Archive

Mitt liv och resande

Idag hamnade jag i en debatt där en av deltagarna spred förakt för människor med överviktiga kroppar. Idén var att det utgör en förolämpning mot omgivningen att ha en stor kropp, eftersom en då rent fysiskt tar upp mer plats än vad en person med mindre kropp gör. Personen jämförde med att det även finns förakt mot män som sitter bredbent – att detta i hens kretsar kallas för “mansspreading” och anses vara okej att fnysa åt.

Mitt svar på detta är som följer:

Kroppar är inte oartiga eller oförskämda! Kroppar är som de är, och när den som tillhandahåller ett fordon inreder detta så att vissa inte får plats så ligger skulden på denne – inte på passagerarna.

Angående paralleller till konceptet “mansspreading” så är det mycket viktigt att se skillnad mellan:

A. När personer sitter bredbent på andras bekostnad fastän de själva har gott om plats. Detta förtjänar att kritiseras, samtidigt som just ordet “mansspreading” är lite missriktat eftersom en del av de som begår detta övertramp är kvinnor. Förvisso må en attityd av att ha rätt att ta för sig på andras bekostnad vara mer utbredd bland män än bland kvinnor. Detta och de bakomliggande kulturmönstren/strukturerna förtjänar att uppmärksamman. Dock hellre på andra sätt än att lägga sig till med ett språkbruk som framställer det som att huruvida en viss handling är okej eller inte beror på könet på den enskilda person som utför handlingen.

B. När personer sitter bredbent på andras bekostnad på grund av att de själva inte får plats. De som gör detta är vanligtvis män, men i detta fall handlar det inte om könsroller utan om att de flesta som är väldigt långa är män. Här är problemet det samma som vid övervikt, att säten är konstruerade så att bara genomsnittliga människor får plats.

C: När personer sitter bredbent utan att det är på någons bekostnad. Detta bör inte kritiseras alls. Låt folk sitta bekvämt! Här har jag en minnesbild som fastnade i mitt huvud när jag var i Venedig för ett par månader sedan. På en jättestor trappa satt några enstaka personer utspridda. En man/cis-male-passing och en kvinna/cis-female-passing satt ganska nära varandra. Båda satt bredbent, kvinnan betydligt bredare än mannen. Då tänkte jag hur tragikomiskt det hade varit om någon hade gått fram till dem och skällt ut mannen för mansspreading, och samtidigt krävt information om kvinnans könsidentitet. Sistnämnda utifrån någon idé om att ifall hon är transperson så ska hon/hen/han också ha skäll, men om hon är ciskvinna så är hennes sätt att sitta okej.

Nej! Människor rår inte för sina kroppar. Längd går knappt att påverka alls, och i den mån en person kan radikalt ändra sin vikt så är detta ett långsiktigt projekt. Samhället bör vara organiserat så att alla får plats, utan att någon blir stigmatiserad för sin kroppshydda.

Advertisements

Okej.
Var på begravningen i fredags.
Har samlat mina tankar och fått lite closure.

För de som inte hängt med så blev en av mina aktivistkompisar i RFSU mördad för ett par veckor sedan.
Efter mina tidigare videos på engelska har jag nu gjort en video på svenska också. En där jag sammanfattar problematiken.

I korthet:
1. Vi måste inse att våld som drivs av hat mot sexarbetare är hatbrott, inte något som på något vis skulle vara offrets fel eller ursäktligt med hänvisning till offrets yrke.
2. Vi måste sluta förtiga samhällets brutala förakt mot sexarbetare.
3. Jag är personligen mycket tacksam mot RFSU, RFSL, HIV-Sverige och Rose Alliance för deras gemensamma dödsruna över Eva-Marree. Dels för att de intog den värdighet och öppenhet som Eva-Marree förtjänade. Och dels för att när så tunga organisationer så tydligt intar denna position blir det svårare att förtala oss enskilda personer som driver samma linje.

***

***

Hem ljuva hem. Och vattnet har börjat dra sig tillbaka. Observera den förbipasserande indonesiska tjejen klädd i vit klänning. Hon har hittat något exotiskt att fotografera. Inte översvämningen, (sådana är de vana vid,) utan mig, :-)

Hem ljuva hem. Och vattnet har börjat dra sig tillbaka. Observera den förbipasserande indonesiska tjejen klädd i vit klänning. Hon har hittat något exotiskt att fotografera. Inte översvämningen, (sådana är de vana vid,) utan mig, 🙂


Det gågna året har vait mycket spännande och lärorikt för mig. Mitt halvår i Indonesien lider nu så sakteliga mot sitt slut.

