld.

Visst finns det problem med till exempel sexism. Men den avgrundsmörka bild som som Tharos Gröning målar upp är väldigt skev. Rasism, sexism, homofobi och så vidare hänger ihop. De är olika fokus av kategorism: De är fördomar, förakt, diskriminering och så vidare, baserade på en kategorisering av människor. När kategorismen baseras på kön kallar vi den för sexism.

En meningsfull kamp mot sexism handlar sålunda om att bekämpa fördomar, förakt och diskriminering. Är det sexistiskt att nya lajvare får spela pigor eller drängar? Nej, inte om det gäller både killar och tjejer. Om det görs skillnad så är det skillnaden vi behöver prata om.

Onlinerollspel gör ingen skillnad på spelarens kön. Eller rollpersonens, förutom rent utseendemässigt. Om en speltillverkare pressar kvinnliga (men inte manliga) rollpersoner till en sexig stil så kan det vara diskriminerande. Men när en spelare själv väljer att låta sin rollperson ha urringning och bar midja så är det inget sexistiskt med det. Tvärtom är det sexistiskt att avfärda och förminska kvinnliga spelare eller rollpersoner för deras kön eller klädstil.

Avslutningsvis så behöver spel inte vara realistiska. Och den oövervinnerliga krigarkvinnans bara midja är i vilket fall mindre orealistisk än det två ton tunga svärd hon svingar.

***

Här på min blogg har jag däremot utrymme att breda ut mig fritt. Så här kommer den långa versionen!

Sexighet är inte alltid sexism

Tyvärr är sexism ett utbrett problem i samhället. Detta gäller även populärkultur och subkulturer där folk umgås med varandra. Att spela dataspel online är en blandning av att konsumera populärkultur och att umgås i en subkultur. Givetvis är sexism ett problem även i denna onlinespelsvärld.

Tyvärr finns det ganska olika idéer om vad sexism är för något. Den definition jag använder är att sexism är fördomar, förakt, diskriminering och så vidare, baserat på föreställningar om kön.

Rasism, sexism, homofobi och så vidare är i grund och botten samma sak, det är bara olika fokus av kategorism. Med kategorism menar jag fördomar, bigotteri, diskriminering och så vidare baserat på en kategorisering av människor. När kategorismen baserar sig på en idé om ras, hudfärg eller etnicitet kallar vi den för rasism. Där den baserar sig på idéer om kön kallar vi den för sexism.

Men det finns även helt andra idéer om vad sexism är. En vanlig vanföreställning är att sexighet i sig självt skulle vara sexistiskt. Orden låter ju så lika. Och många försök till sexighet blir faktiskt sexistiska på riktigt. Det är sexistiskt att bygga upp en dynamik där män är till för att se, handla och ha åsikter, medan kvinnor är till för att vara passiva objekt för männen att titta på, göra saker med och ha åsikter om. Men sexighet är inte dåligt i sig självt. Det är inte automatiskt sexistiskt, utan det beror på hur det görs. Vad som görs av vem, och på vilka villkor.

Utifrån detta måste jag kritisera den nattsvarta bild som Tharos Gröning målar upp (Expressen 2013-11-11). Han talar om ett verkligt problem, men på ett sätt som är så generaliserande att det inte bara blir orimligt utan även i viss mån blir sexistiskt. Det är ett stort problem att kvinnliga spelare och rollpersoner blir orättvist avfärdade och föraktade. Till exempel att de blir bedömda utifrån sitt utseende snarare än utifrån hur de faktiskt beter sig. Det finns pinsamt gott om spel där alla spelbara karaktärer är män. Eller där manliga och kvinnliga karaktärer framställs väldigt olika – nästan alltid till kvinnornas nackdel.

När det gäller hur spelare behandlar varandra har jag själv stört mig på hur kvinnliga rollpersoner ibland antas vara spelade av cis-män så länge som de gör ett bra jobb, men i stället antas vara tjejer eller transpersoner så fort de spelar dåligt. Och det kan tänkas att vissa lajvrollspel pressar in kvinnliga spelare, men inte manliga spelare, i underordnade positioner. Fördjävligt i så fall. Men hur utbrett är det, egentligen?

När Gröning fördömer lajvrollspel gör han ingen skillnad mellan att spela piga och att spela sexarbetare. Inte heller går han in på HUR dessa roller spelas, eller hur pass fritt valda rollerna är. Samtidigt säger han ingenting om hur stor andel av killarna som fick spela drängar. Om ett fantasylajv har som policy att nya spelare börjar som dräng respektive piga så är det inget sexistiskt med det. Att börja från botten har många fördelar. Däremot är det viktigt att det finns utvecklingsmöjligheter. Arrangörerna behöver tänka om ifall det faktiskt är så att tjejer uppmuntras att spela pigor som skall stanna i köket medan killar uppmuntras att spela väpnare som får följa med riddarna på äventyr.

Samtidigt påstår Gröning att kvinnliga rollpersonerna i World of Warcraft ser ut som underklädesmodeller. Detta är absolut inte sant. De flesta kvinnliga rollpersoner i WoW klär sig konservativt. Fram tills ganska nyligen gällde detta nästan alla, eftersom de flesta och bästa kläderna i spelet ser ut så. De kläder som är relativt lättklädda är få och speltekniskt dåliga. För ett tag sedan fick spelarna dock möjlighet att ändra utseende på sina kläder. Då valde många spelare av båda könen att själva ändra sina kläder till det utseende man tyckte var snyggast.

