Archive

Uncategorized

Första arbetsdagen gick bra.

Efteråt drog jag ner till köpcentret och shoppade för tredje dagen på raken. Den här gången köpte jag en svart (egentligen mycket mörkt brun) ansiktsmask. Den har jag haft på mig sedan dess. Så jag har gått runt på stan och sett ut som en ninja. Ganska många som har sådana. Jag kommer nog att ha min på jobbet imorgon också.

Har folk dessa masker för att inte smitta folk när de är sjuka? Eller för att skydda sig själva mot föroreningar? Svaret är: Båda.

Luften här är fördjävlig. Staden har nästan dubbelt så många invånare som hela Sverigesbefolkning. Avgasrening och sophantering är det lite si så där med. Har inte regnat på en månad, fullt med damm i luften. Jag hostar hela tiden. Vet inte om det enbart är att min hals inte pallar luften här, eller att det ständiga draget från luftkonditionering och fläktar har gjort mig förkyld.

Hoppas det går över snart. Masken kanske hjälper. I vilket fall känns det lättare att andas med den, och skönt att kunna hosta rätt ut utan att känna sig oartig.

Advertisements

”You’re much to independent. And I need someone who needs me desperately. Or at least needs my money desperately.”

I ovanstående citat från Sound of Music förklarar Baronessan för Kapten von Trapp, som precis har dumpat henne, varför de ändå aldrig skulle ha blivit lyckliga tillsammans. Baronessan förlorar med värdigheten i behåll, men är ändå filmens förlorare. Filmens sensmoral är tydlig: Ett äktenskap baserat på förälskelse är bra, medan ett äktenskap baserat på gemensamma intressen och kompatibla behov vore dåligt. Detta är en vanlig inställning i det modena västerlandet, och den blir efter hand vanligare i resten av världen också.

”There was another man who saw, that she was beautiful. A pious vulture of the law, who with a gesture of his claw…”

Filmen Sweeney Todd har ett helt annat perspektiv. I sång efter sång återkommer man till ”she was beautiful” eller ”he was beautiful”. Frasen används genomgående för att symbolisera förälskelse, och dessa förälskelser är genomgående själviska. Den förälskade är beredd att göra vad som helst för sin älskade, närmare bestämt för att få sin älskade i säng. Att lura eller våldta sitt attraktionsobjekt ingår i paketet, liksom att på olika sätt röja rivaler ur vägen. ”Allt är okej i krig och kärlek”, eller hur var det?

I verkligheten är känslor och behov komplicerade och mångfacetterade. Att anlägga ett enda perspektiv fungerar i en musikal eller dylikt, men inte i verkligheten.

För närvarande publicerar jag dessa texter på två ställen. Dels som onlinedagbok på en community där många av mina vänner är medlemmar. Och dels öppet på xzenu.wordpress.com, för de vänner som inte är med i communityn. På communityn har det blivit debatt om bland annat min text ”Generösa gentlemen och deras dubbeltänk”. En av debattörerna undrade varför det skulle vara mindre ytligt att vilja ha mig för mitt utseende än för mina pengar.

En tjej visade intresse för mig, men jag var skeptisk. Detta rör sig för mig om två nivåer. Som den första nivån, är hon intresserad av mig som person och vill lära känna mig – om än tillfälligt? Eller vill hon bara använda mig för att fylla en eller annan praktisk funktion? Detta var vad jag syftade på i första hand i mitt tidigare inlägg, även om jag då inte gjorde någon tydlig distinktion mellan de båda nivåerna.

Den andra nivån: Om hon vill använda mig, är min användbarhet då i första hand ekonomisk eller sexuell? Är hon ute efter pengar eller ett känslolöst one night stand? Båda alternativen är lika ytliga, det håller jag med om. Det finns goda skäl att hävda att det inte borde vara någon skillnad mellan dem. Och för min egen känslomässiga del känns båda alternativen rysligt ointressanta.

Man kan dela in mellanmänskliga aktiviteter i tre huvudnivåer:
1. Ömsesidighet med någon form av gemenskap.
2. Ömsesidigt användande, där inblandade parter enbart är verktyg för varandra – men på justa villkor, så att de har användning för varandra ömsesidigt.
3. Utnyttjande, exploatering, övergrepp.

