Archive

Kategorism

Det smörgåsbord av sexualiteter som ibland kallas för BDSMF är i sig självt könsneutralt. Varje person positionerar sig själv som sadist/dominant/top eller masochist/undergiven/bottom. Alternativt som båda delarna, vilket kallas för switch. Eller som ingendera, alltså att vara en person som gärna tittar på och fantiserar men själv inte vill delta.

Studie efter studie visar att en stor majoritet av alla sadomasochister i första hand är masochister. Detta är oberoende av kön och könspreferens. Oavsett om hen är man eller kvinna eller något annat, och oavsett om hen är heterosexuell eller homosexuell eller något annat, så kommer en slumpvald sadomasochist inom denna grupp förmodligen att vara i första hand masochist. Detta är också den ständiga erfarenheten när det gäller ”tillgång och efterfrågan” inom BDSMF-subkulturen: En person som positionerar sig som sadist eller motsvarande har i allmänhet mycket lättare att hitta en partner eller lekkamrat än vad hen hade haft om hen hade positionerat sig som masochist eller motsvarande.

I sig självt frikopplar BDSMF alltså sexualitet och makt från könstillhörighet. Därmed inte sagt att det inte skulle finnas några könade normer, strukturer och fördomar som påverkar BDSMF-folk. Vilket det så klart gör. En ofta återkommande stereotyp handlar om att BDSMF skulle vara könat. Det framstår som att sadomasochism skulle röra sig om män som slår och bestämmer över kvinnor. Vad beror denna stereotyp på?

För min del tror jag att det rör sig om tre huvudsakliga faktorer: Maskulinitetsnormer, efterfrågan & kategorism. Dessa fungerar i första hand oberoende av varandra, även om det också finns viss samverkan mellan dem.

Maskulinitetsnormer
Män har en väldigt stark kulturell press på sig att inte framstå som svaga eller underlägsna. En man måste vara stor och stark och i kontroll. Sålunda har män dels en press på sig att förtiga sin undergivna eller masochistiska sida, och dels en press på sig att framhäva son dominanta eller sadistiska sida. En man som är dominant sadist är sålunda mycket mer benägen att vara öppen med sin läggning än vad en man som är undergiven masochist är. Personligen har jag stött på flera tvåkönade par där mannn var undergiven och kvinnan dominant, men där mannen gärna låtsades inför omvärlden att det var tvärtom.
Samtidigt kan män som inte alls är lagda åt BDSMF låtsas vara dominanta i BDSMF-bemärkelse. Alltså i hopp om att bli sedda som mer maskulina. Eller i hopp om att med sin förmenta dominanta läggning som förevändning kunna komma undan med att bete sig illa mot folk på stereotypt maskulina sätt. ”Att jag försöker bestämma över allt och alla? Det är bara för att jag är dominant!”. I själva verket rår människor visserligen inte för sina eventuella impulser, men däremot rår de för hur de hanterar dem. Så även om mannen som försöker skylla ifrån sig på ”att vara dominant” faktiskt har en dominant BDSMF-läggning på riktigt så är det ändå inte någon ursäkt.

Efterfrågan skapar tillgång
Dejtingmarknaden är överfull av ensamma heterosexuella män som letar efter kvinnor. Tillgång och efterfrågan placerar män och undergivna som mindre eftertraktade grupper i allmänhet, och undergivna män som en mindre eftertraktad grupp i synnerhet. Inte konstigt alls då att en person som är switch gärna betonar sin dominanta sida för att lättare få en partner, och att denna tendens är som allra starkast bland heterosexuella män. Om det även efter denna justering kvarstår ett underskott på heterosexuella dominanta män så fylls den luckan snabbt av män som väldigt gärna vill ha någon att knulla med och som är beredda att presentera sig som dominanta sadister i hopp om att lättare locka till sig en tjej.

Kategorism (särskilt sexism och parafobi)
Visserligen avskaffades sjukdomsstämpeln mot BDSMF redan den 1:a januari 2009, men det finns fortfarande massor av kategorism (alltså fördomar, bigotteri och diskriminering) mot människor som utövar BDSMF och/eller har en BDSMF-identitet.

