När jag tog den första klunken slog min hjärna bakut, varningsklockorna plingade för fullt. Drycken smakade inte som den skulle, och jag hade verkligen inte tid att bli magsjuk. Smakade den illa? Det visste jag inte, för inte brydde min hjärna sig om sådant: Dålig mat leder till magsjuka helt oavsett om den smakar gott eller smakar illa. För ett ögonblick var jag nära att spotta ut den, och hade jag suttit utomhus så hade jag förmodligen gjort just detta. Sålunda försökte min kropp bestämma sig för huruvida den skulle få panik och börja kräkas, men istället tog mitt medvetande kontroll över situationen och tog sig en närmare titt på flaskan. Det visade sig att det inte alls var Aloe Vera Original jag hade köpt, utan Aloe Vera Cocos. Och då var det ju okej: Det visade sig ju att drycken inte alls var fel, utan bara en sort som jag inte var van vid och inte hade förväntat mig. Därmed var faran över, hjärnan lugnade sig direkt. Då kunde jag slappna av och äta min lunchbaguette i lugn och ro, och med rätt förväntningar dricka ur den flaska som jag hade köpt. Den var riktigt god.

Detta lilla intermezzo fick mig att tänka på sexuella minoriteter. Homosexuella, bisexuella, sadomasochister, fetischister, polyamorösa och andra queera. Hur viktigt och nödvändigt det är att sätta etiketter på oss själva och på varandra. Hur viktigt det är att kunna vara öppna med vilka etiketter som gäller oss själva. För visserligen är det så att alla enskilda kategorier och kategoriseringar är sociala konstruktioner som är mer eller mindre godtyckliga, men det är också så att kategoriseringen som sådan är ett rent biologiskt fenomen – närmare bestämt ett biologiskt fenomen som är direkt kopplad till vår överlevnadsinstinkt. När något inte överensstämmer med våra förändringar så är våra hjärnor benägna att betrakta detta något som hotfullt och potentiellt farligt.

En heteronorm där alla människor förväntas vara monogama vaniljheterosexuella gör att sexuella minoriteter framstår som skrämmande. När minoritetspersoner inte kan vara öppna med sin läggning så är det som om någon har klistrat “Aloe Vera Original”-etiketter på alla flaskor med “Aloe Vera Cocos”. Den som råkar få en glimt av personens sätt att fungera riskerar att reagera med instinktiv rädsla och avsky även om hen egentligen inte alls är homofob, kinkofob eller annan variant av parafob som person.

Samma princip gäller även för alla andra kategoriseringar. En traditionell patriarkal mansnorm där alla människor som rör sig i det offentliga rummet förväntas vara män uppmuntrar människor till att reagera med rädsla och avsky om en person som rör sig i det offentliga rummet visar sig vara ciskvinna eller transperson. Och så vidare.

Sociala normer är inte något dåligt i sig, men enskilda normer är inte heller nödvändigtvis bra. Vissa normer är på gott och ont, vissa är jättebra och vissa är urusla. Därför måste vi förhålla oss kritiska till alla sociala normer, och efter hand göra oss av med de som direkt eller indirekt hetsar människor mot varandra.

Advertisements

Tänk dig att du fungerar på ett visst sätt, ett sätt som många medmänniskor har fördomar mot. Något som inte syns på utsidan, så omgivningen vet inte automatiskt att du “är en av de där”. När omgivningen får veta hur du fungerar så ser de dig som en sämre människa, din säkerhet hänger på att de inte får veta. Just därför är det enklast att ingen får veta, så att de kan fortsätta odla sina fördomar i fred. Så är det att ingå i en döljbar minoritet.

Nyligen fick jag se ett exempel på hur denna dynamik fungerar. På vetenskapsfestivalen nu i fredags höll journalisten Amanda Duregård ett mycket uppskattat och välbehövligt föredrag om hur en del människor på nätet missbrukar psykiatriska diagnoser som rena skällsord. Här har vi en expert, en neutral person som berättar objektivt utifrån sin kunskap. Sådana personer förutsätts av tradition inte ha några grupptillhörigheter.

Av tradition anses det inte vara någon grupptillhörighet att vara man, medan det däremot i samma tradition ses som en grupptillhörighet att vara kvinna. Att vara man är att vara objektiv, att vara kvinna är att vara det andra könet. Genom att stå där på scenen visade Duregård att även kvinnor kan vara experter. Så här 2017 var detta inte något nytt eller speciellt. Mansnormen har överskridits så många gånger tidigare under det senaste seklet, folk börjar bli vana. Framförallt behövde det inte kommenteras. Amanda Duregårds socialt kodade könstillhörighet framgick av hennes namn, hennes röst och hennes utseende. Säkerligen fanns det inte en enda åhörare som misstog henne för att vara en cisman.