Nivå 1 bör vara det normala i vänskap, kärlek et cetera. Nivå 2 är det normala inom kommersiella verksamheter. Kassan på det lokala snabbköpet, eller var som helst. Nivå 3 bör inte vara okej någonstans.

Personligen föredrar jag att hålla min sexualitet på nivå 1. Har inget emot om andra har sex på nivå 2 (One Night Stands, sexarbete, whatever), så länge som alla inblandade parter mår okej. Att de deltar på justa villkor och ingen blir lurad eller far illa. Men det är inte min grej.

I den samtida svenska kulturen görs det stenhård skillnad på one night stands och sexarbete. att använda varandra för opersonlig tillfällig sex ses som okej, så länge som det inte finns pengar inblandade.

Tillbaka till mötet med den där tjejen hade nyss nämnda skillnad inneburit en enorm skillnad för mig, om jag hade tackat ja till henne. Då menar jag inte känslomässigt, utan socialt. Om hon hade velat ha mig för mitt utseende hade händelsen uppfattats som en cool historia att skryta om. Men om hon ville ha mig för mina pengar hade det i stället blivit en mörk hemlighet som jag inte hade kunnat berätta utan att riskera min karriär och sociala status.

Avslutningsvis… Sexuella handlingar i utbyte mot tillfredeställande av ekonomiska behov är bara stigmatiserat så länge som det rör sig om enstaka köp. Mer långsiktiga prenumerationer finns det ingen egentlig debatt om. Personer som gifter sig som pengar ses ibland som offer eller lycksökare. I största allmänhet. Men det är mycket sällan någon försöker sig på en djupare analys.

Idag var jag ute och käkade lunch med en bekant från Internet. Efteråt gick jag på en stormarknad som hon visat mig, och köpte allt som stod på min inköpslista från igår. Well, förutom att det inte blev några nya kläder just denna gång.

Mitt hem är hyfsat komplett nu. Men det där med att ha bord, lådor, papperskorg och tvättkorg som separata möbler skippar jag tills vidare. Så stort är inte mitt studentrum. I stället blev det en lådsats vars tak kan användas som ett litet bord och vars nedersta två lådor kan användas till klädpåse respektive skräppåse.

Har slängt ut en stor spindel. Var lite tveksam, den äter ju mygg. Men nej, jag vill inte ha den krälande här eller spinnandes nät. Däremot ska jag kanske införskaffa någon myggdödarapparat som man vet var man har.

Imorgon är det första arbetsdagen.

Idag genomgick jag en blixtsnabb omvandling från att vara en turist med mycket bagage till att vara en bofast person med extremt lite bohag.

Mitt nya hem är en studentkorridor i området ”benhil”, egentligen Bendungan Hilir. Området sägs vara populärt bland studenter och dylika. Den del jag bor och arbetare i är som en sömnig småstad, bara det att när man går längst den yttersta vägen så viker den aldrig av till höger. Det är som att följa zonväggen i ett dataspel. Men i det här fallet ligger det faktiskt någonting bakom den där muren: En motorväg, och bortom denna skyskrapor.

Halsen och ögonen är lite irriterade. Tror inte att jag är sjuk, bara ovan vid den höga halten avgaser et cetera i Jakartas luft. Börjar jobba gör jag först på måndag, men jag har varit där på besök idag. Ligger mindre än tio minuters promenadväg från bostaden. Finns en hel del grönska nära där jag bor.

Studentkorridoren har gemensamt kök, kylskåp och takveranda. Mitt eget område består av ett hyfsat stort rum. Kanske fem gånger fyra gånger fyra meter. Har inte mätt ännu. En del av rummet har ett mellantak, med sovalkov på övervåningen. Sålunda tar sängen inte något av golvytan på nedervåningen. Det gör däremot ett badrum innehållandes toalett och dusch. Duschen har hyfsat stark stråle, och ett okej utbud av temperaturer att välja på. En välsignelse här i tropikerna. Mina tre olika rum i Thailand hade alla sämre stråle, och en av dem hade bara iskallt vatten. Så duschen här är jag mycket nöjd med. Toaletten har fungerande avlopp. Däremot händer det inget när man trycker på spola-knappen. I stället finns det en stor hink, med vilken man kan spola manuellt med vatten från duschen. Handfat saknas helt, om man inte räknar hinken. Däremot hänger det en spegel i hallen. Däremot verkar stället vara tätat mot alla insekter större än en millimeter (inklusive mygg!), och det finns en bra Air Condition. Stället verkar också fräscht och välskött – om än med en tajt budget. Helt okej standard för en skum småstad i tredje världen, även om just denna småstad ligger insprängd mellan skyskraporna.

