Archive

English

Inom Hollywoods universum av filmer och teveserier finns det gott om kärlekspar som är lyckade, lyckliga och oproblematiska. Fina människor som älskar varandra på ett fint sätt, och som rent allmänt framstår som goda föredömen att avslappnat och ångestfritt låta sig inspireras av. Men bara för de tittare som råkar tillhöra amerikansk mainstream. För sexuella minoriteter ser det helt annorlunda ut.

När såg du senast en film eller teveserie där till exempel en homosexuell, en sadomasochist eller en sexarbetare tillåts ha ett bra liv? Alltså inte bara för ett litet ögonblick mellan de obligatoriska tragedierna? Att faktiskt få ha en relation som börjar okej eller bättre, fortsätter okej eller bättre, och slutar okej eller bättre? Själv kan jag tyvärr inte på rak arm komma på ett enda sådant exempel.

Visst händer det att minoritetspersoner får vara huvudpersoner. Filmerna ”50 Shades of Grey” och ”Pretty Woman” är jättepopulära. Så även teveserien ”Buffy the Vampire Slayer”. Dessa torde vara de i särklass mest kända, och i populärkulturen mest banbrytande, skildringarna av kärleksrelation med en sadomasochist, med en sexarbetare respektive med en lesbisk.

Visst har dessa karaktärer fina kvaliteter. En snygg och stenrik sadomasochist. En snäll och vacker sexarbetare med stark vilja och gott hjärta. Två unga snygga häxor som räddar världen tillsammans och blir kära i varandra. Men vad är det egentligen för psyken och kärleksliv dessa huvudpersoner har? Aldrig de harmoniska, aldrig de lyckliga.

Nej, i stället har dessa huvudpersoner tre saker gemensamt. Nämligen tragisk bakgrund, tragisk relation, och tragiskt slut.

Tragisk bakgrund
Christian Grey i ”50 Shades” har varit med om alla slags hemskheter. Han utsattes för svält och övergrepp, hans mamma knarkade ihjäl sig när han var fyra år gammal, och under mer än två tredjedelar av hans tid som tonåring var han sexslav åt en mycket äldre kvinna – en väninna till hans mamma.

Vivian i ”Pretty Woman” har farit väldigt illa som sexarbetare. Det lilla hon berättar om sitt liv fokuserar på hur dåligt hon har mått, och själva filmen börjar för övrigt med att hennes mördade kollegas lik släpas fram ur en container.

Tara i ”Buffy the Vampire Slayer” kom från en förtryckande familj som under alla år bland annat lurade henne att tro att hon är en demon. ”I lived my life in shadow, never the sun on my face”, som hon sammanfattar sitt liv.

Tragisk relation
Christian Grey i ”50 Shades” beskriver sig själv som ”50 shades of fucked up”. Och det med all rätt. Han tål inte känslomässig eller fysisk intimitet, och beter sig allmänt muppigt och creepy. Hans sadomasochistiska läggning verkar i första hand vara hans förevändning för att slippa kommunicera på allvar.

Vivian i ”Pretty Woman” blir gång på gång utsatt för misstro och förnedring. Inte bara från omgivningen i största allmänhet, utan även från Edward som hon av någon anledning ändå håller på och kärar ner sig i.

Tara i ”Buffy the Vampire Slayer” hålls hemlig jättelänge. När relationen mellan henne och Willow väl blir officiell dröjer det länge till deras första kyss. När den väl kommer så är det under jättetragiska omständigheter: En god vän till Willow har precis dött, hon är är jätteförtvivlad och Tara kysser henne för att trösta henne. Kort därefter blir Tara utsatt för övernaturliga övergrepp som förstör hennes hjärna, så Willow får bli hennes personliga assistent. När hon väl har tillfrisknat börjar Willow själv utsätta henne för övergrepp, vilket driver henne till att lämna henne.

Tragiskt slut
Christian tar ut sin vrede och förtvivlan på sin flickvän så att hon får känna sig tillräckligt äcklad och arg och otrygg för att dumpa honom åt helvete i sorg och vrede.

Vivian blir utsatt för ett våldtäktsförsök av Edwards affärspartner, och bryter strax därefter kontakten med Edward eftersom han inte vill ha ett riktigt förhållande med henne utan bara fortsätta köpa sexuella tjänster av henne. I orginalmanus slutar det hela med att hon tar en överdos knark och dör, men i själva filmen skohornar de i stället in att hon plötsligt inte är sexarbetare så att sagan i stället kan få ett lyckligt slut för en kvinna som minsann inte alls tillhör den stigmatiserade minoriteten så det så. Detta kommer väldigt abrupt under filmens allra sista minuter: Plötsligt slutar Vivian vara sexarbetare, och därefter söker Edward upp henne för att bli ihop med henne på riktigt.