Här i Jakarta finns det två årstider. Torrbastu och våtbastu. Så här i juletider är det våtbastu som gäller. Just nu har det regnat och blåst så mycket att det inte ens är särskilt varmt, utan mer som en vanlig svensk sommar.

Idag är det söndagen den 23:e december. I förrgår var det fredagden den 21:a, slutet på mayakalenderns långa år. Dagen till ära hade jag en liten nylångårsfest, för att fira att ett långt år är slut och nästa börjar. Festen hade inget med jordens undergång att göra: Undergångstemat sparar jag i en dryg vecka, till den 31:a december. Då slutar nämligen vår egen kalender, så jag funderar på att ha en liten fest på temat att kalenderns slut måste innebära Jordens Undergång.

En av festdeltagarna var en universitetsstudent som är ateist och bisexuell. För ett tag sedan berättade hon detta för sin pappa, vilket ledde till att hon blev utkastad hemmifrån. Att hon blir kär i tjejer kunde han smälta, men inte att hon förnekar Allah och Koranen.

Tyvärr var hon tvungen att gå tidigt. Den släkting hon bor hos ville inte att hon skulle vara på fest med folk som inte är troende. Därmed missade hon tyvärr en annan gäst som jag hade velat presentera henne för, en av ledarna för gayorgaisationen Arus Pelangi. Organisationens namn betyder ”Flödande Regnbåge” på Bahasa Indonesia.

En av mina närmaste vänner sov över efter festen. På lördagen försökte vi åka och handla mat. Det regnade rätt ordentligt, så vi försökte beställa en taxi. De svarade att de inte tar några beställningar, att vi kan ringa igen om några timmar. Sålunda gick vi istället ner till swimmingpoolen. Jag bor i en byggnad som består av två skyskrapor med en liten park med pool mellan sig. Vi simmade en stund i kompakt ösregn, med åska och dunder i bakgrunden. Detta var det i särklass värsta regnet hittills denna regnperiod.

Efter badet gick vi ner till gatan och vadade till Pizza Hut för lite middag. Vadade, eftersom vägen för första och kanske sista gången i år hade förvandlats till en flod. Diverse barn och tonåringar simmade längs gatan. Själva valde vi att promenera, eftersom vattnet var rätt smutsigt och eftersom vi ville ha torra kläder när vi satt på restaurangen.

En av mina andra indonesiska vänner (som jag chattade med på smartphonen) tyckte att jag borde simma på gatan, bara för att ha den historien att berätta för mina vänner i Sverige. Hon har en poäng. Att vada fick räcka för mig. Sistnämna kompis är för övrigt också ateist från en muslimsk familj. Hon är öppen inför familjen, och de accepterar henne till fullo som hon är. Dock är de rätt oroliga för att någon skall ge sig på henne. Tjejen som sov över och var med och vadade är däremot praktiserande muslim.

Bjällerklang i köpcentrat!

I dessa juletider är det fär övrigt gott om granar och snö här i Jakarta. Dock mestadels inomhus, och i första hand koncentrerat till shoppinggalleriorna. Snön är ofta gjord av bomull, granarna av metall. Jul är en populär helg här, inte minst bland den muslimska befolkningsmajoriteten. Detta helt oavsett att vissa konservativa grupper är rysligt irriterade över julen, och gnäller om den varje år. Precis som på den gamla goda tiden! Julfirandet verkar mest handla om presenter och exotiska tomtar här, precis som i Sverige. Den stora skillnaden är att man i det här landet inte firar julen till åminnelse av Kalle Anka.

Med dessa ord önskar jag er alla en riktigt god jul!
Varma julhälsningar från Xzenu

Sitter hopkurad i min egen soffa i mitt eget hem och bloggar lite medan jag torkar. Känns bra. Har precis kommit tillbaka från swimmingpoolen.

I morse vaknade jag med en insikt om att jag är ny i en främmande stad mycket långt från alla jag känner. Att jag faktiskt inte känner någon här. Än så länge har jag inte träffat någon arbetskamrater utanför arbetstid. Privat har jag en enda vän som jag har träffat mer än två gånger. Närmare bestämt har vi setts exakt tre gånger, varav den tredje mestadels var förhandling med hyresvärden. Förutom henne har jag två vänner som jag har träffat två gånger vardera.