Förutom nämnda hink och spegel ingick det även två mattor, ett set med skåp, samt en säng med några kuddar. Lakan och örngott ingick, men inte påslakan eller täcke. Inga handdukar eller något toapapper heller. Övervåningen har inte någon lampa eller något elurtag. Taklampan lyser in över sängen, men strömbrytaren sitter nere vid dörren. Men, idag har jag varit och shoppat!

Vatten, toapapper och en handduk hade jag redan fixat, för säkerhets skull. Liksom shampoo och tandkräm. Svenska tullen hade nämligen konfiskerat min egen tub, som deras lilla sätt att visa att de har plåtkoll så att jag inte behöver vara rädd för några terrorister. Idag köpte jag:

* Mer toapapper,
* En liter vatten till.
* En handduk till.
* En förlängningssladd, så att jag kan ha elektroniken inpluggad vid sängen.
* Diverse böcker: En guide-till-Indonesien, en presidentens-samlade-tal, samt ett set om de fyra första böckerna i romanserien A Song Of Ice And Fire, vilken tevsereien Game Of Thrones bygger på. Vet inte om jag kommer att hinna läsa dem, men ett hem utan böcker är inget hem för mig. Har med mig en bok från Sverige också.
* Ett set med ett påslakan och två örngott. Jättefint set, och dyrt. En miljon rupier, vilket motsvarar 700 svenska kronor. Ville nämligen väldigt gärna ha sängkläder redan i kväll, utan tjafs. Kan inte språket och har ingen aning om var man köper sådana saker. Så jag gick till värsta lyxshoppinggallerian. Fungerade utmärkt.
* Samt diverse dryck, måltider och fika, som jag inte tog med mig hem utan inmundigade på plats.

Därmed är all akut shopping genomförd.
Men vid tillfälle ska jag köpa:

* En stol. Kanske två.
* Ett bord. Kanske två.
* Diverse lådor.
* En sänglampa av något slag. Kanske fler.
* En hyfsat tyst fläkt att ha vid sängen.
* Mer kläder.
* Konserver att ha som nödproviant om jag blir hungrig. Har med mig några påsar proteinshakepulver, men vill ha större reservlager. Får även se lite hur det blir med frukostar.
* Papperskorg. (Just nu: Plastpåse.)
* Korg för smutstvätt. (Just nu: Plastpåse.)
* En grenkontakt, så jag kan ha saker inkopplade på båda våningarna.

Det kommer efter hand. 🙂
Imorgon skall jag träffa en av mina vänner från Internet.

Klockan är kvart i tre på eftermiddagen, lokal tid. Lämnade thailändsk mark för en liten stund sedan. Flygplanet lutar inte särskilt mycket längre, uppenbarligen har vi snart nått vår marschhöjd. Om lite knappt tre timmar har jag landat i Jakarta. Har dock inget wifi på planet, så detta kommer att publiceras först senare.

I går kväll var min sista kväll i Thailand. Efter att ha spenderat dagen och det mesta av kvällen med min vän satt jag ensam på hotellets veranda och surfade på deras wifi. Klockan var ett på natten när jag gick upp till rummet. I trappan mötte jag en supersnygg tjej med rådjursögon och långt böljande hår.

Utgick från att hon också var hyresgäst där, så jag hälsade på henne. Då blev hon väldigt intresserad av mig. Vi pratade lite grann. Ganska snart så höll hon mig i handen, och med en röst som antydde att hon precis råkat bli handlöst blixtförälskad i just mig föreslog hon att vi skulle gå upp på mitt rum och l
lära känna varandra närmare.