Att vara ciskvinna eller cisman är en grupptillhörighet som vanligtvis syns utanpå, precis som att ha en viss hudfärg. Detta ger en helt annan dynamik än vid döljbara minoriteter. Sådant som att en person har till exempel en viss könsidentitet eller en viss sexuell läggning/preferens. Eller, som i det här fallet, en viss psykiatrisk diagnos. Sådana grupptillhörigheter syns inte utanpå.

Av tradition anses det inte vara någon grupptillhörighet att vara neurotypisk, medan det däremot är en grupptillhörighet att ha en eller annan psykiatrisk diagnos. Att vara neurotypisk är att vara objektiv, att ha en diagnos är att vara “den andre”. Under första halvan av föredraget berättade Duregård inte att hon själv har en diagnos, eller vilken diagnos det i så fall skulle röra sig om. Genom att stå där på scenen visade hon sålunda inte att även personer med diagnoser kan vara experter. Just eftersom diagnosen inte syns utanpå så kan publiken behålla sin dikotomi mellan de normala som är experter och de avvikande som blir studerade. Alltså så länge som personen inte outar sig som diagnosinnehavare eller blir outad som diagnosinnehavare, alternativt blir falskt anklagad för att ha en diagnos.

Halvvägs genom föredraget berättade hon dock att hon själv har en diagnosen Bipolär sjukdom, och att detta var något som hon var ganska nervös för att berätta. Så klart. Den som blir associerad med en stigmatiserad grupp blir själv stigmatiserad. Och när personen i fråga dessutom har outat sig själv så kan folk alltid skylla ifrån sig med någon variant av att “den som sig i leken ger får leken tåla”. Sålunda är det ganska ovanligt och speciellt att en föredragshållare är öppen med att hen har en diagnos. Därför blir den neurotypiska normen inte överskriden särskilt ofta, så folk är inte särskilt vana. Just den här gången gick det bra, ingen i publiken ballade ur. Positionerna flyttades fram, att ha en diagnos blev lite mer normalt och lite mindre stigmatiserat. Förmodligen var det många i publiken som lärde sig mer av detta än av föredragets sakinnehåll. Fick sig en tankeställare inte från något teoretiskt resonemang utan från att få en glimt av de olika villkoren för människors positioner.

Hur många i denna publik har någon gång tidigare hört ett föredrag hållet av en kvinna? Förmodligen alla.
Hur många i denna publik har någon gång tidigare hört ett föredrag hållet av en person som de själva vet är kvinna? Förmodligen fortfarande alla.

Hur många i denna publik har någon gång tidigare hört ett föredrag hållet av en person som har en psykiatrisk diagnos? Förmodligen alla.
Hur många i denna publik har någon gång tidigare hört ett föredrag hållet av en person som de själva vet har en psykiatrisk diagnos? Förmodligen mycket få, kanske ingen av dem.

När en människa som ingår i en döljbar minoritet fungerar bra och gör bra saker får omgivningen nästan aldrig reda på att hen ingår i denna minoritet. När omgivningen får veta att någon ingår i en viss minoritet så sker detta vanligtvis i helt andra sammanhang, på helt andra villkor.

Det är inte helt ovanligt att en person som beter sig illa mot sina medmänniskor försöker urskulda sig genom att påstå att hen har (alternativt borde ha) en eller annan psykiatrisk diagnos. Som sagt, många i publiken har nog aldrig tidigare hört ett föredrag av en person som säger sig ha en psykiatrisk diagnos. Men hur många av dessa åhörare har däremot någon gång blivit illa behandlad av en person som säger sig ha en psykiatrisk diagnos? Blivit illa behandlade av någon som kört hela racet med att “jag rår inte för hur jag beter mig mot dig, så du får bara acceptera det”? Förmodligen har ganska många i publiken någon gång råkar ut för just detta. Själv har jag råkat ut för det flera gånger. Ofta då från personer som faktiskt inte har fått någon diagnos av psykiatrin, utan som bara har självdiagnosticerat sig med en eller annan diagnos. En självskattning som de använder till att skylla ifrån sig med, när de beter sig illa mot andra. Just jag själv har även andra erfarenheter av människor med psykisk ohälsa, men många har inte det. Då kan de lätt få för sig att de elaka människor de möter är representativa. Detta fenomen brukar jag för övrigt kalla för representationsbias, en vardaglig variant av det som i vetenskapliga sammanhang heter selection bias.