Tara och Willow försonas till sist. Då kommer de för första gången i närheten av att ha en sexscen, och då blir Tara plötsligt mördad av någon random idiot. Vilket förvandlar Willow till en galen ”Psycho Lesbian” vars stora dilemma i livet är om hon ska nöja sig med att bli seriemördare eller om hon ska slå på stort och förgöra hela världen.

Hur representativa är dessa tre exempel?
Tyvärr är de nog väldigt representativa för underhållningsbranschens huvudfåra. Visst finns det andra filmer och serier, men hur mycket mer positiv bild brukar de ge?

Secretary är på många sätt en gullig romantisk komedi om en sadomasochistisk relation. Men filmens första scen är att den masochistiska huvudpersonen blir villkorligt frigiven från ett mentalsjukhus. Att masochism, åtminstone i hennes fall, är djupt sammanflätat med självskadebeteende och psykisk ohälsa löper som en röd tråd genom filmen. ”Preaching to the perverted” är också en ganska gullig romantisk komedi, en där varken masochisten eller hans domina framställs som psykiskt störd. Å andra sidan ägnar han det mesta av filmen åt att hata sadomasochism, och framför allt är filmen extremt okänd jämfört med de båda andra filmerna.

Independence Day innehåller en sexarbetare som i sig själv är en juste och oproblematisk karaktär, men under första halvan av filmen existerar hon bara som förklaring till varför huvudpersonen inte har kunnat bli astronaut: Eftersom han har valt att fortsätta vara gift med henne trots att hon jobbar som strippa så har stigmatiseringen av henne smittat av sig på honom, och detta har dödat hans karriärmöjligheter.

Den sjunde säsongen av Buffy the Vampire Slayer innehåller en ny lesbisk kärleksrelation, efter Taras död i sjätte säsongen. Men denna nya relation får väldigt lite utrymme i säsongen, och är med en ny biperson som får på tok för lite screentime för att ha någon chans till karaktärsutveckling. Av den lilla tid som läggs på Willow och hennes nya flickvän används en del till att etablera att Willow fortfarande har kvar sina tendenser till att begå övernaturliga övergrepp, så att bristande självbevarelsedrift är en grundförutsättning för att hennes nya flickvän ska stanna hos henne. Serien ”Orange is the new black” bygger på en lesbisk relation – närmare bestämt en relation som förstörde båda kvinnornas liv och ledde till att huvudpersonen hamnade i fängelse. Och så vidare.

Nu har jag använt just sadomasochister, sexarbetare och homosexuella som exempel på hur stigmatiserande sexuella minoriteter blir behandlade av Hollywood. Samma fenomen gäller även andra minoriteter. Polyamorösa relationer, hur ofta får de en välvillig porträttering? I den mån de alls existerar? Den edna mainstramfilm jag kommer på så där på rak arm är 2012, där ett triangeldrama utvecklar sig till att de båda männen börjar samarbeta med varandra. Precis när det verkar som att de äntligen ska komma överens om att låta tjejen vara ihop med dem båda två, då säger det plötsligt splatt och den ena mannen har gått en plötslig och brutal död till mötes.

Men tvåsamma heterosexuella vaniljrelationer då, undrar du kanske? Är inte de också ofta problemfyllda på film? Javisst, ofta. Men långtifrån alltid. När det gäller just tvåsamma heterosexuella vaniljrelationer, då finns det även många oproblematiska relationer att hämta trygghet och inspiration från. Problemet med filmer som ”50 shades” och ”Pretty Woman” och serier som ”Buffy the Vampire Slayer” är inte dessa verk i sig, utan bristen på andra verk som framställer de berörda sexuella minoriteterna på ett mer avspänt och juste sätt.

Nej. Kan vi inte pretty please få några sådana filmer och serier? Är det inte på tiden att det börjar komma en del sådant? Att även minoriteter kan få framställas som vanliga vettiga människor? Inte bara som monster att hata eller som trasiga miffon att tycka synd om och hoppas att de plötsligt kommer att bli botade?

Två disclaimers!

Första disclaimern
Min kritik handlar om strukturer, inte om enskilda filmer eller serier. Det är helt okej att gestalta en relation med tragisk bakgrund, tragisk fortsättning och tragiskt slut, oavsett vad inblandade parter har för sexuell läggning, identitet, praktik eller whatever. Problemet handlar alltså inte om de exempel jag nämner, utan om bristen på motbilder.