Socialt inkompetent som jag är tackade jag artigt nej. Förklarade att jag behöver sova och gick ensam till rummet. Det socialt önskvärda i denna situation hade så klart varit att inte göra den lilla sötnosen besviken, utan i stället göra henne till viljes och umgås en stund på tu man hand. Förmodligen hade hon i det läget föreslagit ett one night stand i all vänskaplighet, vilket det hade varit närmast oartigt att tacka nej till. Efteråt hade det varit ganska sent på natten, så det hade varit lämpligt att vara en generös gentleman och ge tjejen pengar till taxin så hon kommer hem ordentligt. Några enstaka tusenlappar hade antagligen varit lagom.

Alltså tusenlappar i Bath. Fast, nej, i och för sig. Med tanke på hur duktig hon var på att låtsas vara personligen intresserad av just mig, och dessutom så oerhört vacker, så hade det mycket väl kunnat komma upp i svensk tusenlapp också. I värsta fall skulle det rentav kunna röra sig om en intensiv romans – där det plötsligt visar sig att hennes mamma tyvärr är mycket sjuk och behöver massor av pengar till en akut operation.

”Låtsas vara intresserad”? Är jag inte lite väl cynisk nu? Oh nej då. Tjejen hade ingen som helst möjlighet att veta något om min personlighet eller mitt intellekt. Det enda hon hade att gå på var första intrycket: En kille i fula kortbyxor, enkel t-shirt, gymnastikskor, och fjantig-men-praktisk magväska. Vit, orakad, och med ännu en dålig hårdag i den tropiska luftfuktigheten. Helt uppenbart en generisk turist, varken mer eller mindre. Chansen att hon var ute efter något annat än en genomsnittlig turist med en genomsnittlig turist-reskassa, den chansen var plus minus noll. (Fast låt säga att det bara var jag som övertolkade, och hennes intresse faktiskt var utan baktankar. Desto större skäl att tacka nej, då. Var ju trots allt bara tio timmar kvar till bussen till flygplatsen.)

Därmed inte sagt att hon ägnade sig av någon form av bedrägeri. Nej, med all sannolikhet handlade det i stället om en helt hederlig illusion. Det är nämligen så att det gäller åt andra hållet också, det där som jag skev för ungefär en vecka sedan om den egocentriska katten.

Då handlade det om att det är egocentriskt att tro att vilt främmande människor vill en illa. I själva verket är man inte en del av deras liv, och i allmänhet är deras intresse för en väldigt begränsat. I normalfallet bryr de sig inte tillräckligt mycket för att på en personlig nivå vilja en illa… eller väl.

Det handlar inte bara om att skydda sig mot potentiella hot. Det handlar också om en längtan efter att stå i centrum. Att vara den som syns, den som folk reagerar på. Hellre älskad än hatad, men hellre hatad än inte sedd.

Konspirationsteorier fyller detta behov. Man inbillar sig att man själv är viktig för de makter som styr världen i hemlighet. Tillräckligt viktig för att de skall idas djävlas med en. Sexarbetare fyller samma behov, men åt andra hållet. En stripteasedansös som säljer lapdances eller en prostituerad som säljer samlag, båda säljer ofta kunden en illusion av att vara en mycket eftertraktad generös gentleman. Förmodligen är det många sexköpare som egentligen betalar för den illusionen, snarare än att de betalar för själva den sexuella tjänsten.

En bidragande faktor är också detta med ”deniability”. Om man går in i rollen som naiv turist som inte har en aaaaaning om att tjejen är sexarbetare… då är man ju inte någon torsk utan bara ett stackars lurat offer. Eller hur?

Tyvärr finns det rasistiska myter om att thailändska tjejer i allmänhet är sexarbetare. Dessa myter saknar verklighetsbakgrund: En överväldigande majoritet av de tjejer man kommer i kontakt med som turist håller inte på med sådant, trots att turister i allmänhet kommer i kontakt med sexarbetare oftare än vad de fast bosatta gör. Såvida man inte begränsar sin vistelse i Bankok till barerna i dess Red Light District, givetvis. Visst, jag blev förmodligen erbjuden sexuella tjänster mot kontant betalning i går kväll. Visserligen var tjejen propert (om än sexigt) klädd och gjorde inte några sexuella anspelningar, men ändå. Samtidigt. Hemma i Sverige får jag motsvarande erbjudanden, och betydligt mindre subtilt formulerade, ungefär varannan vecka. (Rosenlund ligger mitt emellan mitt hem och det gym jag brukar gå på.)