Samma dynamik gäller även för andra döljbara minoriteter, På tok för många medmänniskor som har fördomar till exempel mot homosexuella eller sadomasochister vet inte om att de själva känner massor av vettiga människor som egentligen ingår i dessa grupper. Givetvis vet de om att de känner dessa människor, men associerar dem inte med den grupp som de har fördomar mot. I stället hämtar de sina erfarenheter från en eller annan främmande skitstövel, vars beteende i bästa fall bara var irriterande. Till exempel någon som en gång daskade till dem på dansgolvet, och som då försökte rättfärdiga sitt beteende med att påstå att det är hens identitet. En del har även betydligt värre erfarenheter, inklusive rena övergrepp som förövaren har försökt rättfärdiga genom att hänvisa till sin påstådda grupptillhörighet.

Förutom att många har levda erfarenheter som är verkliga men ger en missvisande helhetsbild så blir vi alla även ständigt matade med vrångbilder från underhållningsbranchen, massmedia och,sociala media. I många fall även från myndighetspersoner, vilka tror sig vara experter på hur gruppen i fråga fungerar. Detta bland annat utifrån just den massiva representationsbias som ingår i deras yrkesutövning. Förr var det mycket vanligt att socialtjänsten svartmålade homosexuella föräldrar och försökte ta barnen ifrån dem. Just detta är inte så vanligt längre, men andra minoriteter är fortfarande drabbade av just denna struktur.

Människor tolkar sina medmänniskor utifrån sin egen förförståelse, och därmed utifrån sina egna fördomar. Sålunda blir fördomarna självbekräftande. Om en person som de vet har en diagnos gör något bra så tolkar de lätt detta som att personen gör det trots sin diagnos, snarare än att hen gör det oberoende av den. Om samma person istället gör något dåligt så tolkar de lika lätt detta som att det istället beror just på diagnosen.

Vi som ingår i döljbara minoriteter lever med att vara osynliga när vi själva gör något bra, men är praktiska att använda som syndabockar när någon annan gör något dåligt. Om vi outar oss får vi skylla oss själva, och om vi inte outar oss får vi också skylla oss själva. Om någon annan outar oss så få vi skylla oss ännu mera själva. Detta oavsett om outningen är korrekt i sak eller består av en massa svartmålning med groteska fantasier och rena lögner. Oavsett om jag identifierar mig med en viss grupptillhörighet eller inte så är jag i andras ögon bara mig själv när jag gör något bra, men bara grupptillhörigheten när någon annan person gör något dåligt som folk väljer att lägga gruppen till last.

Detta är ett av skälen till varför vi behöver mer öppenhet för döljbara minoriteter, däribland till exempel människor som lever med psykiatriska diagnoser.

Nu har jag sett filmen The Great Wall. Filmen var rätt kul, men efter allt snack om filmen blev jag lite förvånad över dess innehåll.

Filmen visade sig handla om en sann hjälte: En person som förutom att vara full av visdom och mod och vara extremt skicklig i strid dessutom är ödmjuk och osjälvisk. Civiliserad och kultiverad ut i fingerspetsarna, men utan att tappa markkontakten. En person som utan att tveka gång på gång riskerar livet för att rädda världen från ett fruktansvärt hot, och som längs vägen inspirerar alla omkring sig till stordåd. Kort sagt, Lin är hur djävla awesome som helst. Som kontrast mot hur fantastisk hon själv är så har vi hennes exotiska sidekick William, en barbarisk och omoralisk krigare från fjärran land. Det är han som är filmens berättarperson, så det är genom hans beundrande blickar vi får följa henne. Från början är han bara där av själviska skäl, men genom berättelsens gång inspirerar hon honom till att växa och bli en bättre människa. När slutstriden väl kommer är han till och med vid hennes sida, så att han hjälper henne när hon räddar världen.
Personligen uppskattade jag att filmen inte gjorde någon stor grej av att Lin är kvinna. Vid filmens början leder hon i ett kompani av kvinnor, och någon nämner att eftersom kvinnor väger mindre än män så är de lättare att hala tillbaka när de bungeejumpar över muren. Sen är det inget mer med det. Lin och William framställs inte som en kvinna som är soldat respektive en man som är legoknekt, utan de framställs helt enkelt som två personer som är soldat respektive legoknekt. Och i den mån de råkar vara attraherade av varandra så är det inte något som de har tid att utforska, eftersom de är fullt upptagna med att rädda världen. Varken huvudpersonerna eller berättelsen som sådan gör någon grej av könstillhörighet, och den enda gång som någon antyder något åt det hållet så kommer gliringen från en av de onda europeerna.