Människor gillar att bekräfta sina stereotyper och fördomar. I ett traditionellt heteronormativt tänkande förutsätts en relation bestå av en manlig person som bestämmer och en kvinnlig person som är underordnad. När normativa människor ser ett samkönat par undrar de ofta ”vem som är mannen i förhållandet”. Eller helt enkelt tillskriver den ena parten en sådan roll. Inte konstigt då att folk försöker skohorna in även BDSMF i en idé om manlig dominans och kvinnlig underkastelse. Inom BDSMF finns det ju relationer som består av en dominant man och en undergiven kvinna. Så enkelt då att förminska dessa relationer till en stereotyp att representera all BDSMF och att samtidigt osynliggöra de många BDSMF-relationer som på ett eller annat sätt inte passar in i den stereotypa mallen.

I en del fall blir det betydligt värre än så. Människor som föraktar en utsatt minoritet och göder fördomar mot den vill inte se sig själva som rasister, homofober, parafober eller vilket fokus av kategorism det än må röra sig om. Så då transformerar de i sina egna huvuden den utsatta minoriteten till något som är mer okej att kritisera…
* Så att det inte handlar om att vara rasist, utan om att vara emot våldtäkt och sextrakasserier. Trots att detta resonemang kräver att en osynliggör både den överväldigande majoritet av utlandsfödda i Sverige som inte begår sexualbrott och att de flesta sexualbrott i Sverige begås av personer som själva har två svenska föräldrar.
* Så att det inte handlar om att vara homofob, utan om att vara emot spridande av hiv. Trots att detta resonemang kräver att en osynliggör både att de flesta som har samkönat sex gör det på ett ansvarsfullt sätt och att de flesta som sprider hiv till sina sexpartners gör detta i tvekönade relationer.
* Så att det inte handlar om att vara parafob, utan om att vara emot ”mäns våld mot kvinnor”. Trots att detta resonemang kräver att en osynliggör både hur BDSM som sådant faktiskt fungerar och att den överväldigande majoriteten av alla relationer som faktiskt är destruktiva inte är sadomasochistiska.

Alltså, visst fasen förekommer det att män misshandlar kvinnor och sedan försöker skylla ifrån sig på att det skulle vara BDSM eller att de själva skulle vara ”dominant lagda”. Förövare tenderar att dra till med vilka förevändningar de än hoppas på att kunna få gehör för. Människor som innerst inne känner avsky inför en eller annan kategori av människor är blott alltför benägna att lyssna på den typen av resonemang.

Sammanfattning
Många har en skev bild av BDSMF, en vanföreställning om att det i första hand (eller rent av enbart) skulle handla om dominanta män och undergivna kvinnor. Detta har tre huvudorsaker:
1. Manlighetsnormer får många män att inte våga vara öppna med sin undergivenhet, eller rentav låtsas ha en dominant sida som de inte har.
2. Dejtingmarknadens överskott på män i allmänhet, på undergivna i allmänhet och på undergivna män i synnerhet uppmuntrar också män att framhäva (eller fejka) sina dominanta sidor och tona ner sina undergivna sidor.
3. Människor ser ofta det de vill se, och av olika skäl finns det många som föredrar att se BDSMF som en fråga om manlig dominans och kvinnlig underkastelse. Detta som en förevändning för att ge luft åt sina fördomar och sitt förakt mot kvinnor och/eller mot sadomasochister.

Advertisements

Kampen för allas lika värde är blocköverskridande. Gång på gång finner sig liberaler och socialister sida vid sida i kampen mot rasism, sexism, homofobi eller något annat fokus av kategorism. Sida vid sida både med varandra och med aktivister som håller sig utanför blockpolitiken. Tyvärr är försöken att marginalisera dessa kamper även de blocköverskridande. Gång på gång händer det att en debattör från det ena eller andra blocket försöker avfärda kampen för en utsatt minoritet genom att konstruera denna kamp som något som egentligen tillhör den andra sidan.

Nu senast Aftonbladets Åsa Lindeborg, med ett tappert försök att framställa kamp för transpersoner som något fult och suspekt. Bland annat genom att flitigt använda ordet ”liberal” som ett skällsord att kleta ner kampen med, så att ingen lydigt gruppidentitetsmedveten vänstermänniska ska våga ta i kampen med tång ens en gång. Andra skällsord som används i samma artikel är ”åsiktspolis” och ”identitetspolitik”.

Att i svepande ordalag anklaga motståndarsidan för att vara ”åsiktspoliser” ligger snubblande nära det klassiska ”jag är inte rasist, men…”, till exempel ”…alla vet ju hur det är egentligen, men det får man ju inte säga i det här landet”. Vanligtvis då med hänvisning till ”kulturmarxisterna”, ”pk-maffian”, ”feministerna” eller dylikt.