Inte underligt att det kändes olustigt att lämna studentkorridoren. De som driver den och de som bor där utgör en mycket stor del av min förankring i staden. Inte för att vi känner varandra eller har något gemensamt, utan för att jag inte känner några andra heller. Paret som driver stället har jag träffat nästan varje dag. Visserligen bara i förbigående, men näst efter jobbet har de ändå varit min närmaste kontakt i staden.

Som ung var det självklart för mig att flytta hemifrån så tidigt som möjligt. Bo ensam, ha mitt eget. Men så värst stort steg var det egentligen aldrig. Jag hade fortfarande både föräldrar och vänner nära till hands i samma stad.

Nu känns det bra att ha mitt eget hem igen. ”Är inte en studentkorridor ett eget hem”, undrar kanske någon nu? Well, det beror på. I praktiken var vi ett antal studenter inneboende hos ett gammalt par. Deras hem, deras tider, deras regler.

Angående förankring så är det något som kommer med tiden. Nu börjar helgen. Imorgon lördag ska jag på bröllop, en arbetskamrat som bjudit mig. I övermorgon söndag ska jag på min fjärde träff med den tjej jag har träffat tre gånger. Alltså tre gånger ”IRL”. Första gången vi pratade med varandra var för ett halvår sedan, jag kontaktade henne på en av de globala communities jag är med i. Länge leve Internet. Andra som jag har träffat en gång eller två lär jag också se igen. Och det är flera från Internet som jag inte hunnit träffa ännu.

Pratade just med min far, och vi insåg en sak. Det där som jag nämnde i mitt förra inlägg, om att huset blandar hyresrätter med bostadsrätter och hotell… det är ju toppen när jag får besök från Sverige! Min hyresvärd lär inte kunna hjälpa dem, men hotellet kan.

Nä, nu ska jag ner till snabbköpet innan de stänger. Toapapper ingick inte på det här stället heller, och jag tänkte inte på att packa något. Tog bara med mig en ryggsäck med grejjer – har kvar det gamla stället till månadsskiftet, och det ligger på vägen mellan jobbet och mitt nya hem. Tänker flytta lite i taget. 🙂

Okej. Imorgon flyttar jag. Oerhört blandade känslor inför det.

Stället jag bor på nu är charmigt, och de som driver det är jätterara. Stället ligger jättenära till jobbet, och vägen mellan hemmet och jobbet är säker mot de kommande översvämningarna. Jättehögt i tak. Dessutom är det med svenska mått mätt jättebilligt, och vid det här laget har jag lärt mig hantera både luftkonditioneringen och myggsprejen. Avslutningsvis är stället en studentkorridor, med potential för att lära känna slumpvisa lokala studenter som man inte hade träffat annars. Har redan snackat en del med en kille som pluggar IT. Meh, jag kommer att sakna det här stället.

Under de två veckor jag har bott här har jag pendlat mellan att trivas och att längta härifrån. Myggorna och värmen har ordnat sig, men andra problem lär vara svårare att åtgärda.

* Vi är trångbodda, och det är rätt lyhört.
* Man måste vara hemma före midnatt, grindarna låses när de som driver stället behöver sova. Detta är en bra regel, jag skulle inte vilja bli väckt av att några uppspelta typer rumlar hem vid fyratiden. Men redan nu har jag fått gå hem i förtid från två sociala evenemang, för att hinna hem i tid. Vad värre var, en kväll jobbade jag sent. Kom hem precis till midnatt, men de hade redan låst. Fick gå tillbaka till jobbet, låna en killes kontor och sova över där. Dels var det jobbigt för mig, och dels vill jag inte bli en belastning. Redan tidigare samma dag hade en av cheferna kritiserat mitt boende, så tajmningen var rätt pinsam. (Kritiken kan i och för sig ha varit oavsiktlig, både han och jag har engelska som andraspråk.)
* Det har nämnts för mig, och särskilt betonats, att jag inte får ta med mig kvinnliga gäster till rummet. Så det så. Händerna på täcket.
* Att ta med sig en dejt hit hade ändå inte funkat. Kompisbesök hade inte varit så optimalt det heller. Mitt rum är tre gånger tre och en halv meter stort. Sängen har ett eget litet loft, med en jättesmal trappa som leder dit. Trappan har ett räcke som är instabilt och har vassa kanter. Nämnde jag att det är lite sisådär med hur toan och duschen funkar, att det finns små hål och sprickor lite varstans, och att det inte existerar något handfat? Och ingen utsikt heller: Fönstren har gardinerna fördragna permanent, eftersom de vätter ut mot korridoren. De låter en inte se ut till gatan, men utan draperier skulle de låta alla som passerar i studentkorridoren titta in.
* Förutom IT-killen finns det just nu ingen här som talar engelska. Alls.
* Talar Bahasa Indonesia gör de desto mer. Just nu är jag en exotisk nykomling, men risken är överhängande att de tröttnar på mig. IT-killen började diskutera religion. Om han får någon negativ uppfattning om mig så kan han berätta detta för andra, och jag kan varken förtydliga eller säga emot. Även utan engelsktalande personer dyker det säkert upp tillfällen att tycka att jag är konstig. Att leva familjeliv med folk man inte kan kommunicera med är rätt vanskligt.