Nämn tre exempel där mainstreamheterosexuella relationer är tragedier, och det är lätt att nämna tre motexempel på populära filmer och serier där mainstreamheterosexuella relationer är helt oproblematiska och bara finns med som en positiv grej. Och även när relationen slutar tragiskt så har det vanligtvis inte ett smack med läggning eller dylikt att göra, utan beror på yttre orsaker. När folk dör i Titanic så är det för att båten sjunker, inte för att huvudpersonerna är sådana där konstiga monogama heterosexuella. Problemet med de tre exempel jag nämner är att de med sina tragedier och allt intar en särställning som mainstreamkulturens första riktigt stora skildring av en sexuell minoritet, och det finns väldigt ont om kända motbilder där icke-uppfuckade personer från minoriteten i fråga får ha icke-uppfuckade kärleksrelationer.

Andra disclaimern
Just när det gäller homosexualitet börjar det sakta men säkert etablera sig sådana motbilder även inom mainstream. “Modern Family” och “But I’m a cheerleader” har nämnts i diskussioner kring mitt inlägg. Tyvärr har jag inte sett denna serie respektive film, men det sägs att båda är rätt populära inom mainstream och att de innehåller samkönade relationer som i sig själva är helt oproblematiska – även om huvudpersonerna i “But I’m a cheerleader” utsätts för många puckade homofober så är detta problem som kommmer utifrån snarare än at vara en del av själva relationen. Jag hoppas att detta stämmer, och att motsvarande motbilder refter hand kommer att börja dyka upp även när det gäller sexarbetare respektive sadomasochister och andra BDSMF:are. Liksom för polyamorösa/flersamma, för den delen.

Tänk er filmen Wargames. Huvudpersonen börjar spela dataspel med en superdator, vilken får sig en knäpp och bestämmer sig för att starta kärnvapenkrig på riktigt. Sen handlar restan av filmen om hur huvudpersonen och hans flickvän tillsammans försöker stoppa den galna superdatorn. Tillsammans övertalar de professorn som en gång skapade datorn att hjälpa till med att få stopp på den. Längs vägen fördjupar huvudpersonen och hans flickvän sin gemensamma kärleksrelation, och stöttar varandra genom skräcken för att världen ska gå under. Deras relation och deras sexuella läggning/identitet/praktik är helt oproblematiska: De utgör inte en del av filmens problem, utan hör tvärtom helt och enbart till de goda motkrafterna mot allt det hemska. Just därför tänker man inte på deras relation, den är för självklar för att fundera över. Detta är hur vanligt som helst, tusentals filmer följer samma mönster.

Tänk er nu samma film en gång till, men gör om flickvännen till en pojkvän eller lägg till att de har ett BDSM-förhållande – samtidigt som deras relation fortsätter att vara gulligt oproblematisk och fortfarande enbart fyller funktionen av att vara en positiv motkraft till det hemska utomstående hot de måste hantera.

Det är detta som saknas: Filmer och serier där personer från sexuella minoriteter tillåts finnas med på denna typ av positiva sätt, där de enbart behöver möta problem som inte har med deras sexuella läggning/identitet/praktik att göra.

Sisådärja. Nu har jag varit och sett filmen ”50 shades of Grey”. Igår kväll var vi ett gäng från RFSU och RFSL som gick och såg den tillsammans. En film om en tragisk man som inte kan hantera kärlek och som i sitt djupa självförakt säger sig vara ”fifty shades of fucked up”.

Handlingen börjar enkelt. Pojke möter flicka, pojke bjuder flicka på dejt, pojke får panik och kalla fötter så att han snabbt avbryter dejten (mumlandes något om att han inte är rätt man för henne), pojke skickar flicka svindyr present (närmare bestämt en förstautgåva av en gammal klassisk bok som gick till litteraturhistorien med sitt budskap om att flickor som blivit våldtagna också kan vara fina flickor trots att de inte är oskuld längre), flicka himlar med ögonen och tycker att nu får du för fasen skärpa dig. Därefter fortsätter tjejen att umgås med killen, trots att hon redan insett att han är ett praktmiffo. Detta eftersom han är både snygg och spännande, med förmåga att bjuda på både lyx och exotisk sexualitet. En får ta det onda med det goda. Eller något sånt.

Men, skulle inte filmen handla om BDSM? Om Bondage, Dominans och SadoMasochism? Är det inte det som alla har pratat om när det gäller den här filmen? Meh.

