I morse läste jag en artikel som en av mina vänner hade delat på facebook. Artikeln gick under rubriken ”Kvinnohat vs. Manshat”. Dess huvudtes var att kvinnohat är ett stort samhällsproblem medan manshat bara är en liten bieffekt av detta kvinnohat. Att både kvinnohat och manshat i första hand kommer från en förlegad samhällsordning där män är strukturellt överordnade kvinnor.

Så långt håller jag med artikeln. Det mesta av dess resonemang är vettigt. Tyvärr finns det också två väldigt stora problem med artikeln. För det första att den blandar ihop att bli privilegierad av en struktur med att upprätthålla denna struktur, och för det andra att den rättfärdigar missaktning och förtryck mot oskyldiga individer. Dessa problem hänger ihop med varandra.

Destruktiva normer både upprätthålls och bekämpas såväl av personer som förlorar på dem som av personer som vinner på dem. Dessutom går det att vinna och förlora på många olika sätt.

En patriarkal kultur premierar i första hand sitt eget manlighetsideal, och i andra hand sitt tillhörande underordnade kvinnoideal. En sådan kultur gynnar de människor som dels räknas som män och dels anpassar sig så mycket som möjligt till kulturens manlighetsideal ideal. Samtidigt som den missgynnar alla andra. Särskilt då de människor som dels räknas som kvinnor och dels inte anpassar sig till det underordnade kvinnoidealet. Men även de kvinnor som passar in i kvinnoidealet, och de män som inte passar in i mansidealet.

I den kända världshistorien har det aldrig funnits någon kultur som varit enbart patriarkal. De kulturer som varit patriarkala har även varit kyriarkala på andra sätt. Kyriarkat är samma princip som patriarkat, men utifrån många olika maktordningar som går i varandra i stället för enbart kön. I praktiken har både manlighetsideal och kvinnlighetsideal i hög utsträckning hjälpt överklassen att utnyttja såväl manliga som kvinnliga undersåtar. ”Gå nu och dö för din kung, annars är du ingen riktig man.”

Artikeln förutsätter, helt felaktigt, att det inte bara är manlighetsideal som är överordnade kvinnlighetsideal och avvikelser från idealen. Utan att det är alla kvinnor som alltid är underordnade alla män. Att detta helt enkelt är fel vet vi sedan länge. Den typen av enkelspåriga analysmodeller utan intersektionalitet var fräscha på 60-talet, men hör nu hemma på historiens sophög. Det är därför absurt att rättfärdiga manshat med att ”Det är helt naturligt att hata sina förtryckare”. Visst är det rätt att hata förtryckande strukturer. Vilket är något helt annat än att hata andra människor, så länge som en skiljer på sak och person.

Människor far illa av hat. De var illa av att odla destruktivt hat inom sig själva, de far illa av att utsätta andra människor för hat, och de far illa av att bli utsatta för hat. Manshat gör skada. Manshat skadar kvinnor som dras in i en paranoid mardrömsvärld där alla män i hela världen vill dem illa. Manshat skadar män som inte överensstämmer med det patriarkala mansidealet att känslomässigt vara avstängd och därmed osårbar. Manshat skadar socialt utsatta människor som råkar vara män. Kvinnohat är inte okej, och manshat är inte okej det heller. Manshat är mindre illa än kvinnohat i och endast i den bemärkelsen att det inte är lika djupt rotat i samhället som kvinnohat är.

Därmed inte sagt att en ska fördöma de som hatar sina medmänniskor. När en person säger något dåligt bör en så långt som möjligt ta avstånd från den dåliga sak som personen säger. Inte från allt som personen säger, eller från personen som människa. Och i valet mellan dåliga alternativ är det mindre dåliga att föredra. Visst är det bäst att hata förtryck utan att hata de som utövar förtrycket. Men att hata människor som aktivt deltar i förtryck är mindre illa än att hata oskyldiga människor för deras kategoritillhörighet som till exempel kön eller hudfärg. Och att hata oskyldiga människor är i sin tur i praktiken mindre allvarligt ju mindre risk det lider att leda till hatbrott eller förstärkande av förtryckande strukturer. Avslutningsvis är det ofta mindre illa att orättvist hata oskyldiga medmänniskor än att orättvist hata sig själv. Så om du måste hata människor, kanalisera åtminstone detta hat så att det gör så lite skada som möjligt. Men inbilla dig helst inte att hatet är din vän, eller ett redskap för att bygga en bättre värld.

När en människa far illa psykiskt, beror detta då på sociala eller biologiska orsaker? Nej, fy vad jag är trött på den frågan. Så nu ska jag i stället prata om att fara illa rent fysiskt.

Låt oss säga att en tjej som vi kan kalla för Annika har ett riktigt fult sår. Ett stort blåmärke, och på en del av det har huden gått sönder så att det blöder. Vad beror denna skada på? Well, det beror ju om vi ställer frågan medicinskt/biologiskt eller socialt.

Biologisk förklaring:
Det som har hänt är att blodkärl under huden har spruckit så att det börjat blöda under huden, och att själva huden har gått sönder så att det börjat blöda utåt. Vilket i sin tur kan leda till infektioner om såret behandlas på fel sätt.