Innan jag såg filmen hade jag hört en del kritik mot den. Kritik som gick ut på att det skulle vara rasistiskt att han som är vit man är så överlägsen. Angående den kritiken så undrar jag verkligen hur i helsefyr de lyckas få det till att han skulle vara överlägsen henne. Har de alls analyserat hur de båda karaktärerna faktiskt blir framställda i filmen, eller har de grundlöst förutsatt att han skulle vara överlägsen? Angående min egen analys i spoilerfri sammanfattning så bedömer jag att Lin är överlägsen William på alla områden: En smula överlägsen i stridsskicklighet, och vida överlägsen på alla andra områden.

Filmen innehåller absolut inte några tecken på att propagera för någon som helst form av vit/europeisk överhöghet, men däremot för kinesisk överhöghet. Filmen framställer ständigt en bild av att kinesisk kultur är lika med en gemenskap som är lika med ädel godhet, vilket den kontrasterar genom att framställa en bild av att västerländsk kultur är lika med en individualism som är lika med självisk ondska. Det sägs (det vill säga, jag läste det på nätet men har inte letat upp någon säker källa) att många kineser såg filmen som en tröttsam propagandarulle, och att den kinesiska regimen försökte tysta de negativa värdeomdömena om filmen. För min del kan jag väl hålla med om att det blev närmast parodiskt propagandistiskt, men just för att det var så överdrivet var det inget som jag iddes störa mig på.

Förhoppningsvis har de som ser filmen som ett exempel på vit överhöghet inte sett själva filmen, utan bara en av filmens engelskspråkiga trailers. Filmen har trailers både på engelska och på kinesiska, och fokuserar på olika karaktärer utifrån vilket språk som talas: Stort fokus på William i engelskspråkiga trailers, medan han knappt alls är med i de kinesiska.

Allt som allt så var filmen i mina ögon en kul actionrulle. En spännande berättelse med sympatiska huvudpersoner och fint genusperspektiv. Däremot hade den gärna hade fått vara mer nyanserad angående etnicitet och politik, om den hade lyckats göra sådana förbättringar utan att tappa tempo eller fokus.

Idag hamnade jag i en debatt där en av deltagarna spred förakt för människor med överviktiga kroppar. Idén var att det utgör en förolämpning mot omgivningen att ha en stor kropp, eftersom en då rent fysiskt tar upp mer plats än vad en person med mindre kropp gör. Personen jämförde med att det även finns förakt mot män som sitter bredbent – att detta i hens kretsar kallas för “mansspreading” och anses vara okej att fnysa åt.

Mitt svar på detta är som följer:

Kroppar är inte oartiga eller oförskämda! Kroppar är som de är, och när den som tillhandahåller ett fordon inreder detta så att vissa inte får plats så ligger skulden på denne – inte på passagerarna.

Angående paralleller till konceptet “mansspreading” så är det mycket viktigt att se skillnad mellan:

A. När personer sitter bredbent på andras bekostnad fastän de själva har gott om plats. Detta förtjänar att kritiseras, samtidigt som just ordet “mansspreading” är lite missriktat eftersom en del av de som begår detta övertramp är kvinnor. Förvisso må en attityd av att ha rätt att ta för sig på andras bekostnad vara mer utbredd bland män än bland kvinnor. Detta och de bakomliggande kulturmönstren/strukturerna förtjänar att uppmärksamman. Dock hellre på andra sätt än att lägga sig till med ett språkbruk som framställer det som att huruvida en viss handling är okej eller inte beror på könet på den enskilda person som utför handlingen.

B. När personer sitter bredbent på andras bekostnad på grund av att de själva inte får plats. De som gör detta är vanligtvis män, men i detta fall handlar det inte om könsroller utan om att de flesta som är väldigt långa är män. Här är problemet det samma som vid övervikt, att säten är konstruerade så att bara genomsnittliga människor får plats.

C: När personer sitter bredbent utan att det är på någons bekostnad. Detta bör inte kritiseras alls. Låt folk sitta bekvämt! Här har jag en minnesbild som fastnade i mitt huvud när jag var i Venedig för ett par månader sedan. På en jättestor trappa satt några enstaka personer utspridda. En man/cis-male-passing och en kvinna/cis-female-passing satt ganska nära varandra. Båda satt bredbent, kvinnan betydligt bredare än mannen. Då tänkte jag hur tragikomiskt det hade varit om någon hade gått fram till dem och skällt ut mannen för mansspreading, och samtidigt krävt information om kvinnans könsidentitet. Sistnämnda utifrån någon idé om att ifall hon är transperson så ska hon/hen/han också ha skäll, men om hon är ciskvinna så är hennes sätt att sitta okej.

Nej! Människor rår inte för sina kroppar. Längd går knappt att påverka alls, och i den mån en person kan radikalt ändra sin vikt så är detta ett långsiktigt projekt. Samhället bör vara organiserat så att alla får plats, utan att någon blir stigmatiserad för sin kroppshydda.