Det handlar om att skapa en bild av att kampen är ondsint, eller åtminstone suspekt. Att de som för den borde skämmas, så där i största allmänhet. Lindeborg börjar med att konstatera att att de ämnen hon diskuterar är komplexa, och hon hävdar att hon själv bara har frågor. Men de frågor hon ställer bygger på premissen att en ökänt dogmatisk och polariserande debattör och hennes anhängare är oskyldiga offer medan motståndarsidan ensam står för alla övertramp.

Debattören i fråga är Kajsa Ekis Ekman. Känd för en bok som håller sig sig till en strikt könsbinär cis-normativ analys där transkvinnor och promiskuösa inte är riktiga kvinnor. Transkvinnor erkänns inte vara kvinnor, utan konstrueras som tjuvaktiga infiltratörer som försöker stjäla en kvinnlighet de inte har rätt till. Medan cis-kvinnor som kan ha sex utan att sätta sina själar i pant erkänns existera men avfärdas som dåliga kvinnor. Lindeborg framställer det som att Ekman och hennes anhängare i allmänhet är resonabla och vidsynta, medan de som är kritiska mot Ekman i största allmänhet är oresonliga fanatiker som i allmänhet ägnar sig åt att splittra rörelsen och begå diverse grova övertramp. Hur sannolikt är det att denna bild är något annat än avgrundsdjupt partisk till Ekman-sidans fördel? Inte särskilt.

Debatt ska föras med argument, inte med hotelser. Det är helt oacceptabelt att försöka få någon avskedad från sitt jobb för att hen är för eller emot Ekmans bok. Personligen tror jag att sådana övertramp lyckligtvis är extremt ovanliga på båda sidor. I den mån de alls förekommer tror jag för övrigt att de mycket oftare begås av Ekmans meningsfränder än av hennes motståndare.

Dessutom måste vi komma ihåg att det finns en grundläggande obalans i denna debatt. Samma obalans som i ”balansen” mellan homosexuellas rätt att finnas och konservativa kristnas ”rätt” att förvägra homosexuella rätten att existera. Ja, när TERF:s (Trans Excluding Radical Feminists) kämpar för sin rätt att få diskvalificera transkvinnor som kvinnor och hetsa mot transpersoner i största allmänhet… då är detta inte en kamp som är moraliskt jämbördig med transpersoners kamp för att få slippa bli diskvalificerade och hetsade mot.

Detta innebär inte att det skulle vara okej med övertramp från transpersoners och transaktivisters sida, men det innebär att vi behöver vara extra försiktiga med hur vi diskuterar verkliga och påstådda övertramp. Någon sådan försiktighet kan jag inte se från Lindeborgs sida. I hennes berättelse är det en självklar utgångspunkt att all skuld ligger helt och enbart på transpersonerna och deras allierade. Medan de som diskvalificerar och skambelägger transpersoners könsidentitet på sin höjd kan tänkas ha råkat använda fel pronomen någon gång. Bara ett litet ”nämen hoppsan då, så det kan råka bli”. Bara för att Ekman dikterar snäva gränser för såväl könsuttryck och könsidentitet som sexuella uttryck och sexuell identitet ska det väl inte vara okej för de hon fördömer att reagera på detta? Typ.

Där kommer vi då också in på det fantastiska ordet identitetspolitik. Ett starkt negativt värdeladdat ord. Att driva identitetspolitik är något mycket suspekt. I Lindeborgs version är identitetspolitik att vara emot jämlikhet, med hänvisning till att någon ospecificerad person någonstans någon gång ska ha sagt något om att ordet jämlikhet förutsätter könsbinaritet. Däremot är det enligt Lindeborg tydligen inte identitetspolitik när Ekman fastslår dogmer för hur varje människas könsidentitet, könsuttryck, sexuella identitet och sexuella uttryck måste vara för att duga.

Vad lägger vi egentligen i ordet ”identitetspolitik”? I antropologen Thomas Hyland Eriksens bok ”Rötter och Fötter” förknippas ordet bland annat med att omfamna hedersmord och Usama Bin Ladin, vilket i sin tur presenteras som ett alternativ till att viga sitt liv åt kapitalistisk konsumtionskultur. I Stanford Encyclopedia of Philosophy framställs ”Identity Politics” som en bred term som kan betyda lite vad som helst när det gäller kamp för minoriteters självbestämmande eller minoritetspersoners rättigheter.