Social förklaring:
Vad är det egentligen som Annika har råkat ut för? Har hon blivit misshandlad? Eller ramlat och slagit sig? Eller varit med om en BDSM-session – kanske en där något råkade gå snett, med ett avsiktligt blåmärke men oavsiktligt blodvite? Något av dessa alternativ är förmodligen vad som har hänt.

Ena eller båda? Båda, så klart!
En väldigt dum fråga är vilket av dessa båda svar som är det rätta. Självfallet är BÅDA svaren helt korrekta i sig, och vilket av dem som är mest relevant beror på sammanhang. Det enda rimliga är att dels behandla såret utifrån medicinsk kunskap om hur människokroppen fungerar OCH dels behandla sårets uppkomst utifrån socialpsykologisk kunskap om hur mänskliga psyken och samhällen fungerar.

Rör det sig om misshandel kan hon behöva stöd med att få upprättelse. Och kanske med att lämna förövaren, om det rör sig om våld i nära relationer. Om det i stället rör sig om en olycka (vanlig eller inom BDSM) så kanske det faller inom ”oops, shit happens”, eller så kanske någon relevant person behöver ta sig en funderare över säkerhetsrutiner. Oavsett vilket så är det attans rimligt att desinficera och förbinda såret så att risken för infektion och fula ärr minimeras.

Att ställa den biologiska och den sociala förklaringen mot varandra vore absurt och destruktivt. Hur skulle en sådan position egentligen se ut? Låt oss som svar på detta tänka oss en biologistisk förklaring respektive en socialflummig förklaring: Två förklaringar som ensidigt tar fasta på den ena aspekten och förnekar den andra.

Biologistisk förklaring:
Den ovanstående biologiska förklaringen är den enda som är sann. Det vore svårt att bevisa att någon har misshandlat henne, och därför är det enda rimliga att anta att hennes kropp har gjort detta mot sig själv. Tvätta och förbind såret, och sen får det vara bra med det. Ingen idé att prata med henne om vad som har hänt eller hur hon mår, det vore ju inte objektivt. Det objektivt sanna är att detta är något som har hänt inne i hennes egen kropp, och det vore orättvist att anta att någon annan människa skulle kunna tänkas ha något med saken att göra. Om någon annan ändå har med saken att göra så var det ju bara en naturlig biologisk process det också, och därmed inte värt att prata om.

Socialflummig förklaring:
Någon av de ovanstående sociala förklaringarna är det enda som är sant. Kanske ska vi försöka lyssna på henne och ta reda på vilken av dem som är sann, eller kanske ska vi bestämma oss för ett alternativ och avfärda hennes egna erfarenheter. Oavsett vilket ska vi absolut inte desinficera eller förbinda såret. För att försöka minska risken för infektion skulle ju vara att ge biologisterna rätt. Nej, vi måste bortse från det biologiska, och se enbart till det sociala. ”Mind over matter” – att inse att konceptet våld är socialt konstruerat gör oss immuna mot bakterier.

Att välja sida
Dessa båda positioner, den biologistiska och den socialflummiga, är absurda och vidriga båda två. Just när det gäller rent fysiska sår är de också lyckligtvis väldigt ovanliga. Tyvärr blir deras motsvarigheter lite vanligare om vi i stället pratar om till exempel psykisk ohälsa, om sexuella övergrepp eller om svårdiagnosticerade fysiska smärtsjukdomar. Då tar folk sig gärna friheten att ställa biologiska och socialpsykologiska perspektiv mot varandra, som om de vore jämförbara och varandra uteslutande. Vilket är lika absurt och vidrigt som att göra samma sak när det gäller ett fysiskt sår.

Folk väljer sida. Antingen existerar biologi eller så existerar samhälle – vilken sida står du på? Gärna med förevändningen att den egna sidan är den nyanserade, medan den andra sidan är den som drar alla över en kam. Ja, sådana är de allihopa: Alla som tror att biologi respektive sociala strukturer alls existerar, de är jättedåliga människor som alla alltid drar alla över en kam.

Min erfarenhet är att de flesta forskare, akademiker och så vidare är vettiga, och väl medvetna om sin egen inriktnings begränsningar. Detta gäller både bland naturvetare/läkare (inklusive evolutionsbiologer) och bland samhällsvetare/humanister (inklusive genusvetare). Visst finns det enstaka stolpskott även i dessa miljöer, men det hör till ovanligheterna. Huvudproblemet är i stället anhängare som övertolkar en forskningsstudie eller en teoretisk modell. Rycker den ur sitt sammanhang, och upphöjer den till att vara den hela och enda sanningen.

När du blir så sur på den ena eller andra sidan (alltså den biologistiska eller den socialflummiga) att du frestas att bekämpa den genom att ansluta dig till den andra sidan… stanna då upp och tänk efter. Kom till insikt om att du på en mycket grundläggande nivå faktiskt HJÄLPER den sidan du vill bekämpa: De båda sidorna är överens om att det är det ena eller det andra – att det antingen är biologi eller sociala strukturer som är den enda sanningen. De båda sidorna har alltså en diskursiv allians om vad frågan gäller och vilka alternativen är, samtidigt som de är oense om vilket av de båda alternativen som är det rätta. När du ansluter dig till den ena sidan, den biologistiska eller den socialflummiga, då hjälper du den andra sidan att etablera detta dikotomistiska antingen-eller-tänkande som den så väl behöver.