Filmen handlar om en känslomässigt distanserad och förvirrad kille som hatar sig själv, som har tonvis med känslomässigt bagage, och som är väldigt obekväm med relationer. Som träffar en tjej som helt saknar tidigare erfarenhet av vuxna relationer. Killen är en framgångsrik affärsman, medan hon är nyutexaminerad från universitetet.

Han tål inte beröring, är livrädd för att släppa henne nära känslomässigt, och vill inte sova tillsammans. Han är målmedveten när det gäller sexuell utlevnad, men totalt handfallen när det gäller att bygga en djupare kontakt. Till exempel är det en sexuell grej han vill göra, en grej som hon aldrig har prövat tidigare och har all anledning att vara väldigt nervös inför. När han väl får henne att gå med på att ta detta stora steg med honom, hur hanterar han då detta? Jo, direkt efter att ha gett henne cirka 30 sekunders sexuell utlevnad så säger han ungefär ”och förresten så måste jag sticka och jobba nu, hej då!”. Hon verkade verkligen gilla sexleken när den pågick, men när han sen bara drar efteråt blir hon – föga förvånande – full av tvivel och börjar gråta.

Vad har då BDSM med den här historien att göra? Well, inte speciellt mycket. Visst, huvudpersonerna har några heta sexscener, varav de flesta innehåller BDSM. Den scen som jag nyss nämnde att han smet ifrån, det var första gången någonsin han gav henne smisk. Men fokus ligger inte på den sexuella utlevnaden och njutningen, utan på att killen är ett praktmiffo som fuckar upp alltihopa. Vilket inte har ett smack med BDSM att göra. Den sexuella kontakt han smet ifrån råkade visserligen vara just BDSM, men om den i stället hade varit hennes första gång för oralsex eller whatever så hade hans beteende varit lika miffo och hennes reaktion lika begriplig.

I den här filmen blir BDSM dominansdynamik i första hand ett verktyg för killens kamp för att undvika beröring och undvika att prata om känslor. Genom att gömma sig bakom sin roll som ”dominant” kan han smita från att konfrontera sig själv eller henne, för att i stället gömma sig bakom olika varianter av ”gör som jag säger, för att jag har sagt det”.

Han växlar ständigt mellan att bete sig extremt reserverat och att bete sig extremt gränslöst. Växlar mellan att vara jättenoga med att respektera hennes gränser och att vara extremt påstridig. Vid ett tillfälle rentav flyga på henne så att det närmast verkar som ren tur att han råkade hamna på rätt sida av gränsen till våldtäkt. Hans sätt att presentera sin sadomasochistiska läggning för henne pendlar också mellan säljsnack och något som mest verkar vara internaliserad kategorism eller internaliserad parafobi – alltså samma sak som ”internaliserad homofobi”, fast för andra minoriteter än just homosexuella. I början gör han verkligen sitt bästa för att hon ska se hans läggning som en mörk hemlighet. Och på slutet verkar deras utlevnad mest handla om att hjälpas åt att bevisa för varandra att BDSM är något dåligt. Dagens tips: När ni redan är arga och förtvivlade och konstaterar att ni misslyckas med att kommunicera med varandra, då är det INTE rätt tillfälle att tänja de sexuella gränserna med experiment som utgör ett extremt stort steg för någon av de inblandade… mkey?

Rent allmänt är tjejen inte på långa vägar lika illa som killen, men har helt klart en del miffofasoner hon också. När hon precis har flyttat ihop med med sin helt nyblivna pojkvän och ändå bestämmer sig för att åka iväg till en annan delstat för att hälsa på sin mamma, när bestämmer hon sig då för att berätta detta för sin nyblivna sambo? Jo, kvällen innan hon ska åka. Och hon berättar det inte i enrum, utan inför hela hans familj som hon mycket väl vet aldrig har sett honom med en flickvän förut. Cheezus.

Allt som allt utgör filmen ett intressant psykologiskt drama om två ganska uppfuckade människor och deras tafatta försök att närma sig varandra. Mitt enda klagomål gäller inte själva den här filmen, utan bristen på filmer som gestaltar människor som håller på med BDSM utan att vara helt uppfuckade i skallen. De flesta sadomasochister och andra BDSMF:are (där F står för fetischism) är vanliga vettiga människor, utan Christian Greys fruktansvärda kollektion av oläkta barndomstrauman.

Kampen för allas lika värde är blocköverskridande. Gång på gång finner sig liberaler och socialister sida vid sida i kampen mot rasism, sexism, homofobi eller något annat fokus av kategorism. Sida vid sida både med varandra och med aktivister som håller sig utanför blockpolitiken. Tyvärr är försöken att marginalisera dessa kamper även de blocköverskridande. Gång på gång händer det att en debattör från det ena eller andra blocket försöker avfärda kampen för en utsatt minoritet genom att konstruera denna kamp som något som egentligen tillhör den andra sidan.