Det är lätt att se hur dessa breda svepande definitioner är ohyggligt lätta att missbruka på det sätt som Lindeborg gör. Att inte bara använda ordet med så negativa konnotationer som möjligt. Utan att i en kamp om identiteter bara använda ordet om de som försvarar minoriteter, inte om de som i den rena och sanna identitetens namn bekämpar minoriteter och stigmatiserade grupper i samhället. Ta riktigt dålig identitetspolitik och framställa det som att det är så transpersoner och deras allierade i allmänhet är. Problemet är alltså inte att Lindeborg kritiserar vissa avarter i debatten. Det gör hon rätt i. Problemet är att hennes kritik är skev och enkelriktad på ett sätt som blir orättvist stigmatiserande.

Själv har jag alltid kämpat för varje människas rätt att definiera sig själv och leva sitt eget liv efter eget huvud, utan att för den skull förlora sin värdighet och sina rättigheter som medmänniska. Det handlar inte om kamp för identiteter i sig, utan om kamp för de människor vars identiteter används som måltavlor för fördomar, hat och diskriminering. Det handlar om att stå upp för universella mänskliga rättigheter, så som de uttrycks i den universella deklarationen om de mänskliga rättigheterna i allmänhet och dess andra paragraf i synnerhet.

Lindeborg får gärna avfärda mig som ”liberal”, i en trist blockpolitik som kretsar kring att bygga en identitet som antingen socialist eller liberal för att sedan hata den andra sidan djupt och innerligt. Men för mig är det självklart att de universella mänskliga rättigheterna är just universella. Att vi alla bör stå upp för dem, oavsett om vi identifierar oss som liberaler eller socialister eller något annat eller inte håller oss med någon politisk flockidentitet alls. Att vi som konsekvens av dessa universella mänskliga rättigheter bör stå upp för alla människor. Vilket inkluderar att kämpa mot de strukturer av fördomar, bigotteri och diskriminering som drabbar utsatta minoriteter. Men inte att argumentera för att de som står upp för minoriteter borde hålla tyst och skämmas för att de ”splittrar” den enda sanna kampen. Detta oavsett om denna är ”klasskampen” eller ”kampen för individen-bestämd-form-singular” eller något annat.

Det som kallas för “funktionshinder” eller “handikapp” är inte något som en person har i sig själv. Än mindre är det något som en person är. Funktionshinder existerar… men de existerar inte inom individen, utan i relationen mellan individen och omgivningen.

Kolla in den här videon, om en kille som lider av ett funktionshinder och ändå söker ett jobb som han på grund av sitt funktionshinder har svårt att utföra ordentligt.

Hans funktionshinder är att vara för lång. Han är så lång att han slår i taket, vilket gör det svårt för honom att utföra sitt arbete ordentligt. För de flesta tittare framstår det dock i stället som att han är av normal längd, och att det i stället är taket som är för lågt. Så kan man ju också se på saken… men det gäller åt andra hållet också. Personer som sitter i rullstol blir funktionshindrade när de hamnar i lokaler som är har trappor, trösklar, smala gångar och så vidare. På samma sätt som videons kille utan rullstol blir funktionshindrad i en lokal där taket är för lågt och det saknas stolar eftersom alla förväntas ha med sig sin egen rullstol.

Samma sak gäller för psykiska och intellektuella funktionshinder. Om någon har eller inte har sådana funktionshinder beror på var samhället sätter gränsen för vad man skall klara av.

Jag minns en kille som jobbade som lagerarbetare. Enligt den lokala chefen skötte han jobbet utmärkt. Killen var inte bra på matte, och hade absolut inte läshuvud. Att memorisera eller analysera var inte hans grej. Han hade inte passat som akademiker, men han trivdes som lagerarbetare. Men så bestämmer koncernens ledning att alla skall kunna sitta i kassan. Och det kan ju den här killen inte. Så han får sparken… och återanställning. Han börjar arbeta igen, på samma arbetsplats och med samma arbetsuppgifter. Skillnaden är att han nu har fått en diagnos, och att staten därför betalar en del av hans lön.

Behövde företaget verkligen kräva att alla skall kunna sitta i kassan? Javisst, de hade ett ekonomiskt behov av att ställa det kravet: Om de inte kräver att alla skall kunna sitta i kassan, då kan de ju inte få lönebidrag för de arbetare som inte klarar att sitta i kassan. Fast så säger de så klart inte, för det skulle ju låta som att de missbrukar systemet för att pressa skattebetalarna på pengar.