Av samma anledning: Var gärna extremt försiktig med att anklaga någon för att argumentera biologistiskt respektive socialflummigt. Eller ännu värre, anklaga dem för att rakt igenom VARA biologist respektive socialflummare. Att vara frikostig med sådana epitet föder bara ett destruktivt ”oss mot dem”-tänkande, uppmuntrar folk till att välja sida. Se i stället till de argument som framförs: Är de korrekta i sak, och hur relevanta är de? Använd rätt sorts argument och perspektiv i rätt sammanhang, och uppmuntra andra att göra detsamma.

Att avfärda andra debattörer som biologistiska respektive socialflummiga internettroll eller whatever bör reserveras för de fall där det faktiskt är påkallat. Som till exempel när folk faktiskt avfärdar kamp mot våldtäktskultur med att det är en biologisk drift att bli kåt, eller avfärdar neurologiska/biologiska funktionshinder med att en människas attityd spelar stor roll för självbilden.

Skriver nu om relationen mellan å ena sidan kirurgiska ingrepp på spädbarn och å andra sidan byråkratin kring födelsebevis.

I länder som Sverige är det sjukvårdens ansvar att varje barn får ett födelsebevis, att detta födelsebevis identifierar barnet som antingen pojke eller flicka, och att denna identifiering är korrekt. När ett barn föds intersexuellt (i stället för att ha ett renodlat biologiskt kön) så blir denna struktur ett problem, och leder på många håll i världen till medicinskt omotiverade kirurgiska ingrepp på spädbarns könsorgan. I många länder har detta väckt ganska mycket kritik, eftersom många anser att kirurgiska ingrepp på spädbarn bör göras enbart av medicinska skäl, inte av byråkratiska och kulturella skäl. I Tyskland ledde denna kritik 2013 till införande av ett tredje juridiskt kön.

Den artikel jag skriver på kommer att handla om svenska förhållanden. Den är en masteruppsats i sociologi, med målsättningen att bli intressant nog att även publiceras i en vetenskaplig tidskrift.

Hör gärna av dig om du har några synpunkter eller tips. Särskilt om du själv har egen erfarenhet av dessa frågor. Till exempel från ditt arbetsliv, eller från att själv vara en av de som blivit opererade. Alla samtal är helt konfidentiella. De kommer inte att användas i själva artikeln, utan den kommer i stället att bygga på analys av myndighetsdokument och dylikt. Att jag ändå söker efter personer att prata med är för att få överblick, uppslag och ledtrådar för att söka vidare.

Maila mig på study@categorism.com

Mvh
Xzenu Cronström Beskow

Inom Hollywoods universum av filmer och teveserier finns det gott om kärlekspar som är lyckade, lyckliga och oproblematiska. Fina människor som älskar varandra på ett fint sätt, och som rent allmänt framstår som goda föredömen att avslappnat och ångestfritt låta sig inspireras av. Men bara för de tittare som råkar tillhöra amerikansk mainstream. För sexuella minoriteter ser det helt annorlunda ut.

När såg du senast en film eller teveserie där till exempel en homosexuell, en sadomasochist eller en sexarbetare tillåts ha ett bra liv? Alltså inte bara för ett litet ögonblick mellan de obligatoriska tragedierna? Att faktiskt få ha en relation som börjar okej eller bättre, fortsätter okej eller bättre, och slutar okej eller bättre? Själv kan jag tyvärr inte på rak arm komma på ett enda sådant exempel.

Visst händer det att minoritetspersoner får vara huvudpersoner. Filmerna ”50 Shades of Grey” och ”Pretty Woman” är jättepopulära. Så även teveserien ”Buffy the Vampire Slayer”. Dessa torde vara de i särklass mest kända, och i populärkulturen mest banbrytande, skildringarna av kärleksrelation med en sadomasochist, med en sexarbetare respektive med en lesbisk.

Visst har dessa karaktärer fina kvaliteter. En snygg och stenrik sadomasochist. En snäll och vacker sexarbetare med stark vilja och gott hjärta. Två unga snygga häxor som räddar världen tillsammans och blir kära i varandra. Men vad är det egentligen för psyken och kärleksliv dessa huvudpersoner har? Aldrig de harmoniska, aldrig de lyckliga.

Nej, i stället har dessa huvudpersoner tre saker gemensamt. Nämligen tragisk bakgrund, tragisk relation, och tragiskt slut.

Tragisk bakgrund
Christian Grey i ”50 Shades” har varit med om alla slags hemskheter. Han utsattes för svält och övergrepp, hans mamma knarkade ihjäl sig när han var fyra år gammal, och under mer än två tredjedelar av hans tid som tonåring var han sexslav åt en mycket äldre kvinna – en väninna till hans mamma.

Vivian i ”Pretty Woman” har farit väldigt illa som sexarbetare. Det lilla hon berättar om sitt liv fokuserar på hur dåligt hon har mått, och själva filmen börjar för övrigt med att hennes mördade kollegas lik släpas fram ur en container.

Tara i ”Buffy the Vampire Slayer” kom från en förtryckande familj som under alla år bland annat lurade henne att tro att hon är en demon. ”I lived my life in shadow, never the sun on my face”, som hon sammanfattar sitt liv.