Nu senast Aftonbladets Åsa Lindeborg, med ett tappert försök att framställa kamp för transpersoner som något fult och suspekt. Bland annat genom att flitigt använda ordet ”liberal” som ett skällsord att kleta ner kampen med, så att ingen lydigt gruppidentitetsmedveten vänstermänniska ska våga ta i kampen med tång ens en gång. Andra skällsord som används i samma artikel är ”åsiktspolis” och ”identitetspolitik”.

Att i svepande ordalag anklaga motståndarsidan för att vara ”åsiktspoliser” ligger snubblande nära det klassiska ”jag är inte rasist, men…”, till exempel ”…alla vet ju hur det är egentligen, men det får man ju inte säga i det här landet”. Vanligtvis då med hänvisning till ”kulturmarxisterna”, ”pk-maffian”, ”feministerna” eller dylikt.

Det handlar om att skapa en bild av att kampen är ondsint, eller åtminstone suspekt. Att de som för den borde skämmas, så där i största allmänhet. Lindeborg börjar med att konstatera att att de ämnen hon diskuterar är komplexa, och hon hävdar att hon själv bara har frågor. Men de frågor hon ställer bygger på premissen att en ökänt dogmatisk och polariserande debattör och hennes anhängare är oskyldiga offer medan motståndarsidan ensam står för alla övertramp.

Debattören i fråga är Kajsa Ekis Ekman. Känd för en bok som håller sig sig till en strikt könsbinär cis-normativ analys där transkvinnor och promiskuösa inte är riktiga kvinnor. Transkvinnor erkänns inte vara kvinnor, utan konstrueras som tjuvaktiga infiltratörer som försöker stjäla en kvinnlighet de inte har rätt till. Medan cis-kvinnor som kan ha sex utan att sätta sina själar i pant erkänns existera men avfärdas som dåliga kvinnor. Lindeborg framställer det som att Ekman och hennes anhängare i allmänhet är resonabla och vidsynta, medan de som är kritiska mot Ekman i största allmänhet är oresonliga fanatiker som i allmänhet ägnar sig åt att splittra rörelsen och begå diverse grova övertramp. Hur sannolikt är det att denna bild är något annat än avgrundsdjupt partisk till Ekman-sidans fördel? Inte särskilt.

Debatt ska föras med argument, inte med hotelser. Det är helt oacceptabelt att försöka få någon avskedad från sitt jobb för att hen är för eller emot Ekmans bok. Personligen tror jag att sådana övertramp lyckligtvis är extremt ovanliga på båda sidor. I den mån de alls förekommer tror jag för övrigt att de mycket oftare begås av Ekmans meningsfränder än av hennes motståndare.

Dessutom måste vi komma ihåg att det finns en grundläggande obalans i denna debatt. Samma obalans som i ”balansen” mellan homosexuellas rätt att finnas och konservativa kristnas ”rätt” att förvägra homosexuella rätten att existera. Ja, när TERF:s (Trans Excluding Radical Feminists) kämpar för sin rätt att få diskvalificera transkvinnor som kvinnor och hetsa mot transpersoner i största allmänhet… då är detta inte en kamp som är moraliskt jämbördig med transpersoners kamp för att få slippa bli diskvalificerade och hetsade mot.

Detta innebär inte att det skulle vara okej med övertramp från transpersoners och transaktivisters sida, men det innebär att vi behöver vara extra försiktiga med hur vi diskuterar verkliga och påstådda övertramp. Någon sådan försiktighet kan jag inte se från Lindeborgs sida. I hennes berättelse är det en självklar utgångspunkt att all skuld ligger helt och enbart på transpersonerna och deras allierade. Medan de som diskvalificerar och skambelägger transpersoners könsidentitet på sin höjd kan tänkas ha råkat använda fel pronomen någon gång. Bara ett litet ”nämen hoppsan då, så det kan råka bli”. Bara för att Ekman dikterar snäva gränser för såväl könsuttryck och könsidentitet som sexuella uttryck och sexuell identitet ska det väl inte vara okej för de hon fördömer att reagera på detta? Typ.