Härom dagen (den 12:e januari) publicerade DN en debattartikel av Göran Schmidt, ordförande i den kristna kreationistiska organisationen ”skapelseföreningen Genesis”. Här kommer en genomgång av artikeln i dess helhet.

>>”Ta fasta på läroplanernas formuleringar om att undervisningen ska vara saklig och allsidig.”

I sig självt bra, men i sin kontext utgör det ett falskt påstående om att det vore ”sakligt” att likställa kreationistisk mytologi med vetenskapens samlade kunskap.

>>”Låt både argument för och mot en planlös, materialistisk uppkomst och utveckling av livet på jorden presenteras för elever och studenter, skriver Göran Schmidt, skapelseföreningen Genesis.”

Termen ”planlös” torde syfta på att livet inte har designats av en specifik person, till exempel en snickarson som skapat människorna till sin egen avbild och även är pappa till sig själv.

Visst.
Presentera alla vetenskapliga argument för evolution (det finns massor) och alla vetenskapliga argument för kreationism (det finns inga, för att vissa människor tror på en viss sak är inte något vetenskapligt argument för att den fysiska verkligheten fungerar på det viset).

>>”I en artikel på DN Debatt (11/1) riktas kritik mot de centrala aspekter i skolans värdegrund som rör saklighet, allsidighet och kritiskt förhållningssätt. Artikelförfattarna oroas över att det förekommer evolutionskritik i skolan och vädjar nu till lärare, skolledare och lagstiftare att engagera sig i vad de själva kallar en ”central framtidsfråga”.”

I sak korrekt. Värt att notera är att Schmidt väljer att kalla evolutionsförnekande för ”evolutionskritik” och att sätta citationstecken runt att vetenskaplighet i undervisningen skulle vara en central framtidsfråga.

>>”Det finns anledning att påminna dem om att materiens, naturlagarnas och livets uppkomst långtifrån är naturvetenskapligt förklarade fenomen.”

Bara korrekt i bemärkelsen att vetenskapen inte vet allt ännu, INTE sant i bemärkelsen att det vore sannolikt att allt som vetenskapen kommit fram till de senaste seklen skulle visa sig vara satanistiska lögner. Vilket vore en grundförutsättning för att kreationismen skulle kunna vara sann.

>>”Att livets informationssystem i DNA kan förklaras i termer av slump och urval, är snarare en materialistisk utgångspunkt än en empiriskt grundad slutsats.”

Den ”materialistiska utgångspunkten” är att universum existerar och inte är någon konspiration. Att vi helt bortser från den hypotetiska möjligheten att hela universum bara är en dröm som Gud drömmer, eller att djävulen ständigt ändrar den fysiska verkligheten för att lura oss. Visst har han rätt i sak, såtillvida att vi inte kan bevisa att universum existerar och att universum inte är någon konspiration. Om om vi skulle släppa dessa utgångspunkter så betyder det inte att just hans fantasier ska få vara med och dela på biologitimmarna. Även det flygande spagettimonstret måste få sitt, och så även ”lasttusdayism” – läran som säger att universum skapades i tisdags, att vi alla skapades med falska minnen av att ha levt ett liv före tisdagen.

>>”Det framstår därför som att kasta sten i glashus när artikelförfattarna betecknar evolutionen som en ”sofistikerad och välgrundad vetenskaplig teori”, medan en gudomlig skapelseakt avfärdas som ”pseudoteorier” och ”spekulation”.”

Påståenden som inte är djupt förankrade är spekulation. Påståenden som är djupt förankrade i en eller annan religiös teologi må vara sofistikerade, men detta gör dem inte till vetenskapliga teorier. Påståenden som låtsas vara förankrade i vetenskap utan att vara det är mycket riktigt pseudovetenskap/pseudoteorier. Sålunda handlar det inte om att kasta sten i glashus, utan tvärtom om ett enkelt konstaterande: Vetenskap är vetenskap, och religion är religion.

>>”Att slump och urval kan modifiera livets programvaror är ett välbelagt vetenskapligt faktum, att de kan skapa den återstår att visa. Som den holländske botanisten Hugo de Vries lär ha sagt: Darwins teori förklarar ”survival of the fittest” men inte ”arrival of the fittest”.”

Här gör Schmidt en mycket ful glidning, som med all sannolikhet är fullt avsiktlig. Evolutionsteorin handlar om hur livet utvecklades från de första självreplikerande organismerna, inte hur dessa i sin tur uppkom. Att använda detta som argument mot evolutionen är som att antyda att gravitation inte existerar med anledning av att gravitationsteorin inte

>>”Tyvärr är det alltför få naturvetenskapligt utbildade lärare som hört talas om att det existerar någon vetenskaplig evolutionskritik, utan man tror att kritiken är av religiös art.