Tragisk relation
Christian Grey i ”50 Shades” beskriver sig själv som ”50 shades of fucked up”. Och det med all rätt. Han tål inte känslomässig eller fysisk intimitet, och beter sig allmänt muppigt och creepy. Hans sadomasochistiska läggning verkar i första hand vara hans förevändning för att slippa kommunicera på allvar.

Vivian i ”Pretty Woman” blir gång på gång utsatt för misstro och förnedring. Inte bara från omgivningen i största allmänhet, utan även från Edward som hon av någon anledning ändå håller på och kärar ner sig i.

Tara i ”Buffy the Vampire Slayer” hålls hemlig jättelänge. När relationen mellan henne och Willow väl blir officiell dröjer det länge till deras första kyss. När den väl kommer så är det under jättetragiska omständigheter: En god vän till Willow har precis dött, hon är är jätteförtvivlad och Tara kysser henne för att trösta henne. Kort därefter blir Tara utsatt för övernaturliga övergrepp som förstör hennes hjärna, så Willow får bli hennes personliga assistent. När hon väl har tillfrisknat börjar Willow själv utsätta henne för övergrepp, vilket driver henne till att lämna henne.

Tragiskt slut
Christian tar ut sin vrede och förtvivlan på sin flickvän så att hon får känna sig tillräckligt äcklad och arg och otrygg för att dumpa honom åt helvete i sorg och vrede.

Vivian blir utsatt för ett våldtäktsförsök av Edwards affärspartner, och bryter strax därefter kontakten med Edward eftersom han inte vill ha ett riktigt förhållande med henne utan bara fortsätta köpa sexuella tjänster av henne. I orginalmanus slutar det hela med att hon tar en överdos knark och dör, men i själva filmen skohornar de i stället in att hon plötsligt inte är sexarbetare så att sagan i stället kan få ett lyckligt slut för en kvinna som minsann inte alls tillhör den stigmatiserade minoriteten så det så. Detta kommer väldigt abrupt under filmens allra sista minuter: Plötsligt slutar Vivian vara sexarbetare, och därefter söker Edward upp henne för att bli ihop med henne på riktigt.

Tara och Willow försonas till sist. Då kommer de för första gången i närheten av att ha en sexscen, och då blir Tara plötsligt mördad av någon random idiot. Vilket förvandlar Willow till en galen ”Psycho Lesbian” vars stora dilemma i livet är om hon ska nöja sig med att bli seriemördare eller om hon ska slå på stort och förgöra hela världen.

Hur representativa är dessa tre exempel?
Tyvärr är de nog väldigt representativa för underhållningsbranschens huvudfåra. Visst finns det andra filmer och serier, men hur mycket mer positiv bild brukar de ge?

Secretary är på många sätt en gullig romantisk komedi om en sadomasochistisk relation. Men filmens första scen är att den masochistiska huvudpersonen blir villkorligt frigiven från ett mentalsjukhus. Att masochism, åtminstone i hennes fall, är djupt sammanflätat med självskadebeteende och psykisk ohälsa löper som en röd tråd genom filmen. ”Preaching to the perverted” är också en ganska gullig romantisk komedi, en där varken masochisten eller hans domina framställs som psykiskt störd. Å andra sidan ägnar han det mesta av filmen åt att hata sadomasochism, och framför allt är filmen extremt okänd jämfört med de båda andra filmerna.

Independence Day innehåller en sexarbetare som i sig själv är en juste och oproblematisk karaktär, men under första halvan av filmen existerar hon bara som förklaring till varför huvudpersonen inte har kunnat bli astronaut: Eftersom han har valt att fortsätta vara gift med henne trots att hon jobbar som strippa så har stigmatiseringen av henne smittat av sig på honom, och detta har dödat hans karriärmöjligheter.

Den sjunde säsongen av Buffy the Vampire Slayer innehåller en ny lesbisk kärleksrelation, efter Taras död i sjätte säsongen. Men denna nya relation får väldigt lite utrymme i säsongen, och är med en ny biperson som får på tok för lite screentime för att ha någon chans till karaktärsutveckling. Av den lilla tid som läggs på Willow och hennes nya flickvän används en del till att etablera att Willow fortfarande har kvar sina tendenser till att begå övernaturliga övergrepp, så att bristande självbevarelsedrift är en grundförutsättning för att hennes nya flickvän ska stanna hos henne. Serien ”Orange is the new black” bygger på en lesbisk relation – närmare bestämt en relation som förstörde båda kvinnornas liv och ledde till att huvudpersonen hamnade i fängelse. Och så vidare.

Nu har jag använt just sadomasochister, sexarbetare och homosexuella som exempel på hur stigmatiserande sexuella minoriteter blir behandlade av Hollywood. Samma fenomen gäller även andra minoriteter. Polyamorösa relationer, hur ofta får de en välvillig porträttering? I den mån de alls existerar? Den edna mainstramfilm jag kommer på så där på rak arm är 2012, där ett triangeldrama utvecklar sig till att de båda männen börjar samarbeta med varandra. Precis när det verkar som att de äntligen ska komma överens om att låta tjejen vara ihop med dem båda två, då säger det plötsligt splatt och den ena mannen har gått en plötslig och brutal död till mötes.