Där kommer vi då också in på det fantastiska ordet identitetspolitik. Ett starkt negativt värdeladdat ord. Att driva identitetspolitik är något mycket suspekt. I Lindeborgs version är identitetspolitik att vara emot jämlikhet, med hänvisning till att någon ospecificerad person någonstans någon gång ska ha sagt något om att ordet jämlikhet förutsätter könsbinaritet. Däremot är det enligt Lindeborg tydligen inte identitetspolitik när Ekman fastslår dogmer för hur varje människas könsidentitet, könsuttryck, sexuella identitet och sexuella uttryck måste vara för att duga.

Vad lägger vi egentligen i ordet ”identitetspolitik”? I antropologen Thomas Hyland Eriksens bok ”Rötter och Fötter” förknippas ordet bland annat med att omfamna hedersmord och Usama Bin Ladin, vilket i sin tur presenteras som ett alternativ till att viga sitt liv åt kapitalistisk konsumtionskultur. I Stanford Encyclopedia of Philosophy framställs ”Identity Politics” som en bred term som kan betyda lite vad som helst när det gäller kamp för minoriteters självbestämmande eller minoritetspersoners rättigheter.

Det är lätt att se hur dessa breda svepande definitioner är ohyggligt lätta att missbruka på det sätt som Lindeborg gör. Att inte bara använda ordet med så negativa konnotationer som möjligt. Utan att i en kamp om identiteter bara använda ordet om de som försvarar minoriteter, inte om de som i den rena och sanna identitetens namn bekämpar minoriteter och stigmatiserade grupper i samhället. Ta riktigt dålig identitetspolitik och framställa det som att det är så transpersoner och deras allierade i allmänhet är. Problemet är alltså inte att Lindeborg kritiserar vissa avarter i debatten. Det gör hon rätt i. Problemet är att hennes kritik är skev och enkelriktad på ett sätt som blir orättvist stigmatiserande.

Själv har jag alltid kämpat för varje människas rätt att definiera sig själv och leva sitt eget liv efter eget huvud, utan att för den skull förlora sin värdighet och sina rättigheter som medmänniska. Det handlar inte om kamp för identiteter i sig, utan om kamp för de människor vars identiteter används som måltavlor för fördomar, hat och diskriminering. Det handlar om att stå upp för universella mänskliga rättigheter, så som de uttrycks i den universella deklarationen om de mänskliga rättigheterna i allmänhet och dess andra paragraf i synnerhet.

Lindeborg får gärna avfärda mig som ”liberal”, i en trist blockpolitik som kretsar kring att bygga en identitet som antingen socialist eller liberal för att sedan hata den andra sidan djupt och innerligt. Men för mig är det självklart att de universella mänskliga rättigheterna är just universella. Att vi alla bör stå upp för dem, oavsett om vi identifierar oss som liberaler eller socialister eller något annat eller inte håller oss med någon politisk flockidentitet alls. Att vi som konsekvens av dessa universella mänskliga rättigheter bör stå upp för alla människor. Vilket inkluderar att kämpa mot de strukturer av fördomar, bigotteri och diskriminering som drabbar utsatta minoriteter. Men inte att argumentera för att de som står upp för minoriteter borde hålla tyst och skämmas för att de ”splittrar” den enda sanna kampen. Detta oavsett om denna är ”klasskampen” eller ”kampen för individen-bestämd-form-singular” eller något annat.

Idag träffade jag en mamma vars lilla barn var mitt emellan bebis och tultare. Vad är då en tultare? Jo, på engelska delas barnens åldrar ofta in i ”baby, toddler, pre-teen och teen”. Ordet toddler tycker jag är gulligt, så för några år sedan importerade jag det lite halvt till svenskan genom att börja kalla den åldersgruppen för tultare. De börjar ju sin tid i denna åldersgrupp med att tulta runt, på sina små ben. (Att tulta: ”gå med osäkra steg (om små barn)”)

Just det här barnet var alltså mitt mellan bebis/baby och tultare/toddler. Hen kunde gå, litegrann, med mammans hjälp. Kunde kanske ta något enstaka steg själv.

För mig var detta en påminnelse om att kategorier inte existerar ute i den fysiska verkligheten. Visst existerar de, men bara i de interna verkligheter som utgörs av våra psyken och i de sociala verkligheter som utgörs av våra kulturer. Gränsen mellan åldersgrupper, precis som mellan alla andra grupper, är alltid flytande.

Men myndighetsåldern då, undrar ni kanske? Det är väl ändå en skarp gräns? Javisst, men den gör ju inte heller anspråk på att vara en del av naturen, utan hör helt och hållet hemma i kulturen. Den innebär helt enkelt att de personer som har levt ett visst antal dagar faktiskt har levt detta antal dagar, och att samhället har bestämt att det är efter detta antal dagar som samhället anförtror dem att få rösta.