Att folk tror detta beror på att det faktiskt är så det förhåller sig. Eller, visst. Vissa som ägnar sig åt evolutionsförnekelse (alltså ”kritik” mot idén att livet har utvecklats genom evolution) har akademiska titlar. Om än vanligtvis inte i relevanta ämnen. Men ett resonemang blir inte automatiskt vetenskapligt bara genom att den som framför det har en titel inom något vetenskapligt sammanhang.

>>”Än mindre har lärare själva fått tillfälle att kritiskt värdera evolutionsargumenten under sin egen högskoleutbildning. Därför anser man att det inte finns någonting att vare sig diskutera eller ifrågasätta i klassrummen.”

Samma sak kan sägas om teorin att Jorden är rund snarare än platt.

>>”Det leder till att undervisningen i ursprungsfrågorna berövas en mycket spännande och ämnesöverskridande dimension.”

Säkert spännande för kreationister. Men knappast av allmänintresse.

>>”De inrymmer nämligen i sig en alldeles unik möjlighet att vidga ett snävt inrutat naturvetenskapligt perspektiv till en mötesplats mellan naturvetenskap och humaniora – två perspektiv som levt i skilda världar alldeles för länge.”

Nejdå, den är inte alls unik. Seriös tvärvetenskap kan göras inom fält som faktiskt är vetenskapligt underbyggda. Det finns gott om bra möjligheter, och kreationism finns inte ens med på listan. Ett exempel på intressant seriös tvärvetenskap kan vara att studera hur antalet planeter i solsystemet minskades från nio till åtta. Att studera detta ämne görs förslagsvis som en kombination av astronomi, vetenskapshistoria, begreppsanalys och diskursanalys. En underbar kreativ mix av naturvetenskap och humaniora, där respektive fält fortfarande används till sina faktiska kompetensområden.

Den chans som kreationismen ger oss handlar i stället om oseriös tvärvetenskap. Och sådan kan göras angående precis vad som helst, så den chans som kreationismen ger oss är allt annat än unik. Att studera om Jorden är rund eller platt kan vara minst lika roligt. Men om vi nu ska tillämpa kunskaper i idéhistoria som om de vore kunskaper i geografi och geologi, varför inte även göra vice versa? Om vi ändå ska vara riktigt oseriösa, varför inte spejsa ur på allvar? Alltid finns det någon ”transformative hermeneutic of quantum gravity” att nörda loss på!

>>”Lösningen är alltså både enkel och självklar: Ta fasta på läroplanernas formuleringar om att undervisningen ska vara saklig och allsidig.”

Detta görs redan, men tack ändå.

>>”Låt både argument för och mot en planlös, materialistisk uppkomst och utveckling av livet på jorden presenteras för elever och studenter. Arbeta tematiskt och ämnesöverskridande med ursprungsfrågorna. Förse eleverna med argument av olika slag. Låt sedan eleverna väga argumenten mot varandra och diskutera deras utgångspunkter och implikationer. Avslöja och avfärda eventuella ovetenskapliga argument. Låt dem träna på att skilja mellan fakta och tolkningar av fakta, och mellan tro och vetande.”

Med tanke på sistnämnda så skulle detta då handla om att studera hur pseudovetenskap fungerar och varför det är just pseudovetenskap – med ”intelligent design” som fallexempel. En bra utgångspunkt kan då vara boken ”skapelsekonspirationen”, vilken handlar om hur idén om Intelligent Design uppstod: Det handlade helt enkelt om att de amerikanska kreationisterna hade förlorat i domstol, och behövde skaffa sig en förment vetenskaplig fernissa för att försöka smyga in sin skapelselära i skolorna igen.

>>”Vad vårt land behöver är unga människor som går ut i livet tränade att tänka kritiskt både innanför och utanför den sterila sekulärhumanistiska boxen. Det är så det skapas nobelpristagare.”

Visst är det bra att unga får lära sig att tänka både i och utanför allehanda boxar. Helst bör de även få lära sig att identifiera och analysera boxarna som sådana. Att förstå skillnaden mellan livsåskådning och vetenskap. En livsåskådning, varesig den är teologisk eller ideologisk, handlar om att tro på något utifrån att denna tro är viktig för en själv. Och kanske även viktig för en eller annan social gemenskap. Medan vetenskap tvärtom handlar om att analysera. Att skaffa så mycket relevant empirisk data som möjligt. Att analysera vår data utifrån våra teorier, och modifiera våra teorier utifrån hur bra de är på att förklara och förutsäga nya data.