En del tjejer gillar att gå med midjan bar ute i verkligheten. Det är inte något konstigt eller sexistiskt med det. Och inte heller med att en del tjejer, och en del killar som spelar tjejer, gör samma sak i ett onlinerollspel. Däremot är det sexistiskt att avfärda en kvinna som dum, slampig eller inkompetent bara för att hon har kort kjol. Oavsett om man möter henne i verkligheten eller i en onlinevärld.

Expressen väljer att illustrera artikeln med tre bilder på en Castanic-tjej från onlinerollspelet Tera Rising. Just det spelet har förvisso en väldigt sexualiserad stil, något som dock gäller båda könen. En Castanic-kille i full rustning har magen bar. Hur ska han annars kunna visa sina sexpacksmuskler? Högalvs-killar går runt i öppen rock utan tröja under, så att de visar nästan hela bröstkorgen.

Ändå är det bara de kvinnliga rollpersonerna vissa kritiker avfärdar som om de vore menlösa våp. Detta trots att Tera Rising, precis som World of Warcraft, inte gör någon skillnad alls mellan manliga och kvinnliga rollpersoner. De är exakt lika bra i strid, och de får exakt samma bemötande socialt. Den sexistiska normen att diskvalificera just kvinnor är alltså inte en del av själva spelen, utan ligger i betraktarens värderingar. Sen angående realism så är båda spelen orealistiska på alla sätt och vis. Vapnen är i allmänhet värre än rustningarna på den punkten. Så stora att de inte borde gå att lyfta ens en gång, än mindre svinga i strid.

När Gröning påstår att alla fantasybilder på nätet föreställer ”undergivna porrprinsessor” säger det väldigt lite om själva bilderna, och desto mer om hans egen syn på dem. Förvisso förekommer det en hel del urringningar och bara midjor om man googlar på ”female warrior”. Ännu mer om man googlar på ”drow sorceress”. Men undergivenhet? Sådant borde man väl se på ansiktena snarare än på urringningarna? Av de bilder jag fick upp var det bara ett enda ansikte som signalerade undergivenhet. Det ansiktet satt för övrigt på en halvnaken drow-kille, som hölls i koppel av en drow-tjej.

Låt oss kämpa mot sexism. Låt oss kämpa mot fördomar, kvinnoförakt och diskriminering. Låt oss kämpa för en öppen och juste attityd, där normen är att alla skall behandla varandra juste och respektfullt – oavsett kön och klädstil, både i spelvärldar och i verkligheten.

Xzenu Cronström Beskow
Tidigare journalist med inriktning på internetkultur och dataspel. Skriver just nu på en masteruppsats om mänskliga rättigheter.

Hamnade nyligen i en skum debatt med en person som hatar muslimer och tror att det finns någon slags enhetlig “muslimen” som är allmänt kvinnohatande.

I själva verket är olika muslimer väldigt olika som människor, med väldigt olika värderingar.

Att ha ett patriarkalt kulturarv som inkluderar en massa kvinnohat och diskriminering är inte något som skiljer Islam från Kristendomen och Judendomen, utan det är ett problem som alla tre religionerna får dras med.

Moderna muslimer, kristna och judar har i hög utsträckning frigjort sig från detta kulturarv.

Det är i vilket fall absurt att göra bokstavstrogna folkningar av Gamla testamentet, nya testamentet, torah eller koranen. De moralkonservativa nötter som påstår sig tolka sin heliga skrift bokstavligt bortser i själva verket från massor av verser som inte passar dem. Sålunda existerar det inte några “äkta” fundamentalister, bara hycklare som låtsas att just deras bullshit är det äkta fundamentet.

En parantes om Torah, en kul grej som jag lärde mig när jag pluggade religionsvetenskap: Judendomen är i själva verket en yngre religion än kristendomen. Vi har Nya Testamentet från 300-talet, de har Torah från 400-talet.

Gamla Testamentet har båda religionerna som gammal referenslitteratur, men inte som sin primära heliga skrift. Den gamla hebreiska religionen som bara hade Gamla Testamentet dog under vår tideräknings första sekel. Under seklen däremellan existerade bara diverse övergångsformer. Förstadier till dagens Kristendom och Judendom.

För en genomsnittlig svensk läsare av böcker som “Hatar Gud Kvinnor?” torde det vara självklart att det som tas upp i denna bok inte gäller modern kristendom i allmänhet, än mindre alla kristna. Utan att det handlar om delar av det kristna kulturarvet.

Samma sak är sant om islam: Det som tas upp i denna bok gäller inte modern Islam i allmänhet, än mindre alla muslimer. Utan att det handlar om delar av det islamska kulturarvet.

Sen är det givetvis så att kungahusen i gamla kristna teokratiska diktaturer som till exempel Sverige har förlorat sin makt, medan länder som Saudiarabien fortfarande har kungamakt på riktigt – en diktatur som försöker klösa sig fast vid makten just med hjälp av religionen. Detta innebär dock INTE att vi skall gå med på tanken att just muslimer skulle vara de religiösa organisationernas egendom på något sätt.

Att den genomsnittliga svensken inte så lätt generaliserar om kristendom utifrån boken beror på att de flesta av oss vet ganska mycket om kristendom, och känner en del kristna. De flesta av oss saknar motsvarande kunskap om islam, vilket tyvärr gör det lättare att generalisera. Som motvikt rekommenderar jag boken “Vems Islam? : De kontrastrika muslimerna”.