Men tvåsamma heterosexuella vaniljrelationer då, undrar du kanske? Är inte de också ofta problemfyllda på film? Javisst, ofta. Men långtifrån alltid. När det gäller just tvåsamma heterosexuella vaniljrelationer, då finns det även många oproblematiska relationer att hämta trygghet och inspiration från. Problemet med filmer som ”50 shades” och ”Pretty Woman” och serier som ”Buffy the Vampire Slayer” är inte dessa verk i sig, utan bristen på andra verk som framställer de berörda sexuella minoriteterna på ett mer avspänt och juste sätt.

Nej. Kan vi inte pretty please få några sådana filmer och serier? Är det inte på tiden att det börjar komma en del sådant? Att även minoriteter kan få framställas som vanliga vettiga människor? Inte bara som monster att hata eller som trasiga miffon att tycka synd om och hoppas att de plötsligt kommer att bli botade?

Två disclaimers!

Första disclaimern
Min kritik handlar om strukturer, inte om enskilda filmer eller serier. Det är helt okej att gestalta en relation med tragisk bakgrund, tragisk fortsättning och tragiskt slut, oavsett vad inblandade parter har för sexuell läggning, identitet, praktik eller whatever. Problemet handlar alltså inte om de exempel jag nämner, utan om bristen på motbilder.

Nämn tre exempel där mainstreamheterosexuella relationer är tragedier, och det är lätt att nämna tre motexempel på populära filmer och serier där mainstreamheterosexuella relationer är helt oproblematiska och bara finns med som en positiv grej. Och även när relationen slutar tragiskt så har det vanligtvis inte ett smack med läggning eller dylikt att göra, utan beror på yttre orsaker. När folk dör i Titanic så är det för att båten sjunker, inte för att huvudpersonerna är sådana där konstiga monogama heterosexuella. Problemet med de tre exempel jag nämner är att de med sina tragedier och allt intar en särställning som mainstreamkulturens första riktigt stora skildring av en sexuell minoritet, och det finns väldigt ont om kända motbilder där icke-uppfuckade personer från minoriteten i fråga får ha icke-uppfuckade kärleksrelationer.

Andra disclaimern
Just när det gäller homosexualitet börjar det sakta men säkert etablera sig sådana motbilder även inom mainstream. “Modern Family” och “But I’m a cheerleader” har nämnts i diskussioner kring mitt inlägg. Tyvärr har jag inte sett denna serie respektive film, men det sägs att båda är rätt populära inom mainstream och att de innehåller samkönade relationer som i sig själva är helt oproblematiska – även om huvudpersonerna i “But I’m a cheerleader” utsätts för många puckade homofober så är detta problem som kommmer utifrån snarare än at vara en del av själva relationen. Jag hoppas att detta stämmer, och att motsvarande motbilder refter hand kommer att börja dyka upp även när det gäller sexarbetare respektive sadomasochister och andra BDSMF:are. Liksom för polyamorösa/flersamma, för den delen.

Tänk er filmen Wargames. Huvudpersonen börjar spela dataspel med en superdator, vilken får sig en knäpp och bestämmer sig för att starta kärnvapenkrig på riktigt. Sen handlar restan av filmen om hur huvudpersonen och hans flickvän tillsammans försöker stoppa den galna superdatorn. Tillsammans övertalar de professorn som en gång skapade datorn att hjälpa till med att få stopp på den. Längs vägen fördjupar huvudpersonen och hans flickvän sin gemensamma kärleksrelation, och stöttar varandra genom skräcken för att världen ska gå under. Deras relation och deras sexuella läggning/identitet/praktik är helt oproblematiska: De utgör inte en del av filmens problem, utan hör tvärtom helt och enbart till de goda motkrafterna mot allt det hemska. Just därför tänker man inte på deras relation, den är för självklar för att fundera över. Detta är hur vanligt som helst, tusentals filmer följer samma mönster.

Tänk er nu samma film en gång till, men gör om flickvännen till en pojkvän eller lägg till att de har ett BDSM-förhållande – samtidigt som deras relation fortsätter att vara gulligt oproblematisk och fortfarande enbart fyller funktionen av att vara en positiv motkraft till det hemska utomstående hot de måste hantera.

Det är detta som saknas: Filmer och serier där personer från sexuella minoriteter tillåts finnas med på denna typ av positiva sätt, där de enbart behöver möta problem som inte har med deras sexuella läggning/identitet/praktik att göra.

Sisådärja. Nu har jag varit och sett filmen ”50 shades of Grey”. Igår kväll var vi ett gäng från RFSU och RFSL som gick och såg den tillsammans. En film om en tragisk man som inte kan hantera kärlek och som i sitt djupa självförakt säger sig vara ”fifty shades of fucked up”.

Handlingen börjar enkelt. Pojke möter flicka, pojke bjuder flicka på dejt, pojke får panik och kalla fötter så att han snabbt avbryter dejten (mumlandes något om att han inte är rätt man för henne), pojke skickar flicka svindyr present (närmare bestämt en förstautgåva av en gammal klassisk bok som gick till litteraturhistorien med sitt budskap om att flickor som blivit våldtagna också kan vara fina flickor trots att de inte är oskuld längre), flicka himlar med ögonen och tycker att nu får du för fasen skärpa dig. Därefter fortsätter tjejen att umgås med killen, trots att hon redan insett att han är ett praktmiffo. Detta eftersom han är både snygg och spännande, med förmåga att bjuda på både lyx och exotisk sexualitet. En får ta det onda med det goda. Eller något sånt.