Så vad beror då denna myt på? Förmodligen tror jag att det handlar om tre saker. För det första handlar det om att som västerlänning få en ursäkt att se ner på lokalbefolkningen. En ursäkt att få känna sig mer värd än dem, en ursäkt att slippa bry sig om folk.

För det andra ett skydd för naiva västerländska män, så att de inte blir lurade. Detta gäller både de som är genuint naiva och de som av diverse skäl väljer att anta en naiv position.

För det tredje, slutligen, är myten väldigt användbar dels för de västerländska killar som vill anlita sexarbetare under semestern – och dels för deras monogama västerländska flickvännner. Killarna kan använda myten som argument för att ”man måste ta seden dit man kommer”, medan flickvännerna kan ta det som argument för att killarna inte bör resa alls. Båda parter har dessutom ett gemensamt intresse av att skydda sin relation genom att definiera problemet som något som hör hemma hos landet som killen besöker – inte hos killen själv eller hos hans relation med flickvännen.

Den stackars generösa gentlemannen har blivit lurad. Han kan inte rå för att han bedrog sin flickvän eller att han bidrog till att sexköp är en så lukrativ bransch. Halledudane. Det finns mycket att vinna på att tillämpa lite dubbeltänk. Att leva i två helt olika verkligheter samtidigt.

Även för den som väljer att inte köpa finns det vissa fördelar med att förakta sexarbetare. Med eller utan rasistiska stereotyper ovanpå. Tjejen försatte mig i en situation som hade varit svår för mig att hantera om jag hade haft en ”hård men spröd” identitet som heterosexuell man. Eller om jag hade lidit av den dåliga form av social kompetens som gör en lättledd. Eller om jag hade haft ett känslomässigt behov av att värja mig för en verklighet där det finns folk som far illa. Om jag hade lidit av något av dessa tre problem så hade det varit en enkel genväg att förakta tjejen. En dålig och ojuste genväg. Men enkel.

Angående att folk far illa i sexindustrin så kommer mina erfarenheter i första hand från sexarbetare som jag pratat med i egenskap av aktivist. I andra hand från ett brett sortiment av litteratur om ämnet. Detta ger mig en mycket bredare och mer nyanserad bild än vad jag hade fått om jag hade fått mina erfarenheter som kund eller som socialarbetare. Inför kunder och socialtjänst behöver en sexarbetare i allmänhet framställa sin arbetssituation i så god respektive dålig dager som möjligt. En kund vill man inte skrämma bort, och en socialarbetare vill man inte riskera att göra till fiende. Hellre bli sedd som ett (oskyldigt) offer än som en ”omoralisk” kvinna. Plus att de sexarbetare som har det fördjävligt på riktigt ofta kommer i kontakt med socialen. Medan de som inte har det inte gör det.

Den svenska kulturen innehåller ett kompakt förakt mot sexarbetare, ett förakt som myndigheterna på senare år har mildrat genom att omforma det till en kvävande och nedlåtande form av omtänksamhet. Ett system där man skall tycka synd om ”de stackars stackars små hororna”, men absolut inte möta dem som medmänniskor och lyssna på dem som vuxna människor. Är horan lycklig eller inte? Som om alla sexarbetare vore samma person, med samma bakgrund och rentav samma sinnesstämning.

I denna kultur är det ett fantastiskt framsteg att Rose Alliance kunnat delta i Stockholms Prideparad två år i rad. Hoppas de kommer nästa år också.

Frågorna om sexarbete är komplicerade, i alla länder. Det är bevisligen många som far illa. Men vad som är orsak och vad som är verkan inom detta socialpsykologiska garnnystan, det varierar nog från fall till fall. Förakt och tomt medlidande gör inget för att lösa problemen, att vältra sig i sådana känslor gynnar bara en själv genom att föda ens behov av att känna sig bättre på andras bekostnad.