Så, nytt hem imorgon. Flyttar in i närmaste skyskrapa. Bara sjätte våningen tyvärr. Men utsikten är jättefin. Vy över park, och man kan se ut över staden utan hinder – om än inte med något svindlande fågelperspektiv. Tog den näst minsta lägenhetsmodellen, vet inte om dessa lägenheter alls existerar högt upp. Hade attans tur som fick en lägenhet med kort varsel och för bara fem månader. Hade inte hittat den här lägenheten själv. Bra vänner är bra att ha. Fick hjälp av en av de indonesiska bekanta jag umgåtts med på Internet under det senaste halvåret. En likadan lägenhet i samma skyskrapa hittade jag på egen hand, men då ägd av ett lägenhetshotell. Mycket dyrare, långt utanför min budget.

Skyskrapan är rätt blandad. Delvis lägenhetshotell, delvis bostadsrätter och delvis hyresrätter. Själv har jag en hyresrätt. De flesta som bor här indonesier, men det finns också en hel del utlänningar. Priserna ligger på svensk nivå, vilket är billigt för riktiga lägenheter i centrala Jakarta. Vill man ha något hyfsat stort så får man betala eller hålla sig till förorterna. Min lägenhet är på 49 kvadratmeter och kostar 5.600 svenska kronor i månaden. Låt säga 6.000 kronor inklusive el och vatten. I priset ingår full möblering i en stil som passar mig. Det finns kök med kylskål, mikrovågsugn och spis. Badrum med handfat och ett litet badkar. Förutom själva lägenheten har jag fri tillgång till husets swimmingpool och (mycket lilla) gym.

Min lägenhet i Sverige är på 24 kvadratmeter och kostar 2.650 kronor i månaden. Lyckligtvis är den uthyrd i andra hand till en god vän. Min nya lägenhet är alltså 14 kvadratmeter större än min lägenhet i Sverige och mitt nuvarande studentkorridorsrum – sammanlagt.

Främsta nackdelarna är att detta gräver ett hål i min budget och att jag har mer än dubbelt så långt till jobbet – inklusive en tungt trafikerad väg som ligger lite nedsjunken och kan bli översvämmad. Jag är också lite orolig att någon skall börja se mig som rik och/eller bortskämd. Vi har även detta med att jag fick betala i förskott. Allt verkar reko, och jag har dubbelkollat så gott jag kan. Men om något går åt helvete så är chansen att jag får tillbaka mina pengar inte direkt lysande. Oh well, oddsen är goda att allt kommer att gå bra.

Så, en smula lyx. Och eftersom det bara gäller fem månader så havererar det inte budgeten.

Chansen är god att man stöter på några intressanta människor vid poolen. Men framför allt kan jag ta hem hur mycket gäster jag vill. Jag är redan med i två subkulturer, även om jag givetvis saknar förankring i dem än så länge. Så en och annan middag eller filmkväll lär det bli.

Det är fredag, den 7:e september. Klockan är 16:30. Om en timma har jag varit i Jakarta i exakt en veckan.

Hade tänkt ta det lugnt. Bara göra vad jag blir tillsagd på jobbet, undvika att ha egna åsikter. Inte vara så där jobbigt självständig som jag brukar.:-)

Men vad fasen, jag är jag. För en timma sedan skickade jag in en debattartikel till en av de engelskspråkiga morgontidningarna här i Indonesien. Om de tar in den så kan folk börja ha åsikter om mig. Vilket brukar vara på gott och ont.