Men, skulle inte filmen handla om BDSM? Om Bondage, Dominans och SadoMasochism? Är det inte det som alla har pratat om när det gäller den här filmen? Meh.

Filmen handlar om en känslomässigt distanserad och förvirrad kille som hatar sig själv, som har tonvis med känslomässigt bagage, och som är väldigt obekväm med relationer. Som träffar en tjej som helt saknar tidigare erfarenhet av vuxna relationer. Killen är en framgångsrik affärsman, medan hon är nyutexaminerad från universitetet.

Han tål inte beröring, är livrädd för att släppa henne nära känslomässigt, och vill inte sova tillsammans. Han är målmedveten när det gäller sexuell utlevnad, men totalt handfallen när det gäller att bygga en djupare kontakt. Till exempel är det en sexuell grej han vill göra, en grej som hon aldrig har prövat tidigare och har all anledning att vara väldigt nervös inför. När han väl får henne att gå med på att ta detta stora steg med honom, hur hanterar han då detta? Jo, direkt efter att ha gett henne cirka 30 sekunders sexuell utlevnad så säger han ungefär ”och förresten så måste jag sticka och jobba nu, hej då!”. Hon verkade verkligen gilla sexleken när den pågick, men när han sen bara drar efteråt blir hon – föga förvånande – full av tvivel och börjar gråta.

Vad har då BDSM med den här historien att göra? Well, inte speciellt mycket. Visst, huvudpersonerna har några heta sexscener, varav de flesta innehåller BDSM. Den scen som jag nyss nämnde att han smet ifrån, det var första gången någonsin han gav henne smisk. Men fokus ligger inte på den sexuella utlevnaden och njutningen, utan på att killen är ett praktmiffo som fuckar upp alltihopa. Vilket inte har ett smack med BDSM att göra. Den sexuella kontakt han smet ifrån råkade visserligen vara just BDSM, men om den i stället hade varit hennes första gång för oralsex eller whatever så hade hans beteende varit lika miffo och hennes reaktion lika begriplig.

I den här filmen blir BDSM dominansdynamik i första hand ett verktyg för killens kamp för att undvika beröring och undvika att prata om känslor. Genom att gömma sig bakom sin roll som ”dominant” kan han smita från att konfrontera sig själv eller henne, för att i stället gömma sig bakom olika varianter av ”gör som jag säger, för att jag har sagt det”.

Han växlar ständigt mellan att bete sig extremt reserverat och att bete sig extremt gränslöst. Växlar mellan att vara jättenoga med att respektera hennes gränser och att vara extremt påstridig. Vid ett tillfälle rentav flyga på henne så att det närmast verkar som ren tur att han råkade hamna på rätt sida av gränsen till våldtäkt. Hans sätt att presentera sin sadomasochistiska läggning för henne pendlar också mellan säljsnack och något som mest verkar vara internaliserad kategorism eller internaliserad parafobi – alltså samma sak som ”internaliserad homofobi”, fast för andra minoriteter än just homosexuella. I början gör han verkligen sitt bästa för att hon ska se hans läggning som en mörk hemlighet. Och på slutet verkar deras utlevnad mest handla om att hjälpas åt att bevisa för varandra att BDSM är något dåligt. Dagens tips: När ni redan är arga och förtvivlade och konstaterar att ni misslyckas med att kommunicera med varandra, då är det INTE rätt tillfälle att tänja de sexuella gränserna med experiment som utgör ett extremt stort steg för någon av de inblandade… mkey?

Rent allmänt är tjejen inte på långa vägar lika illa som killen, men har helt klart en del miffofasoner hon också. När hon precis har flyttat ihop med med sin helt nyblivna pojkvän och ändå bestämmer sig för att åka iväg till en annan delstat för att hälsa på sin mamma, när bestämmer hon sig då för att berätta detta för sin nyblivna sambo? Jo, kvällen innan hon ska åka. Och hon berättar det inte i enrum, utan inför hela hans familj som hon mycket väl vet aldrig har sett honom med en flickvän förut. Cheezus.

Allt som allt utgör filmen ett intressant psykologiskt drama om två ganska uppfuckade människor och deras tafatta försök att närma sig varandra. Mitt enda klagomål gäller inte själva den här filmen, utan bristen på filmer som gestaltar människor som håller på med BDSM utan att vara helt uppfuckade i skallen. De flesta sadomasochister och andra BDSMF:are (där F står för fetischism) är vanliga vettiga människor, utan Christian Greys fruktansvärda kollektion av oläkta barndomstrauman.

Kampen för allas lika värde är blocköverskridande. Gång på gång finner sig liberaler och socialister sida vid sida i kampen mot rasism, sexism, homofobi eller något annat fokus av kategorism. Sida vid sida både med varandra och med aktivister som håller sig utanför blockpolitiken. Tyvärr är försöken att marginalisera dessa kamper även de blocköverskridande. Gång på gång händer det att en debattör från det ena eller andra blocket försöker avfärda kampen för en utsatt minoritet genom att konstruera denna kamp som något som egentligen tillhör den andra sidan.