Situationen påminner mig om en gammal anekdot om erövringen av Amerika. Kolonisatörerna hade börjat ta över öar i karribien, och förslava ursprungsbefolkningen för att ha som gratis arbetskraft. Det sägs att Drottning Isabella förbjöd förslavandet av indianerna. Men gjorde ett undantag för indianer som var kannibaler. Och precis då, som en lycklig slump, råkade kolonisatörerna upptäcka att alla indianer i själva verket är kannibaler.

Man får se upp med diagnoser. Använda på bra sätt gör de mycket nytta. Men de kan också ge en falsk bild av att när en individ inte passar in i en mer eller mindre godtycklig norm, eller inte orkar med ett mer eller mindre godtyckligt krav, då är det alltid individen det är fel på. Gråzonerna är stora, och ett system kan vara både stöttande och förtryckande på samma gång.

I dag fick jag en liten debattartikel publicerad i Expressen. Dock begränsad till 1500 tecken, så inte så mycket utrymme för nyanser. Fick med det centrala, i alla fall. Artikeln fick namnet ”En skev bild av spelkulturen” och är ett svar på debattartikeln ”Spelkultur som
stinker sexism
”.

***

Hos rasen Castanic i spelet Tera klär sig killarna och tjejerna ungefär likadant. Eftersom en Castanic-tjej fick illustrera Grönings artikel i Expressen illusterar jag den här artikeln i bloggen med en Castanic-kille.

Hos rasen Castanic i spelet Tera klär sig killarna och tjejerna ungefär likadant. Eftersom en Castanic-tjej fick illustrera Grönings artikel i Expressen illusterar jag den här artikeln i bloggen med en Castanic-kille.

Onlinerollspel och lajvrollspel är en fantastiskt kreativ miljö där människor kan leka med roller och identiteter. Spelandet är inte bara att konsumera populärkultur, utan att tillsammans skapa en social värld.

Visst finns det problem med till exempel sexism. Men den avgrundsmörka bild som som Tharos Gröning målar upp är väldigt skev. Rasism, sexism, homofobi och så vidare hänger ihop. De är olika fokus av kategorism: De är fördomar, förakt, diskriminering och så vidare, baserade på en kategorisering av människor. När kategorismen baseras på kön kallar vi den för sexism.

En meningsfull kamp mot sexism handlar sålunda om att bekämpa fördomar, förakt och diskriminering. Är det sexistiskt att nya lajvare får spela pigor eller drängar? Nej, inte om det gäller både killar och tjejer. Om det görs skillnad så är det skillnaden vi behöver prata om.

Onlinerollspel gör ingen skillnad på spelarens kön. Eller rollpersonens, förutom rent utseendemässigt. Om en speltillverkare pressar kvinnliga (men inte manliga) rollpersoner till en sexig stil så kan det vara diskriminerande. Men när en spelare själv väljer att låta sin rollperson ha urringning och bar midja så är det inget sexistiskt med det. Tvärtom är det sexistiskt att avfärda och förminska kvinnliga spelare eller rollpersoner för deras kön eller klädstil.

Avslutningsvis så behöver spel inte vara realistiska. Och den oövervinnerliga krigarkvinnans bara midja är i vilket fall mindre orealistisk än det två ton tunga svärd hon svingar.

***

Här på min blogg har jag däremot utrymme att breda ut mig fritt. Så här kommer den långa versionen!

Sexighet är inte alltid sexism

Tyvärr är sexism ett utbrett problem i samhället. Detta gäller även populärkultur och subkulturer där folk umgås med varandra. Att spela dataspel online är en blandning av att konsumera populärkultur och att umgås i en subkultur. Givetvis är sexism ett problem även i denna onlinespelsvärld.

Tyvärr finns det ganska olika idéer om vad sexism är för något. Den definition jag använder är att sexism är fördomar, förakt, diskriminering och så vidare, baserat på föreställningar om kön.

Rasism, sexism, homofobi och så vidare är i grund och botten samma sak, det är bara olika fokus av kategorism. Med kategorism menar jag fördomar, bigotteri, diskriminering och så vidare baserat på en kategorisering av människor. När kategorismen baserar sig på en idé om ras, hudfärg eller etnicitet kallar vi den för rasism. Där den baserar sig på idéer om kön kallar vi den för sexism.