Det smörgåsbord av sexualiteter som ibland kallas för BDSMF är i sig självt könsneutralt. Varje person positionerar sig själv som sadist/dominant/top eller masochist/undergiven/bottom. Alternativt som båda delarna, vilket kallas för switch. Eller som ingendera, alltså att vara en person som gärna tittar på och fantiserar men själv inte vill delta.

Studie efter studie visar att en stor majoritet av alla sadomasochister i första hand är masochister. Detta är oberoende av kön och könspreferens. Oavsett om hen är man eller kvinna eller något annat, och oavsett om hen är heterosexuell eller homosexuell eller något annat, så kommer en slumpvald sadomasochist inom denna grupp förmodligen att vara i första hand masochist. Detta är också den ständiga erfarenheten när det gäller ”tillgång och efterfrågan” inom BDSMF-subkulturen: En person som positionerar sig som sadist eller motsvarande har i allmänhet mycket lättare att hitta en partner eller lekkamrat än vad hen hade haft om hen hade positionerat sig som masochist eller motsvarande.

I sig självt frikopplar BDSMF alltså sexualitet och makt från könstillhörighet. Därmed inte sagt att det inte skulle finnas några könade normer, strukturer och fördomar som påverkar BDSMF-folk. Vilket det så klart gör. En ofta återkommande stereotyp handlar om att BDSMF skulle vara könat. Det framstår som att sadomasochism skulle röra sig om män som slår och bestämmer över kvinnor. Vad beror denna stereotyp på?

För min del tror jag att det rör sig om tre huvudsakliga faktorer: Maskulinitetsnormer, efterfrågan & kategorism. Dessa fungerar i första hand oberoende av varandra, även om det också finns viss samverkan mellan dem.

Maskulinitetsnormer
Män har en väldigt stark kulturell press på sig att inte framstå som svaga eller underlägsna. En man måste vara stor och stark och i kontroll. Sålunda har män dels en press på sig att förtiga sin undergivna eller masochistiska sida, och dels en press på sig att framhäva son dominanta eller sadistiska sida. En man som är dominant sadist är sålunda mycket mer benägen att vara öppen med sin läggning än vad en man som är undergiven masochist är. Personligen har jag stött på flera tvåkönade par där mannn var undergiven och kvinnan dominant, men där mannen gärna låtsades inför omvärlden att det var tvärtom.
Samtidigt kan män som inte alls är lagda åt BDSMF låtsas vara dominanta i BDSMF-bemärkelse. Alltså i hopp om att bli sedda som mer maskulina. Eller i hopp om att med sin förmenta dominanta läggning som förevändning kunna komma undan med att bete sig illa mot folk på stereotypt maskulina sätt. ”Att jag försöker bestämma över allt och alla? Det är bara för att jag är dominant!”. I själva verket rår människor visserligen inte för sina eventuella impulser, men däremot rår de för hur de hanterar dem. Så även om mannen som försöker skylla ifrån sig på ”att vara dominant” faktiskt har en dominant BDSMF-läggning på riktigt så är det ändå inte någon ursäkt.

Efterfrågan skapar tillgång
Dejtingmarknaden är överfull av ensamma heterosexuella män som letar efter kvinnor. Tillgång och efterfrågan placerar män och undergivna som mindre eftertraktade grupper i allmänhet, och undergivna män som en mindre eftertraktad grupp i synnerhet. Inte konstigt alls då att en person som är switch gärna betonar sin dominanta sida för att lättare få en partner, och att denna tendens är som allra starkast bland heterosexuella män. Om det även efter denna justering kvarstår ett underskott på heterosexuella dominanta män så fylls den luckan snabbt av män som väldigt gärna vill ha någon att knulla med och som är beredda att presentera sig som dominanta sadister i hopp om att lättare locka till sig en tjej.

Kategorism (särskilt sexism och parafobi)
Visserligen avskaffades sjukdomsstämpeln mot BDSMF redan den 1:a januari 2009, men det finns fortfarande massor av kategorism (alltså fördomar, bigotteri och diskriminering) mot människor som utövar BDSMF och/eller har en BDSMF-identitet.

Människor gillar att bekräfta sina stereotyper och fördomar. I ett traditionellt heteronormativt tänkande förutsätts en relation bestå av en manlig person som bestämmer och en kvinnlig person som är underordnad. När normativa människor ser ett samkönat par undrar de ofta ”vem som är mannen i förhållandet”. Eller helt enkelt tillskriver den ena parten en sådan roll. Inte konstigt då att folk försöker skohorna in även BDSMF i en idé om manlig dominans och kvinnlig underkastelse. Inom BDSMF finns det ju relationer som består av en dominant man och en undergiven kvinna. Så enkelt då att förminska dessa relationer till en stereotyp att representera all BDSMF och att samtidigt osynliggöra de många BDSMF-relationer som på ett eller annat sätt inte passar in i den stereotypa mallen.