En sak vet jag, och det är att den svenska stigmatiseringen av sexarbetare gör det svårare att lämna branschen. Det är tragiskt att en del svenska organisationer försöker exportera dessa attityder till länder som Thailand. Man försöker bygga upp en mentalitet av ”en gång hora, alltid hora”, en mentalitet som inte finns där i dagsläget. Man kallar sin propaganda för information om hur dåligt det är med prostitution, och använder den svenska sexköpslagen som argument för varför man skall driva en sådan kamp. Usch.

Anyway. Att köpa några illusioner eller sexuella tjänster är jag inte intresserad av. Men jag önskar tjejen all lycka till i livet. Oavsett hur kort eller lång tid hon stannar i branschen.

Regnet vräker ner. Åskan dundrar. Gatan har förvandlats till en grund flod. Klockan är kvart över åtta på kvällen, lokal tid, så det har även hunnit bli kolmörkt. Själv sitter jag i godan ro under tak på värdshusets veranda och tittar ut över hur regnet smattrar mot allt där ute.

Har precis ätit en god middag med min vän och hans flickvän. Var jättetrevligt, om än lite stelt på grund av språkbarriären. Alltså mellan mig och henne. Killen pratar redan thailändska flytande, så de kan kommunicera med varandra på en blandning av engelska och thailändska. Rar och trevlig tjej hursomhelst. De verkar passa bra tillsammans.

Det regnade inte alls när vi gick, så jag tog inte med paraplyet. (Solgass var inte heller aktuellt – vi är mitt inne i stan, och det hade dessutom redan hunnit bli kväll.)

Efter middagen gick vi till 7-eleven för att köpa något. Regnade en del redan då, men var ett milt sommarregn. Affärskedjan i fråga finns för övrigt precis överallt, både i Bankok och på Koh Samet. Väl inne i butiken kom skyfallet. Vi investerade i några nya paraplyer för knappt tjugo svenska kronor per styck. Sedan rusade vi tillbaka till hotellet. Efter att ha sagt god natt till paret och gjort ett snabbt klädombyte (främst med tanke på strumpor och skor) så gick jag ner igen för att på lagom avstånd njuta av det vackra vädret.

Idag har varit en bra dag. Varit ute med min kompis. Sett diverse uråldriga tempel och lite av staden, plus ett shoppingcenter. Vi pratade en del om politik och sociala strukturer i Thailand, något som jag tänker återkomma till i ett framtida blogginlägg.

Det värdshus/vandrarhem där vi bor är jättebra. Ungefär samma standard som det vandrarhem jag bodde på i Stockholm i våras. Förutom att här har jag eget rum i stället för att behöva dela med två klasskompisar. Och priset är mindre än en fjärdedel: Båda ställena kostar en femhundralapp per natt, fast i Bath respektive svenska kronor.

Tyvärr blir min tandvärk bara värre, och jag misstänker att jag kommer att behöva ett kirurgiskt ingrepp under hösten. För några månader sedan fick jag plocka bort en tand i höger underkäke, för att visdomstanden inte fick plats. Nu verkar det vara dags på vänstersidan också. Oh well, tur att det finns smärtstillande piller nuförtiden. 🙂

Solbränna har jag också haft det lite jobbigt med, men det pärsen är över nu. Första dagen på ön var jag duktig med ATT smörja på sololja, men inte på att applicera den på ryggen. Blev ingen allvarlig brännskada, men tillräckligt för att bli djävligt jobbigt i omgångar ett par dagar senare. Hela processen tar sju dagar, från i onsdags till imorgon. Första dagen noterade jag att det blev lite rött, men det kändes knappt. Andra dagen kändes det inte så mycket med jag upplevde ett starkt behov av skugga. Tredje och fjärde dagen gjorde det stundvis överdjävligt ont. Jag har inte idats googla på hur den här sortens skador fungerar, men jag utgår från att det hade bildats ny hud och att det nu var ett mellanliggande hudlager som slets sönder. De tre sista dagarna (igår och idag, och säkerligen även imorgon – men antagligen inte längre än så) flagnar den gamla huden av.