Mina chefer har läst och godkänt texten innan jag skickade in den, så någon större backlash på jobbet lär det inte bli. Redan från början valde jag en organisation vars värderingar verkar vara i linje med mina egna. Samma med mina vänner. Så ni behövr inte vara oroliga, jag har koll på riskminimering.

Har börjat skaffa mig ett socialt liv här – hittills har jag tre bekanta som jag träffat en gång vardera, och en social grupp som jag har hängt med en gång. Sistnämnda grupp skall jag träffa igen ikväll, och imorgon kväll skall jag på bio med en av de tre personer som jag träffat privat. 🙂

Det rör sig inte om några nya bekanstskaper – gruppen har en facebookgrupp som jag har varit medlem av i nästan ett halvår nu, och de tre enskilda personerna har jag brevväxlat med ett tag.

Anyway, lol… Okej, jag befinner mig i ett land där folk sätts i fängelse för “blasfemi”, och innan ens en vecka passerat har jag gjort ett offentligt uttalande om religionsfrihet. Yay!

Men som sagt, några inhemska experter på människorättsfrågor har läst igenom den och är nöjda med den. Hade jag gjort någon stor kulturell tabbe så hade de sett det. Artikeln handlar för övrigt om tragedin i Sampang. När den bliit publicerad eller vederbörligen refuserad så tänker jag publicera den här. 🙂

Tänker fortsätta vara försiktig. Men inte priset av att mesa till mig och inte våga prata öppet och ärligt. Gäller bara att vara försiktig med hur man säger saker, och i vilka sammanhang. Bland moderna storstadsmänniskor är mina värderingar och uppfattningar helt okej, så länge som de presenteras på ett bra sätt. Och de som hatar sådana som mig har inte med oss på sina topplistor över “fiender”. Ironiskt nog är jag nog säkrare här än i Sverige:

* De lokala kategoristerna hatar i första hand shiamuslimer, frikyrkor (både muslimska och kristna), samt de ateister som föddes i muslimska familjer och därför räknas som avfällingar.
* Hemma i Sverige har vi i stället alla &%¤# Breivik-wannabes som hatar oss akademiker, människorättsaktivister och så vidare. De brukade kalla oss “rasförrädare”. Nu har de bytt ord till “kulturmarxister”, men innebörden är densamma.

I båda fallen handlar det om att hata de som ligger nära. I Indonesien är jag för främmande för att utgöra något egentligt hot. Om jag hamnar på islamisternas radar kommer de förmodligen i första hand att förstärka rasistiska stereotyper – genom att anklaga andra indonesier för att lyssna på mig, få sina värderingar från mig, och så vidare. Därmed överdriver de i så fall min betydelse något enormt. Tillskriver mig en helt löjlig överhöghet i egenskap av vit.

Detta scenario är så klart bara en gissning, men en välgrundad gissning. Jag har redan läst en artikel där modernt sinnade indonesier anklagades för att vara hjärntvättade av vita.

Och just detta scenario har jag ju själv stött på många gånger tidigare. Fast då baserat på kön i stället för nationalitet.

De indonesier jag talar med här är i allmänhet mycket intelligenta och självständigt tänkande personer. Så även de vita kvinnor jag träffat i Sverige. Men hur många gånger har jag inte stött på att dessa kvinnor blivit diskvalificerade och nedtryckta av trångsynta radikalfeminister.

* Vi är Kategori X. (Män, kvinnor, vita, svarta, svenskar, indonesier, muslimer, kristna, WHATEVER.)
* Alla som tillhör Kategori X är våra, vi för deras talan. Alltså vi den lilla elitgruppen som bygger hela sin identitet och verklighetsbild på sin vision om Kategori X.
* Vi vet att de flesta i Kategori X inte håller med oss. Men det är bara för att de är hjärntvättade av utomstående, som inte tillhör Kategori X. Män. Vita. Whatever. Eller av ondskefulla “förrädare”. Kättare, avfällingar, rasförrädare, kulturmarxister…

Upplysning och mänskliga rättigheter är globala fenomen och globala kamper. Motkrafterna är också globala, och mer enhetliga än vad deras ständigt skiftande förevändningar ger sken av.

Avslutningsvis. Idag för åtta år sedan blev Munir mördad. Han var en av Indonesiens främsta MR-aktivister. Medan jag skrev min tredje bulletpoint ovan kom min chef in och pekade på teven. Nyheten handlade helt uppenbart om Munir och twitter. Hon översatte detaljerna för mig: Idag har minst två miljoner indonesier använt Munirs ansikte som sin avatar på Twitter. Coolt.