Nu senast Aftonbladets Åsa Lindeborg, med ett tappert försök att framställa kamp för transpersoner som något fult och suspekt. Bland annat genom att flitigt använda ordet ”liberal” som ett skällsord att kleta ner kampen med, så att ingen lydigt gruppidentitetsmedveten vänstermänniska ska våga ta i kampen med tång ens en gång. Andra skällsord som används i samma artikel är ”åsiktspolis” och ”identitetspolitik”.

Att i svepande ordalag anklaga motståndarsidan för att vara ”åsiktspoliser” ligger snubblande nära det klassiska ”jag är inte rasist, men…”, till exempel ”…alla vet ju hur det är egentligen, men det får man ju inte säga i det här landet”. Vanligtvis då med hänvisning till ”kulturmarxisterna”, ”pk-maffian”, ”feministerna” eller dylikt.

Det handlar om att skapa en bild av att kampen är ondsint, eller åtminstone suspekt. Att de som för den borde skämmas, så där i största allmänhet. Lindeborg börjar med att konstatera att att de ämnen hon diskuterar är komplexa, och hon hävdar att hon själv bara har frågor. Men de frågor hon ställer bygger på premissen att en ökänt dogmatisk och polariserande debattör och hennes anhängare är oskyldiga offer medan motståndarsidan ensam står för alla övertramp.

Debattören i fråga är Kajsa Ekis Ekman. Känd för en bok som håller sig sig till en strikt könsbinär cis-normativ analys där transkvinnor och promiskuösa inte är riktiga kvinnor. Transkvinnor erkänns inte vara kvinnor, utan konstrueras som tjuvaktiga infiltratörer som försöker stjäla en kvinnlighet de inte har rätt till. Medan cis-kvinnor som kan ha sex utan att sätta sina själar i pant erkänns existera men avfärdas som dåliga kvinnor. Lindeborg framställer det som att Ekman och hennes anhängare i allmänhet är resonabla och vidsynta, medan de som är kritiska mot Ekman i största allmänhet är oresonliga fanatiker som i allmänhet ägnar sig åt att splittra rörelsen och begå diverse grova övertramp. Hur sannolikt är det att denna bild är något annat än avgrundsdjupt partisk till Ekman-sidans fördel? Inte särskilt.

Debatt ska föras med argument, inte med hotelser. Det är helt oacceptabelt att försöka få någon avskedad från sitt jobb för att hen är för eller emot Ekmans bok. Personligen tror jag att sådana övertramp lyckligtvis är extremt ovanliga på båda sidor. I den mån de alls förekommer tror jag för övrigt att de mycket oftare begås av Ekmans meningsfränder än av hennes motståndare.

Dessutom måste vi komma ihåg att det finns en grundläggande obalans i denna debatt. Samma obalans som i ”balansen” mellan homosexuellas rätt att finnas och konservativa kristnas ”rätt” att förvägra homosexuella rätten att existera. Ja, när TERF:s (Trans Excluding Radical Feminists) kämpar för sin rätt att få diskvalificera transkvinnor som kvinnor och hetsa mot transpersoner i största allmänhet… då är detta inte en kamp som är moraliskt jämbördig med transpersoners kamp för att få slippa bli diskvalificerade och hetsade mot.

Detta innebär inte att det skulle vara okej med övertramp från transpersoners och transaktivisters sida, men det innebär att vi behöver vara extra försiktiga med hur vi diskuterar verkliga och påstådda övertramp. Någon sådan försiktighet kan jag inte se från Lindeborgs sida. I hennes berättelse är det en självklar utgångspunkt att all skuld ligger helt och enbart på transpersonerna och deras allierade. Medan de som diskvalificerar och skambelägger transpersoners könsidentitet på sin höjd kan tänkas ha råkat använda fel pronomen någon gång. Bara ett litet ”nämen hoppsan då, så det kan råka bli”. Bara för att Ekman dikterar snäva gränser för såväl könsuttryck och könsidentitet som sexuella uttryck och sexuell identitet ska det väl inte vara okej för de hon fördömer att reagera på detta? Typ.

Där kommer vi då också in på det fantastiska ordet identitetspolitik. Ett starkt negativt värdeladdat ord. Att driva identitetspolitik är något mycket suspekt. I Lindeborgs version är identitetspolitik att vara emot jämlikhet, med hänvisning till att någon ospecificerad person någonstans någon gång ska ha sagt något om att ordet jämlikhet förutsätter könsbinaritet. Däremot är det enligt Lindeborg tydligen inte identitetspolitik när Ekman fastslår dogmer för hur varje människas könsidentitet, könsuttryck, sexuella identitet och sexuella uttryck måste vara för att duga.

Vad lägger vi egentligen i ordet ”identitetspolitik”? I antropologen Thomas Hyland Eriksens bok ”Rötter och Fötter” förknippas ordet bland annat med att omfamna hedersmord och Usama Bin Ladin, vilket i sin tur presenteras som ett alternativ till att viga sitt liv åt kapitalistisk konsumtionskultur. I Stanford Encyclopedia of Philosophy framställs ”Identity Politics” som en bred term som kan betyda lite vad som helst när det gäller kamp för minoriteters självbestämmande eller minoritetspersoners rättigheter.