Men det finns även helt andra idéer om vad sexism är. En vanlig vanföreställning är att sexighet i sig självt skulle vara sexistiskt. Orden låter ju så lika. Och många försök till sexighet blir faktiskt sexistiska på riktigt. Det är sexistiskt att bygga upp en dynamik där män är till för att se, handla och ha åsikter, medan kvinnor är till för att vara passiva objekt för männen att titta på, göra saker med och ha åsikter om. Men sexighet är inte dåligt i sig självt. Det är inte automatiskt sexistiskt, utan det beror på hur det görs. Vad som görs av vem, och på vilka villkor.

Utifrån detta måste jag kritisera den nattsvarta bild som Tharos Gröning målar upp (Expressen 2013-11-11). Han talar om ett verkligt problem, men på ett sätt som är så generaliserande att det inte bara blir orimligt utan även i viss mån blir sexistiskt. Det är ett stort problem att kvinnliga spelare och rollpersoner blir orättvist avfärdade och föraktade. Till exempel att de blir bedömda utifrån sitt utseende snarare än utifrån hur de faktiskt beter sig. Det finns pinsamt gott om spel där alla spelbara karaktärer är män. Eller där manliga och kvinnliga karaktärer framställs väldigt olika – nästan alltid till kvinnornas nackdel.

När det gäller hur spelare behandlar varandra har jag själv stört mig på hur kvinnliga rollpersoner ibland antas vara spelade av cis-män så länge som de gör ett bra jobb, men i stället antas vara tjejer eller transpersoner så fort de spelar dåligt. Och det kan tänkas att vissa lajvrollspel pressar in kvinnliga spelare, men inte manliga spelare, i underordnade positioner. Fördjävligt i så fall. Men hur utbrett är det, egentligen?

När Gröning fördömer lajvrollspel gör han ingen skillnad mellan att spela piga och att spela sexarbetare. Inte heller går han in på HUR dessa roller spelas, eller hur pass fritt valda rollerna är. Samtidigt säger han ingenting om hur stor andel av killarna som fick spela drängar. Om ett fantasylajv har som policy att nya spelare börjar som dräng respektive piga så är det inget sexistiskt med det. Att börja från botten har många fördelar. Däremot är det viktigt att det finns utvecklingsmöjligheter. Arrangörerna behöver tänka om ifall det faktiskt är så att tjejer uppmuntras att spela pigor som skall stanna i köket medan killar uppmuntras att spela väpnare som får följa med riddarna på äventyr.

Samtidigt påstår Gröning att kvinnliga rollpersonerna i World of Warcraft ser ut som underklädesmodeller. Detta är absolut inte sant. De flesta kvinnliga rollpersoner i WoW klär sig konservativt. Fram tills ganska nyligen gällde detta nästan alla, eftersom de flesta och bästa kläderna i spelet ser ut så. De kläder som är relativt lättklädda är få och speltekniskt dåliga. För ett tag sedan fick spelarna dock möjlighet att ändra utseende på sina kläder. Då valde många spelare av båda könen att själva ändra sina kläder till det utseende man tyckte var snyggast.

En del tjejer gillar att gå med midjan bar ute i verkligheten. Det är inte något konstigt eller sexistiskt med det. Och inte heller med att en del tjejer, och en del killar som spelar tjejer, gör samma sak i ett onlinerollspel. Däremot är det sexistiskt att avfärda en kvinna som dum, slampig eller inkompetent bara för att hon har kort kjol. Oavsett om man möter henne i verkligheten eller i en onlinevärld.

Expressen väljer att illustrera artikeln med tre bilder på en Castanic-tjej från onlinerollspelet Tera Rising. Just det spelet har förvisso en väldigt sexualiserad stil, något som dock gäller båda könen. En Castanic-kille i full rustning har magen bar. Hur ska han annars kunna visa sina sexpacksmuskler? Högalvs-killar går runt i öppen rock utan tröja under, så att de visar nästan hela bröstkorgen.

Ändå är det bara de kvinnliga rollpersonerna vissa kritiker avfärdar som om de vore menlösa våp. Detta trots att Tera Rising, precis som World of Warcraft, inte gör någon skillnad alls mellan manliga och kvinnliga rollpersoner. De är exakt lika bra i strid, och de får exakt samma bemötande socialt. Den sexistiska normen att diskvalificera just kvinnor är alltså inte en del av själva spelen, utan ligger i betraktarens värderingar. Sen angående realism så är båda spelen orealistiska på alla sätt och vis. Vapnen är i allmänhet värre än rustningarna på den punkten. Så stora att de inte borde gå att lyfta ens en gång, än mindre svinga i strid.