Det lilla barnet på restaurangen var inte redo att gå, än mindre redo att rösta. Snart kommer hen att kunna gå på riktigt. Då är hen inte en bebis längre, utan en tultare. Tills dess sitter hen fast mellan dessa båda kategorier. För långt kommen för att fortfarande riktigt vara bebis, inte tillräckligt långt gången för att redan riktigt vara tultare.

När kommer detta barn vara mogen att rösta? Tja, inte än på många år i alla fall. Blir väl någon gång mellan 15 och 25 ungefär.

Om hen blir politiskt intresserad innan artonårsdagen är chansen god att hen ändå får vara med och rösta i nästa val – det är ju trots allt fyra år mellan dem. Kanske kommer hen att missa ett val, och det är ju lite trist… men att ge sig till tåls till nästa val är inte så stor uppoffring. I gengäld slipper en massa andra barn ta ansvar för hur landet styrs. Och det ansvaret kan ibland vara tungt att bära.

Om hen i stället inte känner sig redo att rösta när första valet kommer, ja, då kan hen ju självmant hoppa över att rösta denna gång. Och om hen röstar på något dumt så kan hen ju alltid ursäkta sig med att alla mognar i sin egen takt men att samhället måste dra gränsen någonstans. För individuell rösträttsålder vill vi INTE ha. Fatta vilken dragkamp det skulle bli, när olika politiska grupper kämpar för att just de som är benägna att rösta på just deras parti ska få sin rösträtt först – och att de som riskerar att rösta på något annat parti helst aldrig ska få sin rösträtt.

Nej, artonårsgränsen är en bra kompromiss. Men för att gå behövs det inte några regleringar. Det kommer när det kommer.

(Note: In the text version below, I summarize what I said in the video. It is not a transscript.)

***

Have you ever enjoyed a movie that made you cry? Have you ever screamed in a roller-coaster, and then wanted to go there again? Well, people often enjoy things that might not seem very enjoyable. For example, some people enjoy being controlled, humiliated or whipped… but only if it’s done by the right person, in the right way and in the right context. This is often called “BDSM”.

As I’m writing this, my twitterfeed and other newssources has exploded with outrage over a Daily Beast and Jezebel text called “Spanking for Jesus”. This text attacks a subculture called “Christian Domestic Discipline”. However, their primary evidence turned out to be fake. So this subculture may or may not even exist.

BDSM need to be gender neutral, and neutral to religion: Pushing or manipulating someone into doing BDSM very easily become abusive or otherwise destructive, and it is therefore not okay. If you ever feel that you *must* be dominant or submissive because of your gender or religion, there’s a big risk that you will push yourself or others into situations where at least one of you get hurt.

The daily Beast and Jezebel article could have been about this. It wasn’t. It was a load of paraphobia – prejudice and bigotry against sexual minorities, in this case sadomasochists. Sensationalism designed to take people who enjoy getting spanked and make them look crazy.

Both articles put their emphasis on a couple called Chelsea and Clint. Daily Beast attacks them on a personal level, while Jezebel attack a book they have written and self-published online. Both articles are trying to convince the entire world that this couple are evil crazy Christians. However, the book doesn’t support these claims at all.

In spite of being presented by Jezebel as the primary evidence for these two individuals (and by guilt by association, anyone else who might like spanking) being “fucked up”, the book doesn’t even mention gender or religion. It instead puts emphasis on consent, that you shouldn’t get into any of that kind of stuff unless you really want to.

After following the link from Jezebel, I have now read much of the book. Skimmed the rest, and searched for a lot of keywords. As far as I can tell, the book is equally useful for gay couples as for straight couples. It is equally useful for heterosexual couples who want the woman to have the dominant role as it is for couples who want the man to have that role. And it is equally useful for atheists as it is for Christians. There is nothing in that book that suggests that a christian woman ought to be submissive, or any oppressive bullshit like that. And I didn’t see anything like that on their site either.

Are Chelsea and Clint even Christians? I don’t know, I don’t care. It should be okay for Christian couples to enjoy domination dynamics, if they are into that sort of thing. What should NOT be okay is to pressure or manipulate anyone to participate. It is not okay to send the message that men and women SHOULD be dominant and submissive, respectively. These articles attack Chelsea and Clint without any evidence that they have spread any such message – on the contrary, the evidence points in the opposite direction.

What Chelsea and Clint are talking about is “Domestic Discipline”. Not “Christian Domestic Discipline”. Jezebel points to a yahoo group that looks rather creepy, at least the way Jezebel present it – it should however be noted that the most damaging part of the presentation is not part of the actual quote, but instead added by Jezebel. And that they don’t even claim that Chelsea and Clint are members: They merely imply this by context.