I en del fall blir det betydligt värre än så. Människor som föraktar en utsatt minoritet och göder fördomar mot den vill inte se sig själva som rasister, homofober, parafober eller vilket fokus av kategorism det än må röra sig om. Så då transformerar de i sina egna huvuden den utsatta minoriteten till något som är mer okej att kritisera…
* Så att det inte handlar om att vara rasist, utan om att vara emot våldtäkt och sextrakasserier. Trots att detta resonemang kräver att en osynliggör både den överväldigande majoritet av utlandsfödda i Sverige som inte begår sexualbrott och att de flesta sexualbrott i Sverige begås av personer som själva har två svenska föräldrar.
* Så att det inte handlar om att vara homofob, utan om att vara emot spridande av hiv. Trots att detta resonemang kräver att en osynliggör både att de flesta som har samkönat sex gör det på ett ansvarsfullt sätt och att de flesta som sprider hiv till sina sexpartners gör detta i tvekönade relationer.
* Så att det inte handlar om att vara parafob, utan om att vara emot ”mäns våld mot kvinnor”. Trots att detta resonemang kräver att en osynliggör både hur BDSM som sådant faktiskt fungerar och att den överväldigande majoriteten av alla relationer som faktiskt är destruktiva inte är sadomasochistiska.

Alltså, visst fasen förekommer det att män misshandlar kvinnor och sedan försöker skylla ifrån sig på att det skulle vara BDSM eller att de själva skulle vara ”dominant lagda”. Förövare tenderar att dra till med vilka förevändningar de än hoppas på att kunna få gehör för. Människor som innerst inne känner avsky inför en eller annan kategori av människor är blott alltför benägna att lyssna på den typen av resonemang.

Sammanfattning
Många har en skev bild av BDSMF, en vanföreställning om att det i första hand (eller rent av enbart) skulle handla om dominanta män och undergivna kvinnor. Detta har tre huvudorsaker:
1. Manlighetsnormer får många män att inte våga vara öppna med sin undergivenhet, eller rentav låtsas ha en dominant sida som de inte har.
2. Dejtingmarknadens överskott på män i allmänhet, på undergivna i allmänhet och på undergivna män i synnerhet uppmuntrar också män att framhäva (eller fejka) sina dominanta sidor och tona ner sina undergivna sidor.
3. Människor ser ofta det de vill se, och av olika skäl finns det många som föredrar att se BDSMF som en fråga om manlig dominans och kvinnlig underkastelse. Detta som en förevändning för att ge luft åt sina fördomar och sitt förakt mot kvinnor och/eller mot sadomasochister.

Tyvärr finns det fortfarande en del otäcka kulturmönster som uppmuntrar till sexuella övergrepp.

Låt oss ta en titt på tre dåliga normer som uppmuntrar till övergrepp, och därefter på tre bra normer som motverkar övergrepp och som kan ersätta de dåliga normerna.

Tre dåliga normer…
A.) Att medan män är människor så är kvinnor bara kvinnor.
B.) Att män ska vara aktiva och ta för sig medan kvinnor ska vara passiva och bli “tagna”.
C.) Att sexualitet i allmänhet och kvinnors sexualitet i synnerhet skulle vara något fult.

Den första normen innebär att ett övergrepp inte behöver handla om sex, det kan handla om ren dehumanisering och maktdemonstration. Den andra normen innebär en toxisk maskulinitet där en del män intalar varandra att de blir mer maskulina (och därmed mer mänskliga, enligt den första normen) om de begår övergrepp. Den tredje normen får många män att hata både sig själva och kvinnor, vilket de i båda fallen sedan tar ut på kvinnor. Den kan även få vissa män att få för sig att de i viss mån skyddar en kvinnas renhet genom att göra sexuell kontakt mellan dem till övergrepp. Då utifrån idén att om hon inte får chansen att välja själv så kan hon inte samtycka, och om hon inte har samtyckt så är hon åtminstone oskyldig.

Tre bra normer att erätta dessa dåliga normer med…
1. Att alla människor i första hand är människor, inte en eller annan kategoritillhörighet.
2. Att sexualitet ska vara ömsesidigt. (Alltså att utlevnad ska vara något som människor tillsammans gör med varandra, inte något som vissa människor gör mot vissa andra människor.)
3. Att det är fint med mänsklig sexualitet och med sexuell utlevnad på justa villkor.