När Gröning påstår att alla fantasybilder på nätet föreställer ”undergivna porrprinsessor” säger det väldigt lite om själva bilderna, och desto mer om hans egen syn på dem. Förvisso förekommer det en hel del urringningar och bara midjor om man googlar på ”female warrior”. Ännu mer om man googlar på ”drow sorceress”. Men undergivenhet? Sådant borde man väl se på ansiktena snarare än på urringningarna? Av de bilder jag fick upp var det bara ett enda ansikte som signalerade undergivenhet. Det ansiktet satt för övrigt på en halvnaken drow-kille, som hölls i koppel av en drow-tjej.

Låt oss kämpa mot sexism. Låt oss kämpa mot fördomar, kvinnoförakt och diskriminering. Låt oss kämpa för en öppen och juste attityd, där normen är att alla skall behandla varandra juste och respektfullt – oavsett kön och klädstil, både i spelvärldar och i verkligheten.

Xzenu Cronström Beskow
Tidigare journalist med inriktning på internetkultur och dataspel. Skriver just nu på en masteruppsats om mänskliga rättigheter.

Att generalisera, att prata i generella termer, betyder så många olika saker.
Dessa olika saker har så oerhört olika innebörd.

Tyvärr är språket inte så jättebra på att hantera detta.
Samtliga mänskliga språk har växt fram i kulturella kontexter där det varit självklart att dela upp människor i oss och dem: Oss som man skall värna om, och dem som man ska förgöra.

Detta med “oss och dem” ses inte som så coolt alla gånger.
Men det är fortfarande en genomgående strategi att dela upp alla människor i två grupper, där man ska ta parti för den ena gruppen och behandla den andra gruppen som en fiende.

För att rättfärdiga detta kan man konstruera den “bra” gruppen som moraliskt överlägsen, konstruera den “dåliga” gruppen som förtryckare, eller båda delarna.

Observera distinktionen mellan privilegierad och förtryckare.
Många människor har, i högre eller mindre grad, olika privilegier genom sina grupptillhörigheter. Medan andra är underprivileierade. Till exempel, om man är född med svenskt medborgarskap så har man rätt till gratis utbildning, sjukvård och socialförsäkringssystem. En absurt stor jackpot i livet, jämfört med hur de flesta människor i världen har det. När man tillhör en privilegierad grupp bör man hålla sig medveten om detta, och göra sitt bästa för att göra världen mer rättvis eller åtminstone inte vara mallig över den tur man haft i livet.

Men detta innebär INTE att en liten vit svensk pojkbebis på något som helst sätt skulle vara ond eller dålig eller “förtryckare” eller dylikt, bara för att han råkar vara född in i tre grupper som har diverse privilegier i världen. Alltså svenskar, vita och män. Precis som han inte har någon anledning att vara mallig har han heller ingen anledning att skämmas: Ingen rår för att hen är född, och konceptet arvssynd hör hemma på historiens sophög. Tyvärr används ändå ofta logiken att om någon tillhör en privilegierad grupp så är det okej att behandla den personen illa, påstå att den personen begår diverse hemska handlingar som hen faktiskt inte begår, och rent allmänt utmåla/behandla personen som en “förtryckare”.

Ibland behöver man tala om destruktiva attityder och beteenden som är utbredda inom en grupp. Man behöver tala om strukturer och mönster, men utan att generalisera i bemärkelsen att man framställer det som att de som tillhör gruppen i allmänhet har dessa beteenden och attityder. Eller ännu värre, att alla ha det. Men detta är jätteknepigt: Rent språkligt är det så mycket lättare att bara säga att “män gör X” eller “somalier gör Y”.

Att diskursen blir så generaliserande har två problem. Det mindre problemet är att diskussioner om problem med specifika privilegierade grupper (till exempel män) blir icke-konstruktiva. Det större problemet är att diskussioner om problem med specifika underprivilegierade grupper (till exempel invandrare från mellanöstern eller Somalia) antingen förs utifrån en rasistisk diskurs eller inte förs alls. Alltså: När valet är att antingen generalisera och skuldbelägga eller sopa problemen under mattan så väljer rasisterna att ta upp problemen på sätt som är orättvist kollektivt skuldbeläggande och rent allmänt inte är konstruktivt alls, medan mainstreamdebattörer föredrar att låtsas att problemen inte existerar.