The Domestic Discipline Chelsea and Clint present in their book seem to be what most people would call a specific form of BDSM. They claim that it is not BDSM, and that is true in the sense that it is not those other things that ALSO are BDSM. Domestic Discipline is about domination dynamics in long-term relationships. Not about games in the bedroom or about playing around with strangers. They seem to think that the concept of BDSM is limited to such games. Which in some local subcultures may very well be the case, although it’s not true in general.

***

(This video is a few months old. But I decided early that I would transcribe it, and didn’t get around to do that until now.)

***

Racism and sexism can be a matter of individuals being prejudiced or bigoted. It can also be a matter of oppressive social structures, where people get discriminate and marginalized. And it’s also a matter of prejudice and bigotry being built into the “common sense”, those things that everybody take for granted.

Racism can happen to any race and people of any race, and sexism can happen to either gender or people of either gender. But this is not evenly distributed: In most societies, one race is norm and one gender is norm.

In USA and Europe, one could argue that there’s a white norm and a male norm. It’s considered more “normal”, in a way, to be white and to be male. This really sucks. This kind of norms sucks no matter what categories of people have a little bit to gain, and what categories of people have a lot to lose. It’s unfair, it sucks.

When such a norm is established, the category that is the norm is usually made invisible. A white man is not a white man: He’s a person, period. A man is not a man, a man is just a person. It is a woman who is a woman: The man is the norm, the woman is the exception. And in the same way, in western society, white people are not considered white. They are considered people. While people of African or Asian heritage are considered as such, and being stereotyped and so on. And this is all really unfair.

One problem here is that no individual belongs to just one category. Everybody has a skin-color and a gender. And we also have all these other categorizations. With religion or other belief, Sexuality or sexual orientation, and so on and so on.

This becomes a problem in many ways. Not least when people are trying to fight against one oppression while neglecting the others. When people fight for the rights of women, it’s very easy to slip into fighting only for the rights of white women. And when people fight for the rights of African-Americans or Asian-Americans, this easily becomes a struggle actually only for African-American or Asian-American men. A struggle for the normative group WITHIN the marginalized group. This IS racism and sexism, respectively.

One very creepy form of sexism is sexual entitlement. People who believe that other people should have sex with them or relationships with them because this is something that they are entitled to. Something that they deserve or have a right to. Or whatever. This is not a good thing.

Sexuality should be mutual. If you do something together, romantically or sexually, it should be because both (or everybody involved) wants to. You shouldn’t try to coerce or guilt-trip people into pretending to want it. You should try to make them actually want it, in good and just ways.

The reasons some men make up, for why women would have some kind of obligation or duty to sleep with them, or not sleep with other men or women or whatever might be in their sexual orientation… Well, these reasons are plentiful, very diverse, and they all suck.

Sometimes, they are about race. There are two main versions here. One is to demand racial loyalty. Demand that women sleep with men of the same skin-color. And the other is to accuse the women of being racists. “If you don’t sleep with me, it’s because you are a racist who hate my skin-color, blah blah blah, blah.”

These reasons are both extremely much bullshit, and they really drag the real struggle against racism into the dirt. Yet another way to despise it, another reason.

Some people take this both ways. They argue that “Hey, I’m not white. An I live in a white-dominated society. Therefore, I have a right to women who share my skin-color. If they don’t sleep with me, the they are BOTH racists AND race-traitors.” Totally dishonest argument.

My own experience with this kind of bullshit is mostly limited to white racists. But I have also encountered some really whiny Asian-American men. I can understand that they are upset with certain injustices in American society, I really do. But it doesn’t give them any right or reason to pick on women. Much less demand racial segregation.

It’s bad enough when openly racist supremacists demand racial segregation. But it’s totally pathetic when people who pretend to be against racism want men to be free while they want women to be oppressed. And they don’t even understand that this is what they’re talking about. Probably because they see the man of skin-color as a person of skin-color, while seeing women as some kind of special case, some kind of extension of the men, some kind of property of the men. And this all really sucks. Racism and sexism always suck, in all its forms.

Racism is not a valid excuse for sexism, or vice versa. Wel all need to learn to see and respect each others as individuals. And overcome and break down oppressive social structures. Without building up new ones. And for the record, since someone asked: No, I don’t live in America. Those skyscrapers over there are Jakarta, not New York. I currently live in Indonesia, a country where being white is not the norm. We are some kind of exotic creatures that people find very interesting and amusing, and love to stereotype.