Den andra dagen tog jag en långpromenad. Gick från min stuga på öns nordostspets hela vägen ner till öns sydspets. Längs vägen kunde jag beskåda den lokala naturen och besöka diverse badorter. Efter att ha besökt sydspetsen vandrade jag tillbaka en femtedel av vägen. Hade nästan kommit fram till en stugby där jag tänkte övernatta när en taxi kom förbi och frågade om jag ville hänga med. Jag tackade ja, och fick därmed sova i min vanliga stuga i stället. Att åka bil längst dessa vägar var en underlig upplevelse. Vägarna är extremt backiga, extremt kurviga, och extremt illa skötta. Sådant som inte spelar någon egentlig roll när man promenerar till fots.

Det var nära att fotvandringen inte blev av, att jag gav upp efter en liten bit. Solen brände utan nåd och allt det där. Stekhett, brist på skugga. Min solbrännskada från dagen innan täcktes av en ordentlig t-shirt, men bidrog säkert ändå till den dåliga stämningen. Knappast ett moln på himlen. Men lyckligtvis hade jag planerat för att det kanske skulle bli regn, och därför tagit med mig mitt paraply.

Kära läsare, vad var din spontana och omedelbara reaktion på förra meningen? Alltså, utan att tänka efter före? Tog du kommentaren om paraplyet som någon slags sarkasm eller non sequitor? Eller kopplade du omeelbart att ett paraply avsett för att skydda mot regn precis lika gärna kan användas som ett parasoll mot solen? Tja, om jag hade varit du så hade jag med största sannolikhet INTE kopplat direkt.

Det här med att kategorier ibland låser fast vårt tänkande, det är något som drabbar oss alla. Och just denna dag utgjorde jag ett ovanligt fånigt exempel. Först gick jag någon timma hoppandes från skugga till skugga. Sen fanns det ingen skugga att få tag på längre, så jag gick där i solgasset och funderade på huruvida jag skulle vara tvungen att vända och ge upp. Sedan insåg jag att javisst ja, den där lilla prylen av metall och orange plast kan ju lika gärna skydda mot sol som mot regn. Sedan använde jag detta oranga lilla parasoll under resten av vistelsen på ön. Under dess skugga var solgasset inte längre något problem.

Det var bland annat detta jag hade tänkt skriva om i förrgår kväll. Alltså när jag blev avbruten av det inbrott som jag då kom att skriva om i stället. När jag var på väg för att checka ut morgonen därpå var det en tonårskille som stod vid byggarbetsplatsen och gav mig världens konstigaste blick. Skulle inte förvåna mig om det var han. Men det kan lika gärna ha varit att jag blev misstänksam mot honom först, och att han glodde tillbaka bara därför. Fastigetsskötaren hävdade i vilket fall att de hade haft problem med ett gäng killar från Kambodja kvällen innan, och att det säkert var en av dem. Fan trot.

Jag hade även tänkt skriva lite om en svensk kvinna jag träffat tidigare under dagen. Två år tidigare hade hon skadat sig i en trappa lite längre söderut. Antingen hade den gått sönder eller så hade hon halkat – jag pressade henne inte på detaljer. Oavsett vilket så hade hon skadat ryggen och blivit förlamad. Väl hemkommen till Sverige kunde hon inte återgå till yrkeslivet, och tröttnade snabbt på hemtjänsten och livet som sjukpensionär. Så hon flyttade tillbaka till ön. Trivs bra där, och det varma klimatet gör att hon inte har lika ont.

I går kväll, nyss anländ till Bankok, blev jag stoppad av en polispatrull som rotade igenom alla mina saker. De var mycket misstänksamma mot en tvål som jag hade med mig. Antar att de misstänkte att den var förklätt knark. Lyckligtvis visiterade de mig på en offentlig plats. Till en början var jag rätt orolig, eftersom jag läst om falska poliser som haffar turister. Tar med dem till något random hotellrum för ”förhör” och antingen stjäl grejjer under visiteringen eller kräver mutor för att släppa sitt offer. Men detta var riktiga poliser, så ingen skada skedd. Jag fick behålla tvålen. 😀