Och nej, det finns inte några kategoriska problem med invandrare eller med invandrare av ett visst kön eller någon viss etnicitet. Däremot är vissa destruktiva attityder och beteenden utbredda inom vissa invandrargrupper. Detta behöver vi jobba med, utan att skuldbelägga de personer från samma invandrargrupp som antingen lyckats frigöra sig från problemen i fråga eller aldrig omfattats av dem. På samma sätt finns det inga kategorisma problem med män, men vi behöver på ett konstruktivt sätt jobba med destruktiva attityder och beteenden som är utbredda inom gruppen män.

För övrigt tar dagens DN upp en självbiografisk skildring av hur jobbigt det är att växa upp som homosexuell inom vissa invandrargrupper, på grund av att homofobi är så utbrett inom dessa grupper. Inte bara utbrett rent statistiskt, uta i hög utsträckning är en fråga om gruppidentitet. Rekommenderas.

(Med gruppidentitet menar jag hur många individer utifrån grupptillhörighet identifierar sig själva och indetifieras av varandra och andra – inte att det skulle röra  sig om någon indetitet som man på något mysitskt sätt per definition skulle ha bara för att man tillhör en viss grupp.)

Okej.
Var på begravningen i fredags.
Har samlat mina tankar och fått lite closure.

För de som inte hängt med så blev en av mina aktivistkompisar i RFSU mördad för ett par veckor sedan.
Efter mina tidigare videos på engelska har jag nu gjort en video på svenska också. En där jag sammanfattar problematiken.

I korthet:
1. Vi måste inse att våld som drivs av hat mot sexarbetare är hatbrott, inte något som på något vis skulle vara offrets fel eller ursäktligt med hänvisning till offrets yrke.
2. Vi måste sluta förtiga samhällets brutala förakt mot sexarbetare.
3. Jag är personligen mycket tacksam mot RFSU, RFSL, HIV-Sverige och Rose Alliance för deras gemensamma dödsruna över Eva-Marree. Dels för att de intog den värdighet och öppenhet som Eva-Marree förtjänade. Och dels för att när så tunga organisationer så tydligt intar denna position blir det svårare att förtala oss enskilda personer som driver samma linje.

***

***

***

Många människor lider av ett mentalt fängelse som jag kallar för dikotomism. Profesor Richard Dawkins kallar det för ”The Tyranny of the Discontinuous Mind”. Detta fängelse består i att man begränsar sig till att bara förstå människor och fenomen som uppdelningar i dikotomier – motsatspar som definieras av varandra.

Inom kampen för rättigheter och människovärde är det tyvärr vanligt att man hänger upp hela kampen på just en sådan dikotomi. Man gör en uppdelning i två grupper, där den ena ses som privilegierad förtryckare, och den andra som förtryckt.

Det finns mycket som är bra med denna analysmodell, men den har också stora svagheter. Alltså när man bara använder den på en strukturell nivå. När man börjar applicera den på alla enskilda människor blir den destruktiv väldigt snabbt.

Jag har länge stört mig på hur detta svartvita tänkande gör det omöjligt att förstå sådant som inte passar in i dessa överförenklingar. Ta till exempel radikalfeminismens hat mot transpersoner och sadomasochister: Allt som går utanför deras uppdelning i en monolitisk manlighet och en monolitisk kvinnlighet blir oändligt hotfullt.

Men det finns en annan sida också. Det handlar inte bara om att osynliggöra och demonisera de som faller utanför de snäva ramar man bygger på. Det handlar också om att man aldrig kan uppnå fred och förståelse. Ömsesidig respekt blir en omöjlighet, själva tanken blir ett hot.

Det blir inte bara: ”Är du inte med oss så är du emot oss”.
Det blir även: ”Varje kamp är mellan gott och ont, mellan högt och lågt. Det måste vara du som är ond och låg! För om det inte är du, då är det ju JAG som är ond och låg! Och det är jag ju inte.”

Man blir tvungen att trycka ner varandra, för sin sociala och känslomässiga överlevnads skull. Man tänker: ”Om du är värdefull så måste det betyda att jag är värdelös, och vice versa.”

Låt oss slippa det här. Världen har plats för oss alla, och livet är inte något nollsummespel.