Det är lätt att se hur dessa breda svepande definitioner är ohyggligt lätta att missbruka på det sätt som Lindeborg gör. Att inte bara använda ordet med så negativa konnotationer som möjligt. Utan att i en kamp om identiteter bara använda ordet om de som försvarar minoriteter, inte om de som i den rena och sanna identitetens namn bekämpar minoriteter och stigmatiserade grupper i samhället. Ta riktigt dålig identitetspolitik och framställa det som att det är så transpersoner och deras allierade i allmänhet är. Problemet är alltså inte att Lindeborg kritiserar vissa avarter i debatten. Det gör hon rätt i. Problemet är att hennes kritik är skev och enkelriktad på ett sätt som blir orättvist stigmatiserande.

Själv har jag alltid kämpat för varje människas rätt att definiera sig själv och leva sitt eget liv efter eget huvud, utan att för den skull förlora sin värdighet och sina rättigheter som medmänniska. Det handlar inte om kamp för identiteter i sig, utan om kamp för de människor vars identiteter används som måltavlor för fördomar, hat och diskriminering. Det handlar om att stå upp för universella mänskliga rättigheter, så som de uttrycks i den universella deklarationen om de mänskliga rättigheterna i allmänhet och dess andra paragraf i synnerhet.

Lindeborg får gärna avfärda mig som ”liberal”, i en trist blockpolitik som kretsar kring att bygga en identitet som antingen socialist eller liberal för att sedan hata den andra sidan djupt och innerligt. Men för mig är det självklart att de universella mänskliga rättigheterna är just universella. Att vi alla bör stå upp för dem, oavsett om vi identifierar oss som liberaler eller socialister eller något annat eller inte håller oss med någon politisk flockidentitet alls. Att vi som konsekvens av dessa universella mänskliga rättigheter bör stå upp för alla människor. Vilket inkluderar att kämpa mot de strukturer av fördomar, bigotteri och diskriminering som drabbar utsatta minoriteter. Men inte att argumentera för att de som står upp för minoriteter borde hålla tyst och skämmas för att de ”splittrar” den enda sanna kampen. Detta oavsett om denna är ”klasskampen” eller ”kampen för individen-bestämd-form-singular” eller något annat.

Idag träffade jag en mamma vars lilla barn var mitt emellan bebis och tultare. Vad är då en tultare? Jo, på engelska delas barnens åldrar ofta in i ”baby, toddler, pre-teen och teen”. Ordet toddler tycker jag är gulligt, så för några år sedan importerade jag det lite halvt till svenskan genom att börja kalla den åldersgruppen för tultare. De börjar ju sin tid i denna åldersgrupp med att tulta runt, på sina små ben. (Att tulta: ”gå med osäkra steg (om små barn)”)

Just det här barnet var alltså mitt mellan bebis/baby och tultare/toddler. Hen kunde gå, litegrann, med mammans hjälp. Kunde kanske ta något enstaka steg själv.

För mig var detta en påminnelse om att kategorier inte existerar ute i den fysiska verkligheten. Visst existerar de, men bara i de interna verkligheter som utgörs av våra psyken och i de sociala verkligheter som utgörs av våra kulturer. Gränsen mellan åldersgrupper, precis som mellan alla andra grupper, är alltid flytande.

Men myndighetsåldern då, undrar ni kanske? Det är väl ändå en skarp gräns? Javisst, men den gör ju inte heller anspråk på att vara en del av naturen, utan hör helt och hållet hemma i kulturen. Den innebär helt enkelt att de personer som har levt ett visst antal dagar faktiskt har levt detta antal dagar, och att samhället har bestämt att det är efter detta antal dagar som samhället anförtror dem att få rösta.

Det lilla barnet på restaurangen var inte redo att gå, än mindre redo att rösta. Snart kommer hen att kunna gå på riktigt. Då är hen inte en bebis längre, utan en tultare. Tills dess sitter hen fast mellan dessa båda kategorier. För långt kommen för att fortfarande riktigt vara bebis, inte tillräckligt långt gången för att redan riktigt vara tultare.

När kommer detta barn vara mogen att rösta? Tja, inte än på många år i alla fall. Blir väl någon gång mellan 15 och 25 ungefär.

Om hen blir politiskt intresserad innan artonårsdagen är chansen god att hen ändå får vara med och rösta i nästa val – det är ju trots allt fyra år mellan dem. Kanske kommer hen att missa ett val, och det är ju lite trist… men att ge sig till tåls till nästa val är inte så stor uppoffring. I gengäld slipper en massa andra barn ta ansvar för hur landet styrs. Och det ansvaret kan ibland vara tungt att bära.

Om hen i stället inte känner sig redo att rösta när första valet kommer, ja, då kan hen ju självmant hoppa över att rösta denna gång. Och om hen röstar på något dumt så kan hen ju alltid ursäkta sig med att alla mognar i sin egen takt men att samhället måste dra gränsen någonstans. För individuell rösträttsålder vill vi INTE ha. Fatta vilken dragkamp det skulle bli, när olika politiska grupper kämpar för att just de som är benägna att rösta på just deras parti ska få sin rösträtt först – och att de som riskerar att rösta på något annat parti helst aldrig ska få sin rösträtt.

Nej, artonårsgränsen är en bra kompromiss. Men för att gå behövs det inte några regleringar. Det kommer när det kommer.